arvidfalk.se

Tänker Alliansen regera Sverige med sverigedemokraternas stöd och vilken sorts minister blir Lars Ohly frågar sig Stig-Björn Ljunggren.

Av allt att döma går vi mot en mycket spännande valrörelse 2010. Blocken börjar närma sig varandra och vi torde kunna räkna med att sverigedemokraternas möjligheter att bli vågmästarparti är ganska stora.

För socialdemokraternas partiledning har det länge varit ett skräckscenario att Alliansen förlorar valet, men sitter kvar med sverigedemokratiskt passivt stöd.

Därför har de också signalerat att de är beredda att pröva lösningar över blockgränserna. För att minimera sverigedemokraternas politiska inflytande, för att säkra en vettig krisbekämpning, för att undvika att Alliansen på sikt blir något slags Lantmannapartiet 2.0.

Mona Sahlin har sagt att hon inte vill regera med (sd)-stöd. Fredrik Reinfeldt har undvikit frågan. De övriga Allianspartierna har också försökt slippa svara på frågor om sina planer när det gäller (sd). Men vi vet samtidigt att det är en fråga som plågar många inom Alliansen. Så låt oss då resonera kring om en (sd)-entré i riksdagen borde leda till ett partiblockens perestrojka.

Visst. Politikens innehåll är naturligtvis det som borde stå i centrum, men följande två faktorer går inte att räkna bort:

dels kan vi räkna med att den mediala dramaturgin som tenderar att förvandla politik till idrottsjournalistik – kommer att driva ”vem-tar-vem”-frågan intensivt i takt med att opinionsmätningarna pruttar fram;

dels är det inte oviktigt om det går att åstadkomma parlamentarisk stabilitet under en period då svenskt näringsliv – och därmed välfärd – ställs under hårt omvandlingstryck i takt med att strukturkrisen blir realekonomisk.

Själv har jag haft ett litet stilla gräl med en liberal skribent, Stina Morian, som i en cirkulationsledare i den liberala pressen skrivit följande:

“Kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen får någon av koalitionerna sitta med svarte petter. Och statsministern vill inte att medierna ska kunna sända och återsända hans löfte om att aldrig någonsin samarbeta med SD om alliansen tvingas till detta”.

Visst kan man förstå att Alliansen är rädda för att ett sådant löfte skulle röra till det för dem i opinionsbildningen. Men är det ett skäl att inte svara tydligt på en viktig fråga?

Jag diskuterade detta i en spalt i Örnsköldsviks Allehanda häromdagen. Ungefär så här resonerade jag:

Vi kan nog lista ut att det inte är detta med mediernas surr som är huvudskälet till att Alliansarna försöker undvika frågan om (sd). Det ligger ett annat djupt strategiskt resonemang bakom.

Så här är det: Om Alliansen säger att de inte tänker fortsätta regera om det innebär att de blir beroende av (sd) så riskerar de att tvingas in i frågor om blocköverskridande samarbete med socialdemokraterna.

Inte minst de politiska innehållsfrågorna kommer upp på dagordningen. Vilka förändringar kommer (s) att acceptera av det som Alliansen gjort? På vilka punkter kommer exempelvis mittenpartierna att vara beredda att moderera sig gentemot (s)? När detta börjar diskutera, då har Alliansförtrollningen brutits. Plötsligt blir det öppet för spekulationer om andra samarbetspartnerns hit och dit. Vem tar vem? Vad blir kvar av Alliansens politik? Etc.

Fokuseringen på att Alliansen ska överleva försvinner, och väljarna blir serverade en komplex bild av verkligheten, något partistrategerna fruktar. Det var också detta som socialdemokraterna råkade ut för när de skisserade samarbetet med miljöpartiet. Skälet till att socialdemokraterna inte ville ha med vänsterpartiet i sin oppositionsallians var att det skulle försvåra ett framtida samarbete över blockgränserna. Socialdemokraterna och miljöpartiet skulle kunna göra upp med något av mittenpartierna, men knappast om vänsterpartiet är med.

Men det är inte bara Alliansare som bör få frågan om hur de tänker göra med (sd), frågan kan också ställas till den sk ”vänsteropposition” som finns inom socialdemokratin. De som argumenterat starkt för att vänsterpartiet ska vara med i oppositionens regeringsunderlag.
Har de därmed sagt att de hellre ser en fortsatt Alliansregering med (sd)-stöd än en socialdemokrati som söker sig på mitten (och regeringsmakten)?
Ingen tror ju att vänsterpartiet kan vara med i en uppgörelse som säkrar en stark parlamentarisk majoritet över blockgränserna.

Således. Låt oss i fortsättningen tala klarspråk. Inget politiskt korrekt tjafs. Saken är ju den att det finns några i Alliansen som kalkylerar med att kunna klara sig kvar med passivt stöd från (sd). Medan andra i Alliansen samtidigt skruvar på sig av obehag inför detta – därför att det strider mot deras samvete och politiska hållning. Ett tyst besked är också ett besked. Sverigedemokraternas opinionssiffror bör räknas in i Alliansens procent.

I valrörelsen bör vi därför räkna med att två relevanta frågor kommer att ställas i partiledardebatter, på torgmöten och insändarsidor:

Vilken ministerpost ska kommunisten Ohly få i en grönvänsterregering?
Tänker Alliansen regera Sverige med sverigedemokraternas stöd?
Frågor som ska ställas. Och besvaras.

Stig-Björn Ljunggren

Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och annat intressant.