Mångkulturalismen är död – länge leve (den nya) nationalismen
By Redaktionen • Dec 3rd, 2008 • Category: Debatt
Jag är nyss hemkommen från London där jag deltog i en intressant konferens anordnad av Institutet of Jewish Policy Research – en judisk tankesmedja med säte i Storbritannien. Tillsammans med 19 andra deltagare från England, Frankrike, Holland, Polen, Tyskland och Sverige fick jag möjligheten till att diskutera några av de utmaningar som de europeiska länderna ställs inför till följd av invandringen och globaliseringen.
Det som är slående efter att jag har tagit del av den europeiska debatten är att allt fler förefaller att landa i slutsatsen att ett mångfaldssamhälle endast kan fungera om alla i ett samhälle sluter upp bakom en gemensam värdegrund som inte gör skillnad på folk och folk. Fler och fler uppfattar dessutom det mångkulturella förhållningssätet, som har varit den dominerande politiska strategin i de flesta europeiska länderna, som en återvändsgränd.
Den brittiske chefen för Commission for Equality and Human Rights, Trevor Phillips (engelsk motsvarighet till den nya svenska diskrimineringsombudsmannen), skrev för något år sedan att det mångkulturella förhållningssättet bara har lett till segregation och ett ökat vi-och-dom-tänkande i Storbritannien. Trevor Phillips hade tidigare gjort sig känd som mångkulturalismens starkaste försvarare i Storbritannien. Ett exempel på hans tidigare förslag i mångkulturalismens anda var att svarta skolpojkar i Storbritannien skulle må bättre av att gå i egen skolklass.
Något förenklat innebär det mångkulturella förhållningssättet två saker. Den första är att kulturell eller etnisk tillhörighet är kärnkomponenten i den mänskliga identiteten och är därmed den viktigaste identiteten för en människa och att alla andra identiteter är underordnade. Folk är sina etniska och kulturella gruppbeteckningar i första hand och andra sociala roller i andra hand. Att förneka en individ dess (medfödda) kultur är enligt det mångkulturella synsättet lika med att förneka individen rätten att vara sig själv. Den andra är att de individer som formar kulturella och etniska grupper delar gemensamma åsikter om hur livet bäst ska levas. Det finns med andra ord beteendemässiga och tankemässiga särdrag som antas vara typiska för en viss etnisk eller kulturell grupp.
Fler och fler håller med andra ord på att omvärdera det goda med det mångkulturella perspektivet. Det finns dock fortfarande vissa personer som fortfarande ihärdigt försvarar det mångkulturella förhållningssättet eftersom de har byggt sina karriärer på den segregerande strukturen. Den första gruppen utgörs av personer som har gjort business av att berätta för dom som utgör majoriteten (och besitter makt) om hur minoriteter fungerar, känner och tycker. Den andra gruppen består av människor som har gjort politiska karriärer genom att utge sig för att representera en viss minoritet. Det är inte ovanligt att flera politiska partier, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, har särskilda invandrarutskott som rättfärdigar sin existens med att de företräder en föreställd minoritetsgrupp.
Nu kanske en och annan läsare ställer en berättigad fråga: Vad är alternativet till det mångkulturella förhållningssättet? Det krävs inte en filosofie doktorsexamen i statsvetenskap för att konstatera att nationalstaten verkar ha ett långt och hälsosamt liv framför sig. Den nuvarande finanskrisen visar att även om kriser har globala orsaker och effekter så är det den nationella staten som förväntas ta ett ansvar för den ekonomiska och sociala stabiliteten. Och så länge som nationen är den arena där de viktigaste besluten fattas är det viktigt att alla som bor i nationen delar en gemensam identitet. Den gemensamma identiteten är viktigt ur ett psykologiskt perspektiv eftersom den bidrar till solidaritet och känslan av att man går en gemensam framtid till mötes. Den nationella identiteten ger också individen en relation till staten där rättigheter kan krävas och skyldigheter uppfyllas – ett samhällskontrakt.
Det viktiga i sammanhanget är att den nya nationalismen inte innebär att minoriteter tvingas till assimilation. Den nya nationella identiteten ska därför inte bygga på fantasier om vare sig en gemensam genuppsättning, folksjäl eller historia. Den nya nationella identiteten ska istället grunda sig på att de som delar den ställer upp en gemensam värdegrund (som inte kan ristas i sten utan ska vara under ständig uppdatering genom lagstiftningen).
Det är därför hög tid att vi en gång för alla förpassar det mångkulturella förhållningssättet till den historiska soptippen och bejakar framväxten av en nationalism som förenar alla i samhället, oavsett om man hälsar på varandra genom att skaka hand eller genom att lägga handen på hjärtat. Detta kommer att kräva mod att sätta upp gränser för vad som ska vara tillåtet, viljan till dialog för att bygga det gemensamma utifrån flera olika livsideal och förmåga till att omvärdera invanda tankemönster och beteenden..
Qaisar Mahmood
Författare till boken ”Small, medium eller large – vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle (Agora)
Läs även andra bloggares åsikter om mångkulturalismen, nationalism, minoriteter, värdegrund, identitet och annat intressant.
Redaktionen is
Email this author | All posts by Redaktionen
Intressant.
Men det förutsätter ju att vi ifrågasätter nationalstaten som vi känner den idag, den 1800-talskonstruktion där kolonialism och våldsam expansion definerade dess gränser och identitet. Dagens nationalstat är vittrad, genom internatianella engagemang och förpliktelser bryts det “svenska” ner och ersätts av en flytande, gränsöverskirdande identitet.
Inom ramen för denna nya “nationalstat” bör varje individ få forma sitt liv efter eget gottfinnande. Hur det ska låta sig förenas med en hård och närsynt reglering av invandring och dess motiv, det är den stora frågan. Det är vid gränserna problemen uppstår.
