När man gått bruksgatan upp, med bruket i ena änden och kyrkan in den andra, skolan som ligger mitt mellan, arbetarbostäderna på ena sidan disponentvillan på den andra, en grafiskt bild av den välordnande, konfliktfria samhällssamvaron, så är det ju ett uttryck för en dröm. För när skiten skulle vaskas ut så vaknade man brutalt till ett: Bort, bort härifrån, ut och finn Soria Moria någon annanstans!

Det är bara i uppbrottet och rörelsen som utopin lever. Så nu står vi och våra barn inför ett nytt uppbrott, bort från det gamla brukets andnöd, från nationalstatens strypgrepp, ut i världen. Våra barn finner vi på Beijings barer och Londons draghål till lägenheter som delas med fem andra likasinnade. Kanske slutar Londonresan i Tierp men likafullt ett uppbrott är ett uppbrott och i den lilla packningen hon bär med sig ryms hela förändringen. Så var det för 100 år sedan så är det idag. Klassresan handlar aldrig om den resande klassen, bara om individen, den enskilda människan, som skapar sitt nya liv.