Jag hade hoppats på att sossarna skulle ha modet att våga satsa på en socialdemokratisk enpartiregering, med egen (socialdemokratisk) majoritet i riksdagen. Nu valde man det näst bästa alternativet.

S och mp slåss inte bara om samma väljare, utan mp har chans att ta röster från allianspartierna, i områden där s har svårt att locka väljare. Storstädernas innerstadsområden har nämnts. Men nu har jag sett att den sura reaktionen från s.k. vänstersossar, att de väljarna är så dumma, så att deras röster vill man med varm hand låta allianspartierna behålla. Det är samma sura reaktion som när riksdagspartierna anklagar varandra för att försöka locka väljare att inte rösta på sd.

De s.k vänstersossarna har missförstått vad valet handlar om. Det är inte politikerna som röstar på väljarna, utan precis tvärtom!

Uppgiften borde väl då vara att minimera röststödet för allianspartierna och sd, och maximera röststödet för de nuvarande oppositionspartierna som helhet – inte bara för de partier som kommer att ingå i regeringsunderlaget. Det finns en chans att både kd och sd hamnar utanför riksdagen. I så fall räcker att s får 45 – 46 % av avgivna giltiga röster, för att s ska få egen majoritet i riksdagen. Men jag erkänner att detta hade varit ett något osäkert kort att satsa på.

Ett desto mer säkert kort är däremot s – mp, med v som oppositionsparti till vänster. Jag är helt säker på att denna konstellation kommer att maximera det sammanlagda väljarstödet för s, mp, och v.! Bästa sättet att hålla sd utanför riskdagen är att hålla v utanför regeringen! Chansen för v att sno “missnöjesröster” från sd ökar därigenom, genom att v kan profilera sig som anti-etablissemangspartiet som inte får vara med.

Och v kommer inte att sakna möjligheter att påverka regeringspolitiken i oppositionsställning. Chansen att påverka utifrån är kanske större än chansen att påverka inifrån? Detta verkar Olhy ha insett. Den självsäkra kompromisslöshet som han nu visar upp, kommer säkert att locka protestväljare, som vill visa sitt missnöje med både socialdemokraterna och allianspartierna.

Jag upplevde kriserna i slutet av 80 och början av 90-talet. Då priser och löner jagade varandra så att det gick åt pipsvängen. Förtroendet för Sverige i omvärlden rasade. När S under Ingvar Carlsson och Göran Persson kunde rätta upp detta krävdes samarbete med centern.

Nu gäller det att forma en regering för framtiden som kan klara att klara räntor,inflation,reallöner,jobb,trygga försäkringar. Hur det ska bli med Vänsterns deltagande vet inte men jag är övertygad om att de ekonomiska spelreglerna ska vi inte backa en tum på. Man går inte ut på en fotbollsplan utan att vara överens om vad som ska gälla. Det gäller även politiken. Så enkelt är det.