Anders, Kul att du finner artikeln intressant. Min poäng är att vi behöver inse (och ibland komma till freds) med följande:
1. Mångkulturalismen,trots goda och humanistiska utgångspunkter, leder bara till segregation och till att problem som behöver hanteras sopas under mattan. Inget samhället (eller grupp) fungerar om alla gör som dom vill eller behandlas olika. Vi behöver vissa gemensamma spelregler och känna och bli behandlade som en enhet.
2. Vi behöver bejaka behovet av en gemensam värdegrund. Alltså tydlighet kring sådant som man inte får göra när man bor i Sverige. Jag menar att vi redan har en gemensam värdegrund och den regleras av lagstiftningen. Låt oss vara tydliga med detta. Det viktiga är att lagarna kan inte utgå ifrån en begrundas del av befolkningens sedvänjor och ideal. Fler behöver komma in och vara med i den lagstiftade (och implementerande) processen.
3. VI behöver OCKSÅ på samma gång inse att att bara för att vi har en gemensam (värde)grund så behöver inte den omfatta samtliga områden i livet. Hur någon väljer att hälsa på andra behöver inte regleras av vår gemensamma värdegrund. Vi ska ha öppenhet och förståelse att inse att lägga handen på hjärtat är mins lika bra som att skaka hand. Inom vissa områden i livet (sådan som man inte kan lagstifta om) ska vi ha en större förståelse och acceptans för olika beteenden.
Alltså: Inom vissa områden (som vi kan lagstifta om) kan individer INTE forma sitt liv efter eget tycke. Lagstiftningen normerar vår gemensamma värdegrund inom dessa områden. Inom andra områden (som vi inte kan lagstifta om) får individer forma sitt liv efter eget tycke. Inom dessa områden ska vi däremot vara bredda på att få förklara för andra om varför vi väljer att göra på det ena eller det andra sättet för att missförstånd kan undvikas.
Hjärtans enig Mahmood, och samtidigt måste, som du skriver “Fler behöver komma in och vara med i den lagstiftade (och implementerande) processen.” dvs lagarna måste hela tiden förändras och ifrågasättas.
Vi behöver fundera mycket över vad det “svenska” i den svenska modellen är och vad det “svenska” i den svenska värdegrunden är? Är kravet på handskakning “svenskt” eller bara uttryck för hyperboré?
Hej!
Jag tycker allt tal om nationalism är illavarslande. Det som möjligen är eftersträvansvärt är patriotism, men snarare upprätthållandet av en aktiv antidiskrimineringspolicy. Lagstiftningen ska således ligga till grund så att ingen diskrimineras. Diskriminering måste bli kostbart!
Sverige behöver inte mer nationalism, i synnerhet inte eftersom fördjupad europeisk integration både är nödvändigt och eftersträvansvärt. Nationalism som grundsentiment för att skapa en föreställd gemenskap är problematisk av den enkla anledningen att den lätt spiller över till intolerans och respektlöshet mot “minoriteter” och “grannar”.
Med grund i en utvecklad, möjligen till viss del reviderad deklaration om universella mänskliga fri- och rättigheter skulle vi kunna nå en väg framåt utan att vi politiserar “v’ärdegrunden” utifrån religiös eller politisk åskådning allt för mycket. En skärpning av sociala rättigheter och en transnationell organisation som ser ut att upprätthålla individens rättigheter gentemot både “nationen” och andra traditionella bindningar vore att föredra.
Kortsiktigt nationalistiska intressen skadar den sociala sammanhållningen inom “nationerna” och mellan “nationerna”.
I övrigt tycker jag att Qaisar är någonting på spåren. Assimilationspolicyn är död, Mångfalds- och integrationspolicyn är död, länge leve antidiskriminerings- och delaktighetspolicyn!
Nationalismen som vi känner den traditionellt är på väg ut. Men den är ju också en historisk konstruktion som tjänat historiska syften.
Att Sverige alltid har varit ett inflyttarland vet vi ju, att det avvikande varit svårt att förena med det “svenska” vet vi ju också. Samernas historia inom de geografiska gränser som “Sverige” dragit upp visar det.
Den kulturella (Nationalmuseum, Nordiska Museet och Skansen) och geografiska( de kartbilder som placerar Sverige i världskartans centrum och Stockholm i nationskartans mitt) manifestationen av “Sverige” svarar altt mindre mot den verklighet vi lever i. I det här synsättet så är assimilering ju en självmotsägande omöjlighet, en same kan aldrig bli “svensk” så därför tjänar kravet på assimilering bara att bekräfta dess omöjlighet och, i förlängningen, diskiriminering.
Därför har du rätt Jonas, vårt fokus måste läggas diskrimineringen och arbete för ökad delaktighet.
Intressant inlägg! Ja, i princip alla länder i västvärlden håller nu på att överge mångkulturalismen, se t.ex. denna rapport från integrationsverket: http://www.mkc.botkyrka.se/biblioteket/Publikationer/Rapportserie/Rapport_2007-01.pdf
I jämförelse framstår Sverige mer som en totalitär kommunistdiktatur, att offentligt ifrågasätta mångkulturalismen här är i princip lika tabubelagt som att ifrågasätta kommunismen i Sovjet. På sin höjd får man diskutera metoderna att nå det mångkulturella samhället, vilket väl är ungefär som diskussionerna i Sovjet hur man skulle nå det klasslösa samhället.
