arvidfalk.se

Högerregeringen har fört en arbetsmarknadspolitik som fått till följd att den stått totalt handfallen när det nu blivit ekonomisk kris. Inte att undra på att denna högerregerings lakejer i den blå tidningen Svenska Dagbladet ägnat sin recension av partiledardebatten genom att angripa oppositionens enda svaga punkt.

Högerregeringens politik och två år vid regeringsmakten har fungerat under all kritik: de har tagit beslut som de sedan tvärvänt ifrån, som press-stödsfrågan, och de började i racerfart visa sin olämplighet då Reinfeldt utsåg den ena ministern efter den andre som var gravt olämplig. Och de har dessutom blivit smått historiska genom att med hjälp av partipiska besluta om avlyssning av hela svenska folket, utan att de är brottsmisstänkta.

Tandvårdsförsäkringen visade sig vara dyrare än de gjort reklam för. Vi tog upp det på Arvid Falk för ett tag sedan.

Det är klart att högerns lakejer i medierna då måste gripa halmstråt och försöka prata om något annat än själva politiken.

Ledarbloggen på Svenska Dagbladet attackerar Mona Sahlins velande med val av samverkansparter:

Sahlin är tillbaka på ruta ett. Med vässad spets kan Fredrik Reinfeldt ställa sina frågor om vad hon ska göra, hur hon ska göra och med vem hon ska göra det.

Förmodligen frågar hon sig själv samma sak.

Det är rätt begripligt att högern hänger sig kvar på denna punkt. För när det gäller hur högerregeringen skött samhället under dessa två år har den inte mycket att vara stolt över.

Alla som hörde partiledardebatten i Agenda vet att högerregeringen inte kunde ge något vettig svar på hur skattesänkningar kan ge fler jobb, när det bevislingen inte har gjort det. Reinfeldt kunde inte heller svara på varför han låter Göran Hägglund blockera det beslut om könsneutrala äktenskap som alla andra politiska partier vill införa, över blockgränserna. Det är Reinfeldts demokrati det, att låta en liten minoritet få styra i den frågan, för att hålla ihop högerregeringen.

Så högerregeringen håller ihop genom att inte genomföra beslut i demokratisk ordning.

Så det är klart, det är mycket som var pinsamt under debatten för högern, så det är klart att dess lakejer klamrar sig fast på den punkt där oppositionen inte ännu enats. Men vad ska högern göra den dag oppositionen enats?

Här några bloggar som också tagit upp gårdagens debatt så här ett dygn efter:
Cattis Ullström skriver: Oenig samling mot enad mesighet – Partiledardebatt

Så igår var det dags. Inledningen på Superveckan. Partiledardebatten. Valrörelsens startskott. Pirrigt och förväntansfullt. Hög stämning.

Och så den där känslan av att det skulle kunna komma att bli tufft för vänsterlaget. Tufft efter senaste veckans tumult. Jag fattade förstås lika väl som alla andra att borgarna skulle försöka göra poäng av oenigheten och jag var rädd att det skulle lyckas. För den som idag läser högerpressen kan det framstå som att jag fick rätt i mina farhågor.

Men det fick jag inte.

Oppositionen vann debatten, konstaterar Löwdin:

Vad gäller varsel och finanskris gav inte högeralliansen några övertygande och trygga svar tycker jag. Lite varstans hör man nu att regeringen har situationen under kontroll. Detta kan komma att slå tillbaka hårt. Finanskrisen är verkligen inte över ännu. Därefter väntar oss dessutom en djup lågkonjunktur. I dessa frågor övertygade oppositionen mest.

Högerregeringen kanske har en påklistrad och effektiv sammanhållning, bland annat på bekostnad av mittenpartiernas identitet, men de har nog rätt tråkigt också. Det kan jag läsa mellan raderna i SVD:s ledarblogg, de är lite avundsjuka på den sköna stämningen som råder inom oppositionen.

Motpol konstaterar att det inte är så bra med för stor enighet heller:

Enigheten inom alliansen blev de borgerligas trumfkort i debatten och Lars Ohly var inte sen att öppet erkänna detta faktum. Samtidigt som det är en styrka i en dylik debatt att visa upp en enad front, särskilt när det politiska alternativet har så uppenbara problem att göra detsamma, blir det ibland pinsamt uppenbart att vi i praktiken har ett tvåpartisystem i Sverige. Detta blev mycket tydligt i går när de fyra borgerliga partiledarna i vissa frågor endast satt och upprepade vad bordsgrannen hade sagt. Det måste bli väldigt svårt för osäkra väljare att avgöra skillnaden mellan partierna inom blocken (som om det inte var svårt nog att avgöra skillnader mellan blocken!).

Retoriskt fuffens och tjuvnyp, skriver Anna G Rahm:

Partiledardebatten som visades i Agenda igår kväll bjöd inte på så många politiska nyheter, utan mest små retoriska fuffens och tjuvnyp. Alliansens företrädare lät som om de ätit kassettband till frukost, och led av uppstötningar av samma bandsnutt hela tiden; vi har sänkt skatterna för arbete, vi har sänkt skatterna för arbete, vi har sänkt skatterna för arbete. Det blir lite tröttsamt att höra samma förbaskade mening som svar, oavsett hur frågan är ställd.

Gammelmedia och förljugenheten, skriver Josefin Deiving:

TV 4 och de båda borgerliga morgontidningarna SvD och DN har i sin ”analys” av TV-debatten igår fastslagit att det röda laget förlorade mot de blåa.
I en tid då kapitalismens misslyckande aldrig har varit mer pinsamt uppenbart så greppar borgerlig media desperat efter de tolkningar som fortfarande kan utmåla de röda som förlorare.

Relaterade artiklar:
Dagens Nyheter
Aftonbladet
Svenska Dagbladet
Sydsvenskan

Andra bloggar om: partiledardebatt, tv, superveckan, Mona Sahlin, högerregeringen, akassa, vänsterpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet, FRA-lagen, tandvård