arvidfalk.se

En bloggkoll med självaktning denna vecka tar förstås upp den lilla bloggstorm som uppstått till följd av den lobbyproducerade debattartikel som skrivits under av en samling “kreatörer”. För att lägga en god grund för denna bloggkoll ska jag backa till 1997 och ett bonusspår från Magnus Ugglas skiva “Karaoke” (via den här länken kan man hos Google hitta nedladdningsmöjligheter till den skivan). Bonusspåret heter “kompositören” och jag ska citera några väl valda urdrag ur texten:

“Vill du skapa en sång med toner och rim,
hör här hur skickligt en lek man gör,
man spelar en cd och simsalabim,
har den bytt kompositör.” [...]
“Jag har stulit alla mina sånger,
jag har samplat Bach och Mendelssohn,
vart på rövarstråt i varje ABBA låt,
liksom Beatles, Bruce och lilla Elton John.
Jag har snattat varenda liten visa,
ur denna digra musikaliska bank,
för om jag inte hade stulit,
hade jag nog haft det struligt,
och dessvärre hade jag då varit pank.”[...]
“Fast jag stulit alla mina sånger,
både inhemsk och internationell,
gjort många stora lån,
hos Deutsche grammofon,
liksom Gessle, Sandelin och Lundell
Fast jag sjoksat alla madrigaler,
som blivit kvarglömda i operans garderob,
finns det en konstnär som är hundra,
som jag aldrig skulle plundra.
Det är min allra största nestor, Evert Taube!”

Att bli inspirerad
Uggla sätter fingret på något centralt och viktigt i fildelningsdebatten. Att låta sig inspireras av andra kreatörer är en central väg för skapandet och något som använts flitigt av alla som skriver, komponerar eller skapar på annat sätt. Detta är inte på något sätt dåligt. Jag skulle till och med hävda att om det finns någon som inte inspirerats av någon annan, lärt sig en finess av en annan artist och använt det i sitt eget skapande eller helt enkelt kopierat valda delar av någon annans verk, så är det en fullständigt olyssningsbar eller oläsbar kreatör. Påpekas bör förstås också att avslutningsraden i Ugglas sångtext är total självironi eftersom hela melodin är snodd av den gode Evert (som troligen snott den någon annanstans).

I Dagens Nyheter skriver bland annat Niklas Strömstedt och Eva Dahlgren under en debattartikel som bland annat innehåller följande skrivning: “Den nya kreatörsskyddslagen är också bra eftersom den ger ett mjukare alternativ till polisanmälan, som är det enda sättet att skydda sin rätt på nätet i dag. Samtidigt finns fortfarande behov av fler åtgärder för att förebygga och informera. Riktade informationsbrev, för att upplysa den som fildelat illegalt, borde exempelvis diskuteras.” Ordet “Kreatörsskyddslag” är en fantastisk produkt, och kanske nyckel till hur lobbyorganisationen fick artisterna att skriva under. Men att kalla det för “mjukare” när en lag ger industrin polisiärt mandat att bötfälla endast på misstanke och hot om civilrättegång ger skumma vibrationer av obehag i min ryggrad.

Hur man vänder sig
Niklas Strömstedt är i vilket fall hederlig nog att försöka samtala om saken på sin egen blogg även om han i Dagens Nyheter uppger att han funderar på att avsluta bloggen, så den här länken har kanske tidsbegränsad funktion. I den länkade postningen frågar Strömstedt hur hans kompis som driver inspelningsstudio gärna vill fortsätta driva inspelningsstudio eftersom han gillar sitt jobb. Men på intet sätt reflekterar Strömstedt över frågan om en inspelningsstudio kanske varit en felinvestering av “tid, möda, fantasi och pengar”. Menar Niklas Strömstedt att felinvesterad “tid, möda, fantasi och pengar” ändå ska ge avkastning? Anser kanske Niklas Strömstedt och andra undertecknande artister att de ska ha fasta inkomster även när de producerar dåligt material, för även när de släpper en dålig platta eller en oläsbar bok har de väl lagt ned tid, möda, fantasi och pengar?

Artisten Timbuktu, Jason Diakitè ,skriver en artikel på Newsmill där han säger ett par intressanta saker. Först och främst frågar han den fråga som bolagen borde hittat svaret på för länge sedan istället för att försöka bekämpa beteendemönster:

“Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.”

Men när han efterfrågar en bredbandsavgift eller en skatt för att ta betalt av konsumenterna blir det ändå fel men jag uppskattar att Jason trots allt försöker hitta lösningar som gynnar både konsumenter och kreatörer. Det blir fel eftersom det är ett försök att rädda exemplarförsäljningen som födkrok.

Jag har ett exempel att avsluta med.
En av årets riktigt bra låtar enligt min uppfattning heter “Curly Sue” av bandet Takida. I radio och i TV-reklamen är det den enda låten jag hört från det bandet. Detta har gjort att jag inte velat köpa deras album eftersom jag känner en påtaglig risk att bli toklurad på hela kostnaden. Jag vet inte hur många gånger jag köpt en platta som sedan visade sig vara genomkass så när som på den stora hitlåten. Den fällan trampar jag inte i igen. Så vad göra? Köpa plattan och hoppas på det bästa? Köpa endast hitlåten via nedladdningssajter? Strunta helt i frågan och avstå? Eller ladda ned Takidas album från en fildelare, lyssna och avgöra om det är en prisvärd produkt och därefter göra mitt välavvägda konsumentval?
Vad tycker du?