Att försöket att skapa det mångkulturella samhället i praktiken leder till samma elände som försöken att skapa det klasslösa samhället är börjar bli alltmer uppenbart. Huvudanledningen är helt enkelt att det strider mot människans natur, lika lite som det går att skapa den ”klasslösa” människa som osjälviskt arbetar för ”kollektivets” bästa går det att skapa den ”toleranta”, mångkulturella kosmopolitiska människan. De allra flesta, om de själva får välja, vill helt enkelt inte bo i ett etniskt splittrat samhälle med människor från jordens alla hörn som saknar gemensam kultur/historia och inte har några gemensamma normer/värderingar, sociala koder eller referensramar. Enklavisering och segregation är inte i huvudsak en effekt av ”dålig bostadspolitik” eller ”socioekonomiska förhållanden” utan just en effekt av människors önskan att bo med andra som ”är som de själva” om de själva får välja. Det visar t.ex. den forskning som gjorts av just Trevor Phillips:
“We’ve done work here which shows that people, frankly, when there aren’t other pressures, like to live within a comfort zone which is defined by racial sameness.
People feel happier if they’re with people who are like themselves. But the question is: what does “like themselves” mean?”
http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/happiness_formula/5012478.stm
Frågan gäller i förlängningen mer om vi skall ha en välfärdsstat än om vi skall ha omfattande invandring. Det finns i huvudsak två alternativ:
1. Fortsatt omfattande invandring från kulturellt/utvecklingsmässigt främmande länder. Det kommer i slutändan leda till etnisk splittring, segregation och enklavisering hur många tvångslagstiftningar och välmenande ”integrationsprogram” man än genomför och hur många gemensamma ”värdegrunder” man än författar eftersom de flesta helt enkelt vill bo med människor som är ”som de själva”. Den etniska splittring som blir följden kommer att undergräva tilliten mellan människor som är fundamentet för en fungerande välfärdsstat, det visar t.ex. Robert Putnams forskning (och även den av Vernon Bogdanor):
” A bleak picture of the corrosive effects of ethnic diversity has been revealed in research by Harvard University’s Robert Putnam, one of the world’s most influential political scientists.
His research shows that the more diverse a community is, the less likely its inhabitants are to trust anyone – from their next-door neighbour to the mayor.
…
The core message of the research was that, “in the presence of diversity, we hunker down”, he said. “We act like turtles. The effect of diversity is worse than had been imagined. And it’s not just that we don’t trust people who are not like us. In diverse communities, we don’t trust people who do look like us.”
http://www.ft.com/cms/s/0/7e668728-5732-11db-9110-0000779e2340.html?nclick_check=1
2. Inför restriktiv/selektiv invandring. Det kommer i praktiken innebära en ”funktionell assimilation” över tiden av dem som tas emot utan att man behöver tillgripa tvångslagstiftning, ”integrationsprogram” eller ha en centralt bestämd gemensam ”värdegrund”. T.ex. en invandrarelev i en skolklass med 25 etniskt svenska elever kommer snabbt att lära sig hur det svenska samhället fungerar i praktiken, 25 invandrarelever från jordens alla hörn i en förortsskolklass med en etnisk svensk har inte ens en möjlighet.
Roger,
Du är en biologisk determinist som inte begriper dig det minsta på sociala samspel. Kultur är för det första inte statiskt, utan dynamiskt. För det andra går det inte att “fånga in kulturen” och avgöra vad som är “svenskt” respektive “osvenskt”. Det är väldigt intressant att många högerhänta politiker som du själv har en förmåga att definiera “svenskhet” utifrån vad det inte är. Samhällen har i alla tider varit mångkulturella. Det är föreställda gemenskaper och idiotiskt utformade idéer om “gruppidentitet” och “grupptillhörighet” som avgör vad som inte är att betrakta som “svenskt”. Snart sagt alla demokratiska fri- och rättigheter sätts i den sverigedemokratiska retoriken på undantag.
Du och dina “högerhänta vänner” har väldigt svårt för att inse att Sverige har både yttrande- och tankefrihet. Är det några som talar om att inskränka rätten till yttrandefrihet så är det väl Jimmie Åkesson?
“Ett exempel är den imam som uppmanade folk att bojkotta svenska intressen efter publiceringen av Muhammedkarikatyrerna. Ett sådant beteende ska kunna leda till utvisning, säger Jimmie Åkesson.
Expressen: – Ni vill alltså avskaffa yttrandefriheten för invandrare?
Jimmie Åkesson (Sd) – I viss utsträckning. Man måste väga yttrandefriheten mot skadan för svenska intressen. Sd vill också förbjuda burka på allmän plats, förbjuda fullskaliga moskéer och de anser att all myndighetsinformation enbart ska vara på svenska. Asylsökande ska inte heller få välja själva var de vill bo. Asylsökande som begår även ringa brott ska omedelbart utvisas
De experter på folkrätt som Expressen talat med anser att programmet på flera punkter strider mot FN:s konvention för mänskliga rättigheter, svensk grundlag och också mot hela det västerländska rättssäkerhetstänkandet”
Vilka är mest Sverigefientliga? De av oss som inte ens vill erkänna grundläggande mänskliga fri- och rättigheter annat i dem fall då de kan användas som slagträ mot “avvikarna” eller de av oss som erkänner alla människors lika värde och rättigheter?
Jonas Ek:
Skärpning anbefalles! Hela ditt inlägg utgör faktiskt skolexempel på rena argumentationsfel och det enda du egentligen lyckas visa är din egen totala oförmåga att bemöta mitt inlägg i sak. Jag föreslår att du noga studerar t.ex. denna sida innan du försöker dig på att debattera nästa gång om man skall kunna ta dig seriöst:
http://www.nizkor.org/features/fallacies/index.html#index
När Roger Svensson inte klarar av debatten hänvisar han fegt till en sida med debattregler. Mycket talande och fegt.
Svarslös är han ………
Petter Nicklasson:
Eftersom Jonas Eks inlägg är ovidkommande trams i total avsaknad av några som helst logiskt giltiga argument mot resonemanget i mitt första inlägg så finns det ju helt enkelt inget att svara på! Kan vi nu återgå till att faktiskt diskutera den intressanta sakfrågan i Qaisar Mahmoods blogginlägg? Har du något som helst att tillföra där eller det kanske är du som är ”feg” och ”svarslös”?
