arvidfalk.se

Leif Pagrotsky skriver om Sverige och Euron.

Äntligen!

Efter fem långa år av ovisshet har vi nu fått klarhet om konsekvenserna av
att ha en egen liten valuta utanför de stora blocken när det blåser kallt.
Vi minns ju skräckscenariot inför folkomröstningen om EMU av Sverige som
en liten hjälplös barkbåt på det stora oroliga havet. Vid minsta vindpust
skulle vi drabbas av de olyckor vi lärde oss frukta 1992, när vi fick 500
procents ränta och tio år av budgetsanering.

Det är inte en vindpust som nu drabbat finansmarknadshavet, utan den
hårdaste stormen på 75 år. Hur den lilla barkbåten har klarat dessa
exceptionella månader ger viktiga besked om hur det är för Sverige att ha
en egen valuta jämfört med att vara med i EMU.

Läget i Sverige idag är verkligen allvarligt. Botten har fullständigt gått
ur våra marknader och företagen varslar nu personal i en omfattning vi
inte sett sedan 1993. Ingenting som kräver lån går att sälja utan kraftiga
prisfall, varken det gäller aktier, lägenheter eller lastbilar. Vi vet att
arbetslösheten, som redan före krisen var på väg upp, nu kommer att skjuta
i höjden rejält. Och då kommer nästa vända i dynamiken som ett brev på
posten: sämre statsfinanser, personalminskningar i skolan och vården, ännu
högre arbetslöshet och minskad efterfrågan tills den onda spiralen bryts.

Men hade det varit annorlunda om vi varit med i valutaunionen?

Svaret får du om du läser hela krönikan av Leif Pagrotsky som publiceras idag i Göteborgs Posten.

Andra bloggar om: politik, ekonomi