Men. Din debattartikel ovan om “Små företags växande”, samt dess motsats, vi små företag, ofta enmansföretag eftersom affärsidén är svår att slå ut på flera personer, lider båda av likartade problem:
Lagstiftaren har inte stiftat justa lagar, samt att attityden hos många, särskilt från vänster, minst sagt är njugg…

Dock, skattelagstiftningen, även om den är så snårig att även jag som enmansföretagare måste anlita revisor, är faktiskt rätt juste. Jag har laglig rätt att disponera både stora överskott och underskott över tiden. Lagstiftaren har så långt begripit att det för allt företagande kan gå både ganska kraftigt upp och ned rent ekonomiskt.
MEN. Trygghetssystemen hänger inte med. För den fattiga företagaren, gäller att man betalar in, men inte får något.
För den rike företagaren som lyckats anställa några personer gäller fullkomligt hårresande ansvarstagande. Blir en person plötsligt sjuk och därmed hemma så står man där. Som företagare ska man trots en persons produktionsbortfall ändå betala personens hela sjukfrånvaro i 14 dagar.

Så har jag fattat lagen och reglerna. Om jag mot förmodan skulle komma på lite mer grön kvist och behövde anställa någon i mitt lilla företag så skulle jag tänka mig för, väldigt, väldigt många gånger.

Mina nuvarande råd när folk frågar mig om företagande är följande:
1) Starta aldrig eget, alla pissar på dig.
2) Om du mot alla odds lyckas – anställ ingen, ditt ansvar ökar med kubiken….
osv osv. osv.

På sitt sätt är det ett under att vi har företag överhuvudtaget i Sverige.

Jag har inte haft en sjukdag på 19 år. Inte tagit ut någon semester. Så fick jag barn och skulle ta pappaledigt. Då visade det sig att inkomsten i mitt författarföretag varit så “fluktuativ”, vissa år så låg som noll kronor, men även år med underskott på uppåt 120.000:-… Så försäkringskassan kunde inte beräkna någon föräldrapeng. Plötsligt kändes det för mig som om mina barn skulle straffas för att de hade en pappa som inte ville vara vanligt anställd.

Efter lång utredning av Försäkringskassan kom man i mitt fall fram till att jag faktiskt hade haft ett vanligt lönearbete som datakonsult på Ericsson, senast år 1989. Denna 19 år gamla “vanliga” anställningsinkomst var begriplig för Försäkringskassan. På den baserades min SGI (SjukpenningGrundande Inkomst) och således kunde även min föräldraförsäkring äntligen betalas ut.

Vad hade hänt mig och mina barn om jag istället alltid varit egen företagare? Det känns som ren tur att jag en gång i tiden knegade vanligt.

Jag har många vänner, hovslagare, små lantbrukare, hästgårdsägare osv som är exakt i samma sits som jag. Deras företag har väldigt ryckvisa inkomster, ena året förluster, andra året ganska hyfsade inkomster. Summan för oss blir i slutändan densamma, vi har inte råd med privata försäkringar – och de allmänna trygghetssystemen som Försäkringskassa, A-kassa osv kan inte hantera oss.

Vi är på något sätt rättslösa.