Kultur är för det första inte statiskt, utan dynamiskt.
För det andra går det inte att “fånga in kulturen” och avgöra vad som är “svenskt” respektive “osvenskt”.
Två utmärkta argument som Roger Svensson inte förmår att bemöta.
Petter Nicklasson:
Vet du inte ens skillnaden mellan påståenden och argument? De exempel du tog är faktiskt INTE ens argument utan rena påståenden! Dessutom, exakt var någonstans i mitt inlägg tog jag upp dessa påståenden och uttryckte en ståndpunkt om dem?
Till sist: vilken relevans har de över huvud taget i sammanhanget? Dvs. exakt på vilket sätt skulle argument för Jonas Eks påståenden utgöra motargument mot det jag faktiskt har hävdat? Du får nog faktiskt förklara detta och utveckla din tankegång om vi skall komma vidare här …
Roger,
Varför inte vara ärlig och erkänna då att Sverige inte är en kommuniststat beträffande yttrande- och tankefrihet?
Du ska också komma ihåg att mycket forskning – som social konstruktionist – anser jag att all forskning är ideologiskt färgad. Robert Putnam är en särskilt politiserad forskare. Han tror att vi står inför en “clash of civilisations”. Han har i övrigt skrivit reaktionärt färgade böcker som exempelvis “Den ensamme bowlaren”.
Han är en nostalgiker som jag inte ger så mycket till övers för. Till skillnad mot många sverigedemokrater menar jag människan är rationell och förmår utveckla en känsla för andra människor. Det finns forskning som visar att attraktion människor emellan mer handlar om symmetrier och dofter än om hud-, ögon-, hårfärg eller kropparnas morfologi. Det som skiljer människor från djur är kultur. Vi kan lita på varandra oavsett hur vi ser ut. Om det är någonting som får oss att inte lita på varandra är det just föreställda gemenskaper. Deras existens hotas av varje avvikelse. Därför blir det ett konstant sökande efter “den andre”, “avvikaren” efter “hoten” mot den föreställda gemenskapen.
Invandring är således inte ett “hot” mot våra samhällen om vi släpper kraven på konformitet och konformism. Om vi istället ser avvikelse som norm istället för undantag kommer vi en bra bit på vägen.
Jag använder inte ordet mångkulturellt på det sätt som många sverigedemokrater och andra politiker använder ordet. För mig är mångkulturell inte kopplat till etnicitet. Ser man det mångkulturella samhället som kopplat till etnicitet och håller sig med diskriminerande sociala praktiker kommer vi istället att få ett segregerat samhälle.
Ett samhälle som inte håller sig med intersektionalitet kommer att drabbas av minskad social sammanhållning. Nu menar jag inte att social sammanhållning är beroende av vare sig hår-, hud-, ögonfärg eller modersmål. Diskriminering är aldrig acceptabelt och vi kan hålla oss med en aktiv antidiskrimineringspolicy för att förebygga segregation.
Assimilation som du så förtjust skriver om existerar inte. För att assimilation ska förekomma så måste den ena av två parter inte ta intryck av den andre medan den andre helt måste underkasta sig den förste. Det förekommer aldrig. Människor anpassar sig efter varandra, människor tar gudskelov intryck av varandra. Det är sådana saker som har bidragit till att intimavståndet har sjunkit de senaste 30 åren. Det är därför som vi använder fler låneord i svenska språket som fortsätter att utvecklas. Det är därför som många ser spaghetti och köttfärssås som svensk husmanskost. Det är därför musiken utvecklas och fusioner mellan tongångar från mellanöstern blandas med tongångar från annan folkmusik.
Det har aldrig skett någon assimilation och det kommer aldrig att ske någon assimilation.
De två länder som främst strävat efter en assimilationspolicy är de två länder som ni inom extremhögern hyllar allra mest; Frankrike och Danmark. Är det en slump att det är just i dessa länder som de värsta upploppen har förekommit? Är det en slump att bilar sticks i brand i just dessa länder? Nej, för vid varje tillfälle som någon försöker beröva en ens värdighet, rätt till tolerans, respekt och delaktighet så kommer någon förr eller senare att bjuda motstånd.
Jag, och många med mig känner oss främmande inför Sverigedemokraternas försök till “etnisk rensning”. Jag känner mig främmande inför den typ av “svenskhet” som ni kultiverar. Den snäva nationalistiska överrock av “svenskhet” som ni håller er med kommer jag aldrig att känna mig hemma i.
Beträffande “nationalstaternas revival” som den här artikeln egentligen handlar om: nationerna utgör en alldeles för liten enhet för att kunna hantera globaliseringen. Våra stater kan idag inte på ett fullgott sätt erbjuda sina invånare det skydd som staterna legitimerar sin maktutövning från.
Är det någonting vi har lärt oss i spåren av finanskrisen så är det att de förväntningar som oroliga människor och oroliga marknader ställer på staterna är allt för stora i förhållande till staternas handlingsutrymme. Det var inte förrän lösningarna fick internationell touch som de fick transnationell verkan. Det var EU som gick före och lugnade marknaderna något så när. Hade EU:s medlemsstater hållit sig med snävt nationalistiska synsätt hade det varit långt mycket svårare att utveckla ett tillräckligt starkt svar på finanskrisens härjningar.
EU måste trots det bli ännu mer effektivt och jag välkomnar Lissabonfördragets olika möjligheter till majoritetsbeslut. Ett EU som styrs utifrån européernas intresse är bättre än ett EU som styrs utifrån “nationer” och “nationalstaters” intressen.
