arvidfalk.se

Förra helgen skrev Anna Dahlberg en ledare i Expressen där hon avslutar sitt resonemang om Sverige skulle kunna välja en svart statsminister med:

“Men det vore faktiskt klädsamt om vi klev ner från våra höga hästar och tog ett titt på oss själva i spegeln. Hur fördomsfria är vi svenskar egentligen? Skulle en svart man kunna bli statsminister här?Jag hoppas verkligen att svaret på den frågan är ja, men jag är inte säker. Är ni?”

Lovvärt men det känns tunt. Det saknas en dimension om medias och vår egen makt och mognad. Om media och i förlängningen vi själva är ens mogna för en kvinna som statsminister, Anna ställer inte frågan och om sanningen skall fram så är vårt vidsynta Sverige näst sist i den Nordiska ligan.

Norge har haft kvinnlig statsminister med Gro Harlem Bruntland, Island och Finland har eller har haft kvinnliga statschefer; Vigdis Finnbogadottir repektive Tarja Halonen. Det verkar som om vi inte är så progressiva och moderna som vi vill framstå i vår självbild, i vissa media är kvinnor inte ens mogna som ledande profiler i politiken.

Fog för den senare vinklingen har jag med Per Gudmundssons publicerade ledare i dagens SvD. Jag anser att han insinuativt lyckas skapa tvivel vem Josefin Brink (v) egentligen är. På samma sätt, i samma tidning, söker man (?) i nyhetsform skapa tvivel kring Mona Sahlins ledarstil och förankring.

Anna Dahlbergs ansats är lovvärd. Men vi kanske skulle gräva där vi står samt ställa oss själva och “gammelmedia” frågan om vi ens är beredda inför en kvinnlig statsminister.

Jag vill vara tydlig med om att det handlar inte om att tycka synd om kvinnor eller att göra någon till offer. Det är inte straffbart att strippa, dricka för mycket eller vara fattig. Vari består då Josefin Brinks brott, förutom att hon är vänster och feminist? Det handlar om att hon har gått från att vara ett objekt, strippan, till att vara ett subjekt, kvinna med makt.

Hon är inget offer, inte heller är Mona Sahlin ett offer. Men båda är utsatta för saker, ord, och granskningar på andra sätt än vad män i liknande befattningar är.

Man måste kunna tala om strukturella makt diskurser, utan att bli pålagd att man företräder en offermentalitet.

Låt oss lämna diskussionen om vad som är manlig respektive kvinnligt. Utan tala om det som är mänskligt och fokusera på sakfrågorna. Men, vi får inte blunda för att vi behandlas olika beroende på om vi är kvinnor eller män. Är “gammelmedia” moget för denna ansatts än?

Jag avslutar med att säga som Anna Dahlberg. Jag är inte helt säker.

Johan Westerholm
Ordförande ESP/PES Stockholms län