arvidfalk.se

Den som är uppväxt på bruket har alltid bruket med sig. Oavsett hur länge sedan det är kropp och liv flyttat sig ifrån bruket ligger det kvar i sinnet. Väldigt många av oss har fortfarande bruket med oss, som murrig bakgrund, som utgångspunkt och som bilden av det samhälle vi velat lämna men som aldrig riktigt lämnar oss.
Mycket av politiska utgångspunkter tar sitt avstamp i det gamla bruket, oavsett var det låg eller ligger.

Mitt bruk ligger i Billingsfors. Ett litet, ständigt nedläggningshotat, pappersbruk. Där jobbade “allas” föräldrar under min uppväxt, den sura lukten från fabriken drogs djupt in i lungorna varefter man på utandning sa till eventuellt klagande besökare; “Det luktar pengar”. Och det var så sant, för Selins cykelbutik (där man kunde köpa nästan allt i reservdelsväg till det mesta i fordonsväg så länge de gick på två hjul), för Trekantens konditori och för Konsumbutiken. Om inte bruket producerade kunde inte butikerna leva och folket bo kvar.

Bruket var det centrala i alla invånarnas liv, finska föreningen hade sin samlingsplats där, fackföreningen och partiet organiserade samma personer och fotbollsföreningens alla ledare och medlemmar var arbetarrörelsens kärna. Naturligtvis fanns också frikyrkan och nykterhetsrörelsen som centrala delar av den lilla bruksortens liv. Den stora inbyggda konflikten fanns också förstås. Antagonismen med centralorten var stark, likaså fiendskapen med de andra små bruksorterna som låg med några kilometers avstånd utefter kanalen och järnvägen. Alla längtade bort på sitt eget sätt även om “bort” för alla inte innebar flytt eller förändring, bara ett diffust “något annat” trots att även många i min generation såg sig som bruksarbetare för resten av sina liv.

För mig började min längtan bort kanske redan när jag kom dit, inflyttade som vi var. Men bränslet till denna längtan fylldes på vid ortens lilla filialbibliotek där Berit alltid var villig att underlätta fyllandet av min veckokasse böcker med allsköns litteratur som tankade på min vilja till förändring, mitt sökande efter ett liv bortom bruksortens grindar och begränsningar. När gymnasiet genomlidits ringde de från fabriken och undrade om jag ville börja jobba. Och jag sa Ja.

Drömmen om universitetsutbildning, drömmen om flytt till storstad, drömmen att komma bort från bruket fick skjutas upp. I mitt fall endast ett år men för många av mina skolkamrater lever kanske drömmen än, eller så har den inhöljts i fabrikens sulfitluktande rök och slukats av vardagens verklighet med fotbollsträningen, pizzerian och inlämningen av veckans V75-kupong som får tjäna till att dölja att livet en gång önskades se annorlunda ut. Där har vi arbetarrörelsens kärna, människor som var vi går, bär bruket med oss på ett eller annat sätt.

Hur påverkar det den politik som arbetarrörelsen vill se? Hur kan strukturomvandlingar hindras eller förstärkas av det folk som ska omstruktureras? Vad gör det i partier som formar sin politik med eller utan hänsyn till det kvardröjande bruket i människors medvetande?

Andra bloggar om: politik, bruket, bruksmentalitet

Det här är del 1 av 2 om hur bruket lever kvar i en människa. Del 2 kommer på fredag den 24 oktober.