Jonas Ek:
Poängen med min liknelse med en kommunistdiktatur var att mångkulturarismen i Sverige är en ideologisk hegemoni i minst lika stor omfattning som kommunismen i t.ex. Sovjet och upprätthålls med liknande totalitära mekanismer. Se t.ex. kapitel 3 i Aje Carlboms avhandling:
http://www.lub.lu.se/luft/diss/soc_454/soc_454.pdf
Att människan INTE är rationell lyckas du ju med all tydlighet visa med ditt inlägg: istället för att bemöta och diskutera Robert Putnams argument och fakta ägnar du dig åt att misstänkliggöra honom som person. Förväntar du dig verkligen att någon skall ta dig seriöst med den inställningen?
Var någonstans påstods det att ”hud-, ögon-, hårfärg eller kropparnas morfologi” skulle vara det primära för tilliten mellan människor? Det som historiskt visat sig bygga stabila samhällen är att befolkningen i stor utsträckning har gemensam kultur/historia och i stor utsträckning har gemensamma normer/värderingar, social koder och referensramar INTE ”symmetrier” och ”dofter”(!) Alla exempel i historien, Romarriket, Ottomanska imperiet, Habsburgska kejsardömet, Jugoslavien, Sovjet osv., där människor mer eller mindre tvingats in i ”mångkulturella gemenskaper” har obönhörligen präglats av inre splittring och etniska konflikter. Men det som aldrig fungerat tidigare skall tydligen fås att fungera just i Sverige …
Den assimilation jag diskuterade var den typ av assimilation som historiskt har skett av invandrare i Sverige, inte dina fantasier om någon ”total underkastelse”. Assimilationen skall ske genom framförallt av ett inre, inte ett yttre tvång med centralt författade ”gemensamma värdegrunder” eller dylikt. Kulturella, religiösa osv. sedvänjor från hemlandet som innebär problem i det svenska samhället får man helt enkelt som invandrare själv inse att man måste ge upp. Det innebär naturligtvis inte att man måste ge upp ALLA kulturella, religiösa osv. sedvänjor från hemlandet, att man t.ex. har en annan matkultur torde knappast innebära några större problem. För att denna funktionella assimilation skall fungera krävs en restriktiv/selektiv invandring annars bildas det helt naturligt etniska enklaver där man i hög grad lever utanför det övriga samhället. Problemen i t.ex. Frankrike och Danmark beror inte på att man eftersträvar assimilation utan att man haft alltför omfattande invandring av människor från kulturellt främmande länder som har bildat etniska enklaver vilket omöjliggjort politiken.
Att man tar intryck av andra kulturer, tar till sig det delar som man anser har något positivt att tillföra och anpassar dessa till sin egen kultur har skett i alla tider och är helt naturligt. Med det förutsätter ju på intet sätt massiv invandring av människor från dessa kulturer! Vi har ju t.ex. en matkultur med både hamburgare och sushi utan att ha haft massiv invandring av vare sig amerikaner eller japaner. Länder med mycket restriktiv invandring som t.ex. Japan eller Finland är knappast eller underutvecklade, kulturellt isolerade länder som lever kvar på medeltiden …
Din totalitära kulturmarxistiska agenda framgår rätt tydligt och den är precis lika destruktiv och orealistisk som kommunismen. För att genomföra din utopi vill du, liksom kommunisterna ville skapa den ”klasslösa människan”, skapa en ny sorts människa: den ”icke-konforma” människan som ser ”avvikelsen som norm”. Genom tvångslagstiftning skall människor tvingas in på den rätta vägen: de som vägrar rätta sig i ledet skall bestraffas med en ”aktiv antidiskrimineringspolicy”, vilket är ungefär som en kommunist som vill ha en ”aktiva antikapitalistisk policy”. Jag skulle nog faktiskt hävda att vi är betydligt fler som känner oss främmande inför dessa kulturmarxistiska kosmopolitiska flumteorier …
Vad finanskrisen tydligt visar är att ett enda globalt system är mycket sårbart. Flera parallella oberoende system är att föredra om man vill minska sårbarhet, på samma sätt som man har två oberoende bromskretsar i bilar. Att göra människor ännu mera maktlösa genom ökad överstatlighet och maktkoncentration är knappast någon hållbar eller ens önskvärd lösning, ju längre bort makten befinner sig från människor ju mindre legitim är den. Att försöka tvinga in människor i konstruerade jättekollektiv centralt dikterade uppifrån, vare sig det är ”Europa” eller ”Sovjet”, slutar alltid i elände. Att man kan frivilligt kan samarbeta och sluta sig samman i sammanhang/frågor där man anser sig ha någon att vinna på detta samarbete är något helt annat än att tillhöra ett jättekollektiv där i princip alla frågor skall avgöras av en centralkommitté …
Jonas: Du skriver ett mycket intressant och läsvärt inlägg på din blogg (som jag hoppas att många läser). Det som förvånar mig (skriver inte detta som ett retoriskt knep) är att du och jag har liknande utgångspunkter om gruppers konstruktivistiska natur och att tron på att vi människor kan känna gemenskap med personer som vid första ögonblicket inte ser ut som oss. Jag håller också med dig om att det som skiljer människor från djur är att vi har förmågan att tilldela våra ideer och beteende ett syfte och sätta dom i ett sammanhang (antar att det är detta du menar med kultur). Vi landar trots detta i olika slutsatser om mångkulturalismens död och behovet av en ny nationalism som bygger på mångfald. Det kan låta som paradoxalt men jag tror att detta är möjligt. Det är därför jag inte fattar riktigt Tobias Struck (som har kommenterat på din sida) eller Roger Svenssons argument och lösningar. Deras budskap verkar vara att mångkulturalismen är död men att lösningen är att återgå till en etnisk och rasmässig nationalism. Dom verkar ha svårt att släppa det primordiala synsättet på etnicitet och ras. Hoppas att det är tydligt att detta inte är mitt budskap.
