arvidfalk.se

Av vem formas politiken? I den ändlösa konflikt mellan vad som kallas “höger” och vad som kallas “vänster” vill många, kanske alla, göra sig till talesmän för någon annan. För arbetarklassen, för underklassen, för de i utanförsskap eller bara för ett mer eller mindre definierat klassperspektiv. Rätten att definiera sägs ibland, egentligen bara den ha som själv befinner sig i den aktuella gruppen medan de (vi) som tar oss (sig) rätten att definiera ofta befinner sig på en annan plats.

Klassresan är påbörjad, flytten är genomförd, distansen är uppenbar. Kvar står elitgrupper som valt egna perspektiv för sin argument. Var och en kan anklagas för elitism, intellektuellt finlir eller akademiskt ovanifrånperspektiv, men från olika sidor av staketet. Rekryteringen till de politiska ledarskapen görs oftast i de politiska ungdomsförbunden eller i studentföreningarna. Arbetarrörelsens rekryteringsbas kompletteras också av fackföreningarnas medlemsmöten, dock i allt lägre grad än förr. Men vilka äger rätten att forma politiken?

Ska den vars föräldrar och far- eller morföräldrar kämpat för att ge sina barn och barnbarn möjligheten att doktorera, bli akademiker, förkovra sig och slippa det tunga slitet vid skurhinken eller det löpande bandet ändå ha rätten att forma dagens politik i det parti som gjort utvecklingen både möjlig och eftersträvansvärd?
I en tid då arbetarna och arbetarnas barn inte fick någon utbildning eller kunde bli vräkta eftersom de satt i arbetsgivarnas godtycke eller inte fick träffas i samlingslokaler eftersom hela deras liv ägdes och styrdes av brukspatron, växte ilskan, vanmakten förändrades till drivkraft och en beslutsamhet att de egna barnen skulle få en annan framtid. Skolan skulle vara för allas barn och inga barn skulle behöva arbeta utan att först ha fått lära sig läsa, räkna och skriva. Bostäderna skulle ha ett rättvist ägande så ingen kunde bli vräkt som påtryckningsmetod från fabriksägaren. Man gick ihop och byggde egna samlingslokaler så ingen kunde hindra samlingar och man startade egna butiker, försäkringsbolag och bildningsorganisationer. Äganderätten var central, det man ägde själva kunde ingen annan sätta hinder för.

Senare kom nya mål, att själv äga sitt hus, att köpa sin första bil, att barnen kunde läsa på både gymnasium och universitet. Nya mål som var en förlängning på den första tidens frihetskamp. Hela tiden med ett fokus på att, som vid Piteälven, “det kan vi göra själva”. Sedan kom drömmen om den stora staten. Men det var väl aldrig det som var drömmen, det bara blev så, eller?

Staten tog över det patron hade monopol på, kommunen byggde och ägde både Folkets Hus och idrottsanläggningarna. Man satte sig i knät på staten som fick ta hand om de solidariska försäkringssystemen och uppräthållandet av de fackliga löftet. Och kanske var det någonstans där vi steg tillbaka in på bruket igen.

Om vi ska hitta verktygen som gör att våra barn ska komma loss från detta nya bruk igen så behöver det grävas runt och dikas ur. Drömmen och friheten om egnahem och första bilen, självförsörjning och oberoende, allt detta finns kvar och behöver återupprättas. Dessutom kompletteras med rättigheten att utbilda sig till vad man vill, och även att ombilda sig om man valt fel tidigare i livet. Hitta möjligheterna att studera i andra länder, arbeta var man vill, starta det egna företaget och bli ekonomiskt oberoende. Drömmar för dagens arbetarklass, nya mål, omformade metoder men samma levande dröm att ge våra barn en väg ut från bruket.

Andra bloggar om: politik, arbetarrörelsen