arvidfalk.se

Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl handlar om en kvinna som blir misshandlad av sin pojkvän och tvingas leva med skyddad identitet. Fast det är inte en dokumentär berättelse, utan en slags roman, inspirerad av flera olika fall. Problemet är att bokförlaget hävdat att det är en sann berättelse.
Journalisten Monica Antonsson har gett ut en bok som bevisar att böckerna inte är en sann berättelse.
Visst, en skandal och det blåser kring Liza Marklund nu.
Böckerna är några av de mest sålda i Sverige. Men: om Liza Marklund sagt som det var hade det aldrig blivit någon storm.

En del i hela affären är att först när Monica Antonssons bok kom togs den bara upp som hastigaste i de traditionella medierna. Men några bloggare envisades och fortsatte blogga om det. Det talades om vänskapskorruption bland gammelmediernas journalister.

För min del tror jag mer det var att många tänkte som jag: “Okey, att boken inte bygger på en enda människas berättelse. Jag har aldrig trott det ändå, att det skulle vara en helt sann berättelse utan jag har mer sett den som en roman ändå.”

Några journalister jag träffade hade börjat läsa Monica Antonssons bok, men orkade inte fortsätta för de tyckte den var illa skriven.

Men några bloggare höll fast vid frågan och en av dem var Jerry:

Nu har jag läst ut Mia – Sanningen om Gömda. Det tog tid eftersom jag var tvungen att lägga ifrån mig boken ibland. Mest för att jag blev så ilsken på Mia Eriksson och det sätt hon gick fram i livet. Med lögner och falsarier oavsett var hon befann sig.
Ja, jag väljer alltså att tro på Monica Antonsson och den research hon gjort. Den är mycket gedigen och trovärdig. Hon har pratat med många människor och försökt hålla sig objektiv till historien. Sen att detta obönhörligen leder till att Mia Eriksson måste vara mytoman, det är ingenting Antonsson skall lastas för, som vissa vill göra gällande.

Det som återkommer hela tiden är Mia Erikssons lögner och människors förvåning över hur hon har agerat genom åren. Det är precis som om hon inte mår bra om det inte är drama kring hennes person. Hon söker sig till drama och drar sedan på för att hennes verklighet skall passa henne.

Det fanns en hotbild mot henne. Osama Awad var verkligen inte någon oskyldig man. Han gjorde henne illa minst tre gånger och nog tror jag att det förekom hot, speciellt under deras första år tillsammans.

MEN och det är det viktigaste i det hela. Osama valde sedan att gå vidare, medan Mia fortfatande än idag hävdar att hon är förföljd och hotad. Efter 17 år!!

Bloggarna fortsatte att driva frågan och fortsatte och till slut lossnade det och gammelmedierna hängde på. Nu pågår drev efter Liza Marklund. Och en och annan hänger på lite fult också.

Som Marklund svarar på:

OCH LÅT OSS ta sexismen: Att, som de tre männen gör, fullkomligt bortse från de hundratals artiklar, debattinlägg, böcker, tv-program och seminarier som jag producerat i frågan om feminism, kvinnovåld och kvinnors rättigheter under 25 års tid faller tillbaka på debattörerna själva.

Att utnyttja det drev som går mot mig just nu, och pådyvla mig åsikter jag inte har och lägga ord i min mun som jag aldrig har sagt, är inte bara oetiskt och ohederligt. Det är ren opportunism.

En av de som bloggat om den här händelsen och analyserat det ur medieperspektiv är medietränaren Paul Ronge.

Jag har varit webbansvarig på LO i åtta år tidigare. När jag började där fick jag gå en medieträningskurs, just hos Paul Ronge. Vi fick träning i hur vi skulle agera om det hände något som fick medier att jaga oss. Träningen gick ut på en sak: att säga sanningen.

När det börjar blåsa: säg som det är, försök inte gömma dig eller fly undan. Det är så självklart och så enkelt. Fast om och om igen upprepas misstaget att försöka sopa under mattan, försöka dra iväg, undvika frågor.

Att säga sanningen, så enkelt, men så svårt, tydligen. Om Liza Marklund hade gjort det direkt när det här började, hade vinden aldrig åkat till orkanstyrka.

Hade hon gjort det direkt när det började blåsa hade det varit så mycket enklare. Som Paul Ronge skriver:

Humpty, Dumpty sat on a wall
Humpty Dumpty had a great fall
All the kings horses and all the kings men
Couldn’t put Humpty together again

Jag tror det är fler än jag som, i den enligt Jan Guillou så illiterata bloggvärlden, känner igen den gamla engelska barnramsan.
Precis som med barnramsans ägg, som kraschade i backen, tror jag det är svårt för Liza Marklund att nu göra sin halva pudel hel. Hon har varit alltför halstarrig, alltför prestigeladdad för att erkänna det som för nästan alla är uppenbart: Gömda bygger inte på en sann berättelse utan på en falsk berättelse

Alla kan göra misstag. Livet är hetsigt ibland och dåliga beslut tas. Men: medier och bloggvärlden mötes man bäst med att säga som det är. Ett kort råd, men effektivt: säg som det är.

Det som är väldigt sorgligt är, som Alliansfritt Sverige påpekar:

Istället för att debatten handlar om att tusentals kvinnor misshandlas i sina förhållanden så handlar debatten huruvida boken “Gömda” ska ha undertexten ‘bygger på en sann historia’ eller ‘en sann historia’

Det finns så många, många bloggar om detta, här är några värda att läsa:
Monica Antonssons blogg har massor av länkar och annat
Signerat Kjellberg
The WitchBitch
Badlands Hyena
Kulturbloggen om Jerrys envishet

Relaterat i gammelmedier:
Resumé, Aftonbladet om hur bloggarna fick Marklund på fall, AB 2, AB 3, AB 4, AB Kultur

Andra bloggar om: våld, medier, media, Antonsson, Marklund, Liza Marklund, Paul Ronge

.