Valrörelsen har börjat på allvar
By Erik Laakso • Oct 13th, 2008 • Category: Arvid Falks blogg
Partiledardebatten igår kväll visade tydligt hur valrörelsen inför 2010 börjat på allvar. Det är nu det gått igång och på vägen mot valet 2010 återfinns några viktiga delmål. Främst EU-valet 2009 och i viss mån även kyrkovalet hösten 2009. Det är där vi kan göra avstämningar kring hur det går på vägen mot det som för de flesta av oss är den viktigaste kraftmätningen, valresultatet i riksdagsvalet.
Tyvärr kan det kanske konstateras att EU-valet fortfarande inte hör till det som är viktigast på den politiska agendan, vare sig bland befolkningen eller bland de politiska företrädarna, EU och samarbetet där berördes inte med ett ord så vitt jag kan erinra mig. Är det så viktigt de poltiska partierna tycker EU är?. Det kommer förstås påverka det folkliga deltagandet i EU-valet vilket är en stor brist för demokratin.
De frågor som var viktigast i valet 2006 dyker återigen upp inför nästa riksdagsval, inte minst arbetsmarknadspolitiken och trygghetsfrågorna i välfärdssamhället. Den här gången kryddat med en rejäl dos finanskris. Regeringsdugligheten är också något som kommer debatteras ihärdigt framöver och det började redan igår kväll.
Tvivel finns mot såväl den borgerliga alliansen som mot ett vänsteralternativ. De senaste dagarnas cirkusövningar utgjorde ett självklart sikte, men inte från de borgerliga företrädarna, utan mer ifrån Anna Hedenmo som plöstligt blev journalist istället för moderator. Vänsterföreträdarna avhöll sig också från att kritisera regeringen om hanteringen av FRA-frågan. Troligen beror denna blygsamhet på respekt för den stora ekonomiska kris landet står mitt i.
Summan av debatten måste ändå vara att det finns två tydliga alternativ i valet 2010. En borgerlig allians som försöker nöta in samma mantra som i förra valet. Skattesänkningar, utanförsskap och fler människor i jobb. Och en samarbetande vänster som satsar på människors trygghet, försäkringslösningar för en trygghet när livet förändras och en rättvis skattepolitik där de med lägst inkomster, pensioner och sjukersättningar inte behandlas olika än de som har ett arbete.
Det svenska folket har detta att ta ställning till, mer av borgerlig orättvisa eller en långsiktigt hållbar vänsterpolitik där även de som har det sämst ställt omfattas av såväl välfärd som välstånd.
Andra bloggar om: politik, val2010, socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet, moderaterna, centern, folkpartiet, kristdemokraterna, debatt
Erik Laakso is Tycker om att diskutera det mesta och har en åsikt om vad som helst på mindre än 10 sekunder. Han är uppväxt i ett arbetarhem och har i vuxen ålder läst in en fil.kand i statsvetenskap. Inte många har bott på så många platser som Erik och en flytt kan alltid vara nära förestående.
Email this author | All posts by Erik Laakso
Erik Du skriver att
Summan av debatten måste ändå vara att det finns två tydliga alternativ i valet 2010. En borgerlig allians ………….. Och en samarbetande vänster”
Problemet är ju att de i dagsläget inte finns någon samarbetande vänster. Och det handlar inte bara om dem gångna veckans spektakel utan det handlar i första hand om det faktum att Miljöpartiet inte är vänster.
Miljöpartiet har en helt enkelt annan samhällssyn än socialdemokratin.
För många Socialdemokratiska väljare utanför Stockholms tullar är Miljöpartiet ett parti som är “emot allt det där som gör livet värt att leva: bilen, basindustrin, skotern, chartern, jobben och jakten” för att citera den S-märkta skribenten Katrine Kielos.
Dessutom har Socialdemokratiska kärnväljare även en helt annan syn på den viktiga energifrågan är Miljöpartisterna.
Lars-Olov, Socialdemokraterna är Sveriges riktiga och enda vänsterparti och det är ett samarbetande parti som tar ansvar och som söker hållbara allianser. Populistpartiet som säger att de är mer och bättre vänster går fortfarande inte att ta på allvar.