Det jag inte förstår med ditt resonemang och hoppas att du utvecklar är följande.
1. Även om du inte håller med mig om att nationalstaten fortfarande är en kraft att räkan med så kan du väl ändå inte bortse att ramarna för dom flesta vardag fortfarande definieras av statliga och kommunala beslut. Dagis, sjukvård, skola och socialförsäkring. Staten har därför en betydelse för individernas liv. Har vi som bor i Sverige ett psykologiskt behov (även om den är förställd) av att ingå i en gemenskap ? Vad ska vi i sådant fall kalla den här gemenskapen? Om du inte anser att vi som bor i Sverige har behov av att ingå i en gemenskap för att kunna fungera som en enhet, varför verkar alla grupper (hur små och stora de än är) behov av att skapa en vi-känsla för att kunna fungera?
2. Hur kan du landa i slutsatsen att mångkulturalismen aldrig varit död när du själv dödförklarar den genom att skriva: …mångkulturella samhället som kopplat till etnicitet och håller sig med diskriminerande sociala praktiker kommer vi istället att få ett segregerat samhälle”? Såvida du inte läser in att varje individ utgör en kultur (kan tycka att det är ett mer korrekt synsätt) fattar jag inte hur man kan se mångkultur annat än ett samhället kopplas till etnicitet? På samma sätt som folk försökte bli politiskt korrekta genom att inte snacka om ras men snacka om etnicitet, verkar du försöka komma undan genom att prata om kulturer istället för etniciteter. Är det inte samma sak? Jag skulle säga att Sverige är ett mångfaldssamhälle, ett samhälle där människor har olika livsstilar, livsideal, bakgrund och utseende.
Hej, Qaisar!
Tack för dina, välavvägda, nyfikna kommenterarer och mycket intressanta reflexioner på temat. Naturligtvis inser jag att du och jag har samma utgångspunkter och synsätt, men att vi landar i två väsensskilda slutsatser. Men det är ju det som är så härligt med politik. Politik handlar ju om att låta olika synsätt mötas i dialog.
Att Roger Svensson och Tobias Struck har sina utgångspunkter för att proklamera det mångkulturella samhällets död ligger precis som du skriver på ett annat plan.
För mig är nationalism inte intressant som en föreställd gemenskap, däremot ser jag gärna att vi bygger en gemensam värdegrund med människan som utgångspunkt. Det är således inte land, språk, kultur, traditioner, sedvänjor, politisk eller religiös åskådning som ska utgöra grunden för en sådan värdegemenskap. Det handlar inte om att skapa en “svensk” eller en “europeisk” värdegemenskap.
FN tillerkänner alla världens medborgare lika mänskliga fri- och rättigheter oavsett nationalitet eller huruvida man kommer från ett land som erkänner FN:s allmänna deklaration om dem mänskliga rättigheterna eller inte. Mitt tjatande om en aktiv antidiskrimineringspolicy är nödvändig för att bekämpa föreställda gemenskapers tendens till exkludering och diskriminering av sådant som upplevs som avvikande i förhållande till bekännare till och uttolkare av den föreställda gemenskapen. Den minsta gemensamma nämnaren för alla världens medborgare är alltså FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. En förklaring som firar sin 60-årsdag den 10 december.
Du har helt rätt stat, landsting och kommun sätter fortfarande en del av ramarna runt vår vardag. Det är också så att allt fler beslut långt utanför vårt lands gränser påverkar oss i vår vardag; krig och konflikter i andra länder, miljöförstöring, samtal om satsningar eller neddragningar runt styrelserummens bord i transnationella företag, valutamarknadernas sekundsnabba värderingar som påverkar vår köpkraft och ränteutvecklingen på våra lån med mera. Det handlar om händelser som påverkar oss som enskilda individer, men som också påverkar hur stat, landsting och kommuner förmår att sätta ramarna runt vår vardag. I så motto är stat, landsting och kommuner allt för små enheter för att med enkelhet kunna legitimera sin existens som beskyddare av personlig integritet och den enskildes behov av säkerhet.
Det paradoxala med att garantera alla sina mänskliga rättigheter är att en sådan idé skapar en mänsklig värdegemenskap som transcenderar föreställda och även traditionella gemenskaper; familjen, byn, bostadsområdet, kvarteret, stadsdelen, staden, kommunen, regionen, staten och världsdelen. Genom FN:s förklaring är vi alla världsmedborgare.
Modernitet leder obönhörligen till människans insikt om sin egen identitet och sin individualism. Ett samhälle har vissa föreställda gemenskaper, vi agerar utifrån en upplevelse om att det handlar om verkligt avgränsade föreställda gemenskaper. Det finns dock ingen sådan gemenskap som håller för en närmare granskning. Det går helt inte att avgränsa dem. Så du förstod mig rätt i att alla individer bidrar till det mångkulturella samhället. Kultur är inte kopplat till etnicitet. Kultur uppstår i det sociala samspelet, i interaktion med andra människor. Kultur är någonting dynamiskt som uppstår var helst två människor möts. Att snävt definiera kultur till etnicitet bortser från alla andra aspekter av mellanmänskligt samspel och sociala praktiker.
Läs gärna Symbolic Interactionism av Joel. M. Charon! Det vi ofta benämner kultur är särskilda artefakter som uppstår, förändras och försvinner ur den symboliska interaktionismen. Den symboliska interaktionismen per se är blind för etnicitet, genus (inklusive sexuell orientering), socialgrupp, ålder, funktionshinder, religiös- och politisk åskådning.
