Små företag vill bli större
By Erik Laakso • Oct 29th, 2008 • Category: Arvid Falks blogg
När man säger sig vilja satsa på småföretagen samtidigt som man kallar stora företag för nedsättande omdömen riskerar man att bita sig själv i svansen. Nya Socialdemokraterna har insett att man behöver bli ett parti för småföretagarna och för entreprenörerna. Men det finns fortfarande en del gamla Socialdemokrater som förknippar allt företagande med kapitalets utsugande krafter.
En av veckans bästa artiklar är skriven av Lars-Olov Pettersson och är publicerad här på Arvid Falk som gästblogg. Den handlar om kötthandlaren i Rinkeby som tappade kundunderlaget eftersom kunderna inte längre hade råd att handla av honom. Istället hoppas han nu kunna öppna butik i Spånga eftersom en bättre beställd medelklass har högre köpkraft. En entreprenör som ser nya möjligheter när de gamla tog slut.
När en driftig människa startar sitt företag finns det ambitioner och mål. Ett mål är att kunna få tillbaka det kapital som använts för att starta företaget. Sannolikt också att kunna ta ut en rimlig lön för de 80-90-100 timmarna i veckan som läggs ned på jobbet. Möjligen också att kunna spara undan en slant till en buffert, till en semester, till familjen, till barnen eller till vad det nu vara må. För att kunna spara undan, för att kunna ta ut lön och för att kunna betala tillbaka banklånen krävs det att man gör vinst.
Kanske ska man räkna bort sådana saker innan man egentligen börjar tala om att göra vinster men det börjar redan krävas gränsdragning, eller hur?
Om nu firman går så bra så lånen blir betalda, man har kunnat spara undan en rejäl buffert som täcker ett par års arbetslöshet och en bankkris av sällan skådat slag. Kanske har man också kunnat ta ut en modest timlön om 120:- i timmen från sitt 100-timmars veckoarbete. Då är man plötsligt i somligas ögon en girig kapitalist. Men hur många av er som läser här har under 120:- i timmen? Etablerar men sedan ett par nya kontor, utvidgar verksamheten, anställer några personer till och lägger ned sin själ ytterligare några snäpp. Då är man storföretagare och kapitalist och ska kanske bekämpas?
Jag har en bekant, han har ett verkstadsföretag här i trakten. Han går till jobbet lite efter klockan 6 på morgonen, han går sällan hem före 18:30, långt oftare långt senare. Sedan sköter han sin egen bokföring, fakturering och annan administration hemifrån. Inte sällan jobbar han både lördag och söndag också. Han har någon miljon på banken. Hans barn har också en slant undanstoppad. Han tar ut en skälig lön men inga övertoner, han har sällan tid att spendera några pengar ändå. Han passar in i Socialdemokraternas entreprenörspolitik men var passar han in i mången socialdemokrats företagarretorik?
Man kan inte ha en företagarpolitik som endast omhuldar de som startar sin lilla enskilda firma, jobbar där utan anställda och kanske lyckas ta ut en lön i A-kassenivå. Det är inte heller det som Socialdemokraternas jobbrådslag syftar till. Men partiet har mycket att göra för att få de som inte begriper företagandets villkor att förstå. Varje småföretagande entreprenör drivs av en ambition att överleva, spara undan och få lite över.
Och helst utan att få trista omdömen slängda på sig.
Svensk vänster idag måste klättra upp ur diket där “vänster” endast omfattar de som har eller söker en anställning. Vi har nått långt de senaste 150 åren, såpass långt att även en arbetarunge kan starta sitt företag och sikta mot ekonomiskt oberoende. Det är stort.
Erik Laakso is Tycker om att diskutera det mesta och har en åsikt om vad som helst på mindre än 10 sekunder. Han är uppväxt i ett arbetarhem och har i vuxen ålder läst in en fil.kand i statsvetenskap. Inte många har bott på så många platser som Erik och en flytt kan alltid vara nära förestående.
