arvidfalk.se

Mogens H Andersson skriver om regeringsalternativet.

Nu har vi haft möjlighet att lyssna på två debatter, med några dagars mellanrum, mellan alliansen och (s,mp och v) och en duell mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinefeldt igår på tisdagskvällen.

Nu diskuteras det och spekuleras vem som vann såväl i bloggosfären som i kvälls- och morgontidningarna. Åsikterna går isär men min uppfattning är att Mona Sahlin klara sig hyfsad i söndags och igår kväll vann hon en obestridlig seger, men samtidigt var utfrågning i söndags väsentligt bättre skött än debatten igår. Men det känns inte särskilt bra att konstatera att vi skall återkomma i god tid före valet med hur vår politik skall se ut och med vi skall regera tillsammans med

Enligt min uppfattning borde vårt mål vara att skapa en egen majoritet i nästa riksdagsval, men det verkar som jag är den enda som tror på det alternativet. Om vi för diskussionens skull bestämmer att det är alla andra som har rätt och jag som är fel ute, så föredrar jag att vi i första hand samarbetar med (v) och i andra hand med mp.

Egentligen litar jag inte fullt ut varken på (v eller mp), men det är klart att det är bättre med samverkan med (v+mp) än att låta alliansen får förnyat förtroende. Hemska tanke!

Men oavsett hur det går i valet 2010 tror jag att det är viktigt att (s) klargör vilken politik man tänker föra vid en valseger 2010 så snart som möjligt. Enligt min uppfattning går det inte att vänta tills de gemensamma arbetsgrupperna mellan (s+mp) har ett färdigt förslag.

Man skulle till exempel redan nu tala om att partiets inriktning är att återställa a-kassan till de tidigare nivåerna och avgifter. Helst skall man också säga att man tänker anpassa ersättningen så att alla försäkrade erhåller 80% i ersättning vid arbetslöshet. Och detta utan att höja skatterna, utan om det behövs för att alla skall solidariskt vara med och betala. Den diskussionen tycker jag det verkar som Mona Sahlin behärskar ganska bra.

Sedan tycker jag inte att (s) skall acceptera att Lissabonnfördraget accepteras innan vi vet hur det blir med konsekvenserna av Lavaldomen.

Om partiet accepterar Lissabonnfördraget utan att ha koll på läget är jag rädd för att det blir ett stort manfall från socialdemokrater i fackföreningsrörelsen. Med detta menar jag inte att vi definitivt skall säga nej till Lissabonnfördraget, men vi skall inte säga ja förrän vi vet hur det blir efter Laval. Vi skall helt enkelt utnyttja vår möjligheter att förhandla med regeringen.

Mogens H Andersson bloggar också om opera här och i Mogens blogg om allt möjligt.

Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, Mona Sahlin, Fredrik Reinefeldt, valet 2010, arbetslöshet, skatter och annat intressant.