arvidfalk.se

Josefin Brink och Ulla Andersson, Vänsterpartiet om den borgerliga strategin för att få till ett systemskifte.

Debatten om regeringens passivitet inför den akuta situationen i kommuner och landsting måste sättas in i sitt ideologiska och politiska sammanhang. Vägran att ingripa beror inte på oförstånd, utan är en logisk konsekvens av den borgerliga politiska agendan.

Stödet för en gemensamt finansierad välfärd är starkt hos svenska folket. Allt för starkt för att borgerliga partier ska kunna vinna sympatier på att öppet tala om nedskärningar och privatiseringar. Men högerns politiska agenda att allt mer av social trygghet, vård och omsorg ska finansieras privat har inte förändrats, bara dess retorik.

Den borgerliga regeringen har redan genomfört historiska försämringar i arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkringarna. Samtidigt har flera av de myndigheter som är medborgarnas direkta möte med välfärdssystemen, som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, fått kraftigt minskade anslag och organiserats om i grunden. De nya, hårdare reglerna för att få ersättning är svårbegripliga för både medborgare och anställda, människor får vänta orimligt länge på utbetalningar och personalen är pressad till det yttersta.

Det är naturligt att en sådan utveckling leder till att allt fler känner missnöje och misstro mot de gemensamma trygghetssystemen. De som har möjlighet kommer rimligen också söka sig till kompletterande, privata försäkringar för att kompensera för bristerna i de gemensamma systemen. Detta uppmuntras av högerregeringen. Strategin är att skapa stöd för en gradvis avveckling av de solidariska, skattefinansierade välfärdssystemen genom att sabotera dem.

Vi menar att det är mot denna bakgrund regeringens passivitet gentemot det som nu händer i kommuner och landsting ska ses. Lågkonjunktur med hög arbetslöshet får alltid dramatiska effekter i kommunerna som tar den största smällen av minskade skatteintäkter. Denna gång kommer effekterna bli än mer dramatiska på grund av de genomförda försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen. Hälften av landets kommuner har redan fått ökade kostnader för socialbidragen på som en följd av försämringarna. Prognoserna för framtiden är osäkra, men läget blir allt mer akut. Sveriges kommuner och landsting, med den moderata ordföranden i spetsen, har i ett brev vädjat till regeringen om ökade generella statsbidrag.

Regeringen har svarat med kalla handen, trots att fakta talar för kraftfullt ingripande. Redan i fjol varslades runt 2 500 personer i kommunerna. Det är ökning med 45 procent sedan 2007 och ligger på samma nivå som under krisåren i mitten av 1990 talet. Då har inte de som tvingats sluta sina vikariat eller sina visstidsanställningar räknats in. Landstingens varsel beräknas öka rejält i år, och fler kommuner räknar med neddragningar i år och 2010. Kalix kommun har tvingats låna pengar till löner, Norrbotten varslar 100 anställda i vården, i Gävle varslas lärare och i Ystad skjuts investeringar på framtiden. Sparpaket läggs i Åtvidaberg, Sunne, Gullspång och Sorsele. Stora personalneddragningar planeras inom sjukvården på Karolinska och Akademiska sjukhusen.

Varningsklockorna ringer för fullt om en förestående välfärdskris, och såväl ekonomer som kommun- och landstingspolitiker vädjar till regeringen att ingripa. Kommunminister Mats Odells besked lyder: kommunerna måste prioritera. I klartext betyder det att regeringen uppmanar till nedskärningar i skolan, barnsomsorgen, vården och äldreomsorgen. På samma sätt som trygghetssystemen och de myndigheter som administrerar dem underminerats, tänker regeringen nu låta skolan, vården och omsorgen rasa samman.

Att högerregeringen använder den ekonomiska krisen i syfte att genomföra ett hett eftertraktat systemskifte blir allt mer uppenbart.

Kommun- och landstingspolitiker, oavsett politisk färg, tvingas nu göra det otacksamma jobbet att skära ner den redan hårt ansatta välfärdssektorn. Regeringen tvår sina händer och koncentrerar sig istället på att producera lagar och förordningar som gynnar privata alternativ till statlig och kommunal välfärd. Manegen är därmed krattad för privata vårdföretag och försäkringsbolag att ta över där det offentliga har ”misslyckats”.

I stället för att försöka vinna stöd för sin privatiseringspolitik genom argumentation är regeringen beredd att offra såväl vård- och omsorgsbehövande medborgare som personalen i välfärdssektorn för att kunna genomföra den.

Regeringens passivitet i den pågående lågkonjunkturen handlar inte om okunnighet om vad som kan göras. Vilka visioner har en regering som sänker skatter med 100 miljarder och sedan uppmanar kommunerna att prioritera mellan sjuka, gamla och barn? Det är hög tid att högerregeringen tvingas tala om vad de faktiskt vill åstadkomma och tvinga dem att argumentera för det.

Josefin Brink (V), arbetsmarknadspolitisk talesperson
Ulla Andersson (V), ekonomisk-politisk talesperson

Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, lågkonjunktur, privatiseringar, välfärd, ekonomisk kris, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och annat intressant.