Kultur har inte den betydelsen i mina tankegångar. Det går inte att likställa kultur med etnicitet. Det är precis det som Sverigedemokraterna försöker med genom att i princip skrota begreppet ras och ersätta det med kultur. Vad jag säger är att kultur är någonting som uppstår människor emellan (oavsett bland annat etnisk bakgrund) och att det är problematiskt att försöka fånga in “kultur” som grunden för en föreställd gemenskap. Detta eftersom det förhållningssättet oftast leder till att utkristallisera den föreställda gemenskapen negativt. Det vill säga att definiera det som gemenskapen inte är, istället för att säga vad den är och vad som är unikt med den. Däremot kan vi tillerkänna varandra lika och okränkbara mänskliga rättigheter, se avvikelse som norm och motarbeta varje försök till diskriminering och konformism. Den typen av föreställda gemenskaper, nationer och nationalism tenderar att bidra till ökade konflikter.
Läs gärna!
Nationer och nationalism, Eric J. Hobsbawn
Den föreställda gemenskapen, Benedict Anderson
Med vänliga hälsningar,
Jonas
Roger,
Du har fel beträffande att mångkulturella länder har präglats av interna stridigheter och splittring. Det är faktiskt först i och med dem nationalistiska tankegångarna och idéerna som intern splittring och stridigheter har uppstått. Läs gärna Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen, och Eric J. Hobsbawn, Nationer och nationalism.
Historierevisionism som ska gynna dina politiska intressen är lätt att skärskåda. Dessutom är jag inte kulturmarxist eller håller mig med kosmopolitiska flumidéer, men du får gärna tycka att jag gör det.
Det inre tvång som du pratar om när det gäller assimilation. Hur ska du uppnå det?
Jag kommer inte vilja anpassa mig till din och övriga sverigedemokratiska företrädares synsätt på exempelvis invandring. Dessutom är jag av den fasta övertygelsen att den liberala ekonomin för med sig många bekymmer, men genom den globala ekonomins utbredning kan vi förhoppningsvis se “nationalstaterna” som en mycket olycklig, kortvarig historisk parentes.
Jonas: Tack för ditt svar. Jag har inte läst Symbolic Interactionism av Joel. M. Charon! ska göra det så snart jag hinner. Har däremot läst Hob. och Anderson. Pudelns kärna verkar vara hur viktig nationalstaten uppfattas som arena för att lösa de utmaningar som individer ställs inför i vardagen. Jag känner att jag behöver fler argument för att landa i slutsatsen att nationalstaten inte är (the) viktigaste arenan för att lösa individers vardagstrassel. Så länge som den är det så anser jag att vi behöver upprätta en relation dels mellan de som omfattas av statens långa arm, dels mellan de som styr/förvaltar och de som är föremål för offentlig intervention. Även om relationen/gemenskapen är föreställd så tror jag att den fyller en viktig psykologisk funktion. Utan gemenskapskänslan är det svårt att agera solidariskt. Och det är klart att ibland behöver vi känna solidarisk gemenskap över nationsgränserna men för det mesta är den nationella gemenskapen viktigast för att en individ ska känna sig delaktig och sedd.
PS. Jag tror att det alltid kommer att finnas vi-och-dom, det viktigaste är att vissa individer i ett samhälle inte alltid är “dom”.
PS2. Jag vill gärna återgälda dina boktips med ett ytterligare boktips. Amartya Sens “Identity and Violence: The Illusion of Destiny.”. Bästa boken jag läst inom detta tema.
En ytterligare kommentar. Jonas, du skriver: “Kultur har inte den betydelsen i mina tankegångar. Det går inte att likställa kultur med etnicitet”. Men det är ju PRECIS detta som det mångkulturella perspektivet bygger på. Att inte ställa upp på mångkulturella perspektivet, att människors “etnicitet” eller/och “kultur” är deras primära identiteter är ju att säga att detta perspektiv är död (eller iaf borde dö).
När jag skriver en text med rubriken “Mångkulturalismen är död…” så syftar jag inte på din definition av mångkultur utan den definition som utgår från ett synsätt som du inte heller verkar dela.
Allt gott!
Qaisar Mahmood:
Du skriver “Men det är ju PRECIS detta som det mångkulturella perspektivet bygger på. Att inte ställa upp på mångkulturella perspektivet, att människors “etnicitet” eller/och “kultur” är deras primära identiteter är ju att säga att detta perspektiv är död (eller iaf borde dö).”
Alltså, det mångkulturella perspektivet som jag uppfattar har aldrig handlat om detta. Begreppet mång-kulturellt skulle inte funnits om det inte innan funnits en föreställning om en-kulturellhet, dvs att en kultur är något på förhand givet, en homogen enhet.
Beroende på vilka perspektiv man har på kultur och hur man uppfattar människors identitetskapande kan man då uppfatta mångkultur på två olika sätt, antingen som homogena kulturer som lever sida vid sida utan kontakt och att dessa kulturer utgör varje människas väsen (om man följer det nationalistiska synsättet) eller ett där man istället för att utgå från en föreställd homogen kultur istället erkänner att samhället och människor alltid har och kan ha flera olika kulturella tillhörigheter samtidigt och att kultur är något som skapas och återskapas mellan människor hela tiden relationellt, ungefär så som jag uppfattar mångkultur.
Många skulle nog beskriva Sarajevo och bosnien innan 90-talet för mångkulturellt då det var Jugoslaviens mest blandade område, detta trots att etnicitet och religion inte var något folk i allmänhet brydde sig om utan man gifte sig kors och tvärs, boendesegregation fanns inte osv. I och med kriget och nationalismen blev helt plötsligt etnicitet det grundläggande kriteriet för hur det bosniska samhället skulle organiseras, delas upp, och nu bor den bosnienserbiska befolkningen i en egen enklav med eget politiskt styre. Mångkultur, men på väldigt olika sätt.