Miljöpartiet har vuxit upp och blivit ett seriöst samarbetsparti som är duktiga på att få igenom sina kärnfrågor, tillsammans med S formar de lätt ett tydligt alternativ i valet 2010.
Miljöpartiets inflytande kommer naturligtvis präglas av att de är ett parti på 5% och att de samarbetar med ett parti på 45% av väljarsympatierna. Då kommer inte eventuellt industrifientliga förslag på fäste.
De områden som S-kärnväljare har emot MP borde de förövrigt hålla emot V också. Större samsyn gällande “bilen, basindustrin, skotern, chartern, jobben och jakten” kanske finns mer i mitten än hos små mörkröda och gröna partier.
Att Vänsterpartiet står längre till vänster än S råder det väl ingen tvekan om. Men det tror jag inte är något problem för så har det ju alltid varit.
”De områden som S-kärnväljare har emot MP borde de förövrigt hålla emot V också.”
Det stämmer, speciellt vad avser privatbilismen som många Socialdemokrater i glesbygden anser nödvändig men som Vänsterpartisterna, speciellt dom som bor i Stockholms innerstad, är väldigt fientliga till. Men, och det är ett stort men, det historiska samarbetet mellan S och V har alltid har alltid utgått ifrån principen att S bestämmer och att V är deras stödparti. Alliansen mellan S och Mp verkar ju ska se annorlunda ut.
Du har rätt i det du skriver om att ”Miljöpartiet har vuxit upp och blivit ett seriöst samarbetsparti som är duktiga på att få igenom sina kärnfrågor”. Och just där ligger väl en del av problemet för många Socialdemokrater för när Miljöpartiet får igenom sina kärnfrågor så ligget det i farans riktning att det är färdigåkt med snöskotern och att mycket av våra kvarvarande energitunga industrier som tex stålverken och skogsindustrin tvingas lägga ned eller flytta till Finland där man har en annan syn än vad Mp har på energipolitiken.
Jag tror tex inte att Volvoarbetarna känner så stort förtroende för Mp utan då är det nog bättre med V. Jag har pratat med några Socialdemokrater och alla var jättenegativa till presskonferensen där Sahlin och språkrören skissade på det framtida samarbetet för där framgick det ju inte att styrkeförhållandet skulle vara 45-5 till Socialdemokraternas fördel utan Peter Eriksson bredde ju ut sig som om han representerade ett lika stort parti som S.
Mona Sahlins lågmälda stil blir till ett problem i umgänget med språkrören. Så också i gårdagens debatt där hon hamnade i bakvattnet av Wetterstrand på grund Wetterstrands mer högljudda och aggressiva stil.
Men det ska bli intressant att se vad som händer framöver.
Lars-Olov, frågan är om inte vänsterpartiets uttryckliga krav på att inte längre vara ett stödparti utan ett regeringsparti är det som sätter käppar i hjulen för dem. Hade de fortsatt vara stödparti hade det varit klockrent för S att gå till val på en socialdemokratisk regering med stöd av de partier som vill stödja dem.
När V kräver ministerposter och likaså gör MP så blir det en helt annan fråga än vad som tidigare varit fallet.
Men jag håller med, intressant är det.
Att vara ett stödparti är ju inge kul. Däri ligger ju ett av problemen. Göran Persson som inte ångrar mycket sa vid ett tillfälle att en sak som han ångrade var att Olof Johansson + eventuellt någon annan Centerpartist inte fick ministerposter när dom samarbetade med S. Då hade alliansen mellan S och C fått en annan tyngd och Olof J hade haft lättare att försvara den internt.
Det är möjligt att Mp blir mer accepterade av S väljarna med tiden om dom ändrar kurs i fler frågor än dom gjort hitills och då blir blir S-Mp samarbetet ett mindre problem. Miljöpartisternas nuvarande språkrör verkar ju jobba på det men det kanske är svårt att ta alla kursändringar med en gång. Att slopa kravet på utträde ur EU var ju ett stort steg och det kan komma mer. .
Då står Vänsterpartiet kvar på perromgen och då om inte förr så måste dom ställa sig frågan om den Leninism som dom fortffarande verkar ha så svårt att överge verkligen är framtiden.