Email this author | All posts by Erik Laakso
Erik, mycket viktig debatt att lyfta och ta upp inom socialdemokratin. Som författare är jag själv företagare. Som företagare har jag, utan att fatta det först, hamnat utanför våra trygghetssystem. Jag har jobbat på med mitt författande, jobbat på med föredrag och annat för att få in pengar till det som är min kärnverksamhet – att producera böcker. De år jag skriver tjänar jag ofta noll kronor…vilket skulle visa sig livsfarligt ur trygghetssystemens synpunkt.
Jag har inte haft en sjukdag på 19 år. Inte tagit ut någon semester. Så fick jag barn och skulle ta pappaledigt. Då visade det sig att inkomsten i mitt författarföretag varit så “fluktuativ”, vissa år så låg som noll kronor, men även år med underskott på uppåt 120.000:-… Så försäkringskassan kunde inte beräkna någon föräldrapeng. Plötsligt kändes det för mig som om mina barn skulle straffas för att de hade en pappa som inte ville vara vanligt anställd.
Efter lång utredning av Försäkringskassan kom man i mitt fall fram till att jag faktiskt hade haft ett vanligt lönearbete som datakonsult på Ericsson, senast år 1989. Denna 19 år gamla “vanliga” anställningsinkomst var begriplig för Försäkringskassan. På den baserades min SGI (SjukpenningGrundande Inkomst) och således kunde även min föräldraförsäkring äntligen betalas ut.
Vad hade hänt mig och mina barn om jag istället alltid varit egen företagare? Det känns som ren tur att jag en gång i tiden knegade vanligt.
Jag har många vänner, hovslagare, små lantbrukare, hästgårdsägare osv som är exakt i samma sits som jag. Deras företag har väldigt ryckvisa inkomster, ena året förluster, andra året ganska hyfsade inkomster. Summan för oss blir i slutändan densamma, vi har inte råd med privata försäkringar – och de allmänna trygghetssystemen som Försäkringskassa, A-kassa osv kan inte hantera oss.
Vi är på något sätt rättslösa.
Hm, Erik.
Det här bekymrar mig. Ok, vi har mycket annat i svang som är viktigt. Inte minst FRA och Ipred och andra repressiva lagstiftningsförslag hänger och dinglar i luften. Själv jobbar jag rätt många timmar/dag med http://riksdagssvar.se/
för att äntligen reda ut var hela riksdagen egentligen står i fråga om FRA.
Men. Din debattartikel ovan om “Små företags växande”, samt dess motsats, vi små företag, ofta enmansföretag eftersom affärsidén är svår att slå ut på flera personer, lider båda av likartade problem:
Lagstiftaren har inte stiftat justa lagar, samt att attityden hos många, särskilt från vänster, minst sagt är njugg…
Dock, skattelagstiftningen, även om den är så snårig att även jag som enmansföretagare måste anlita revisor, är faktiskt rätt juste. Jag har laglig rätt att disponera både stora överskott och underskott över tiden. Lagstiftaren har så långt begripit att det för allt företagande kan gå både ganska kraftigt upp och ned rent ekonomiskt.
MEN. Trygghetssystemen hänger inte med. För den fattiga företagaren, gäller att man betalar in, men inte får något.
För den rike företagaren som lyckats anställa några personer gäller fullkomligt hårresande ansvarstagande. Blir en person plötsligt sjuk och därmed hemma så står man där. Som företagare ska man trots en persons produktionsbortfall ändå betala personens hela sjukfrånvaro i 14 dagar.
Så har jag fattat lagen och reglerna. Om jag mot förmodan skulle komma på lite mer grön kvist och behövde anställa någon i mitt lilla företag så skulle jag tänka mig för, väldigt, väldigt många gånger.
Mina nuvarande råd när folk frågar mig om företagande är följande:
1) Starta aldrig eget, alla pissar på dig.
2) Om du mot alla odds lyckas – anställ ingen, ditt ansvar ökar med kubiken….
osv osv. osv.
På sitt sätt är det ett under att vi har företag överhuvudtaget i Sverige.