Amartya Sen tar upp det här i boken du nämner, Identitet och våld. Han menar att det finns två förhållningsätt, det om kulturellt bevarande och det om kulturell frihet. Ska man sträva efter att på alla sätt framhäva olikhet, bevara uppfattningar om skillnader och avstånd mellan grupper – eller ska man låta alla människor ha friheten att utveckla sin identitet och kultur själv utan att fastna i ensidiga, cementerade och påtvingade identiteter – oavsett vem de kommer ifrån.
Det första förhållningssättet kallar han för “plural monokulturalism” med andra ord inte mångkulturalism, och det andra för mångkulturellt. Faktum är att det förstnämnda har mer gemensamt med gammal unken nationalism, jag skulle nästan kalla det för nationalism, än med mångkultur som åtminsone jag och Sen uppfattar det.
Ytterligare Lästips:
Etnicitet och nationalism, Thomas Hylland Eriksen
Kulturterrorismen, Thomas Hylland Eriksen
Etnotism, Aleksander Motturi
Intressant artikel av Per Wirten: http://sydsvenskan.se/kultur/article135436.ece
Skulle även vilja tillägga att jag inte gillar ordet “mångkultural-ism”. Mångkultur och mångkulturellt, ja, för det är beskrivande för hur människans samhällen ser och har sett ut – åtminstone om man utgår från den falska idén om kultur som en avskiljd homogen enhet. Begreppet Mångkultural-ism däremot antyder att det är en ideologi som menar att det finns ett egenvärde i att hålla grupper åtskilda och att till varje pris “bevara” dessas särart, oavsett vad. Det Sen kallar plural monokultur och jag skulle kalla segregation eller etnonationalism.
Sebastian: Jag köper ditt synsätt på att begreppet mångkultur inte behöver vara något inlåsande och segregerade om man definierar den enligt det andra synsättet (som inte har ett namn men som inte heter plural monokulturalism). Jag delar också detta synsätt på det vi försöker fånga med begreppet kultur – håller därför med dig, Jonas och Sen. Själv kallar jag detta tillstånd i samhället för “mångfald” (av identiteter). Anledningen till detta är att jag tycker att det blir förvirrande när begrepp (som t.ex. mångkultur) kan ha två diametrala tolkningar. Svårt att veta vilket det syftas på; Är det det vida perspektivet eller det snäva? Särskilt när “mångkulturalismen”, som du också skriver, utgår från den snäva tolkningen av mångkultur. Då är det enklare att kalla ett tillstånd för A och det andra för B.
Jag menar därför att vårt samhälle beskrivs bäst som ett “mångfaldssamhälle” snarare än som ett “mångkulturellt samhälle” eftersom vårt samhälle består av folk som har multipla identiteter snarare än det består av många kulturer som lever på, under, över eller tillsammans. Även om du vill göra en bredare tolkning av begreppet mångkultur så kan du inte komma ifrån det faktum att gemene man uppfattar mångkulturellt samhälle som ett samhälle som vilar på den snäva definitionen av mångkultur.
PS. Jag uppskattar att du reder ut begreppet mångkultur men min artikel och min tes handlar om att mångkulturalismen är död, och inte om begreppet mångkultur endast kan ses som ett “plural monokulturalism” (för att låna Sens begrepp).
Hej Qaisar,
Du har helt rätt! Det är viktigt att vi inte får till stånd ett vi-och-de-tänkande. Min förhoppning är att vi kan enas om alla människors lika värde och lika rättigheter. Idén om att skapa en föreställd gemenskap – oavsett om den är avsedd att motverka monokulturalism – inom en stats ramar är problematisk. Begreppet “mångkulturalism” som felaktigt kommit att förknippas med “etnicitet” och en “plural monokulturalism” har så att säga fått negativ klang och drar med sig negativa konnotationer.
Ordet nationalism har även det felaktigt kommit att förknippas med ett luddigt etnicitetsbegrepp. Du, som har läst Hobsbawn och Anderson vet att många nationella rörelser inte brydde sig om vare sig etnicitet eller språk när de formerade sina nationella rörelser. Exempelvis Belgien. För mig är nationalism, oaktat om det är kopplat till idéer om etnicitet eller språk problematiskt. (Ordet etnicitet lär ha uppemot 300 olika definitioner, således ett allt annat än vetenskapligt välavgränsat begrepp).
En värld som blir allt mer interdependent lider av nationalism och nationella hänsynstagande. Allt fler skeenden – globala hotbilder mot vår gemensamma säkerhet – är transnationella och det är transnationell koordination som kan bidra till att antingen lösa, mildra eller förändra den typen av transnationella eller globala hotbilder mot vår gemensamma säkerhet. Gemensam säkerhet ses här inte ur ett nationellt, eller internationellt perspektiv – jag avser ett transnationellt perspektiv.
Internationella samarbeten är både bra och viktiga, men ur ett annat perspektiv kommer de till korta eftersom diplomatin endast söker minsta gemensamma nämnare. Ett transnationellt förfarande ser till allmännyttan och försvårar obstruktion.
Jag har redan förstått att vi i grunden har en hel del gemensamma synsätt, men att vi når olika slutsatser. Jag vill inte minska det transnationella inflytande för att öka det nationella inflytandet. Jag vill öka det transnationella inflytandet för att minska det konstruerade behovet av föreställda gemenskaper – exempelvis nationalism. På något sätt skulle man kanske kunna benämna mig som transnationalist. Men jag tycker att ordet nationalist är allt för besvärande.
Det har varit en givande dialog oss emellan. Jag är glad över att den kom till stånd!
Hör gärna av dig!
Med vänliga hälsningar,
Jonas
Hej, Sebastian!
Tack för dina insiktsfulla kommentarer och dina litteraturtips!
Med vänliga hälsningar,
Jonas.
[...] Det verkar som fler har kommit till den slutsatsen än kristdemokrater och konservativa. Qaisar Mahmood skriver nämligen på ArvidFalk.se om behovet av just detta (läs här). [...]