arvidfalk.se

Johan Westerhom skriver om beroende eller oberoende medier.

Den senaste tiden har vi kunnat följa debatten huruvida FRA frågan var initierad av engagerade medborgare eller iscensatt av PR-byråer med okända finansiärer enligt DN artikel och debatt. Denna fråga är egentligen bara ett symptom på något annat som jag ser det. Jan Guillou går i andra media till ett ganska vasst angrepp mot det som kallas ”Bloggosfären” i såväl sina egna kolumner som debattprogram i SVT. Han, och många av hans kollegor, framhäver journalistens kompetens och redaktionernas i och för sig långsamma men ”alltid” källkritiskt korrekta arbetsmetoder.

En snabbtitt på bloggportalen.se dessa dagar visade att reaktionerna på DN granskning var två av tre av de mest bloggade nyheterna den tid det begav sig. Mona Sahlins sjunkande opinionssiffror var den tredje och den enda nyhet som kommenterades vidare av DN:s pappersupplaga. En känsla av olust sprider sig onekligen om nyhetsredaktionernas oavhängighet.

Medier mot bloggar
På Newsmill funderar Catrin Fahlgren om varför ställa bloggare och media mot varandra och jag tycker nog att hon har fler poänger. För, vem tjänar egentligen på att misstänkliggöra varandra? Jag och andra bloggare försöker hålla en saklig ton och arbetar med källkritik aktivt. Det sistnämnda inte helt oviktigt anser jag och bloggen som media har här en fördel mot annan media genom att avsändaren har möjlighet att länka upp sina källor. Det är sedan upp till läsaren att utifrån källförteckningen bedöma relevansen i det påstådda. Denna funktion sätter jag som nyhetskonsument stort värde på vilket har fått till följd att jag mer och mer sätter min tillit till internet som nyhetsbärare till förmån för tryckt media.

Något att vara glad över
Jag har roat mig att surfa runt på svensk traditionell media och hittade till slut något som jag blev glad över. SR Konflikt, ett program av mer djuplodande karaktär men som även har nyhetsvärde, länkar metodiskt upp de källor man kan utan att göra våld på meddelarfriheten. Det som slår mig är att Public Service representerat av Sveriges Radio här visar en avsevärt bättre anpassning till vad nya distributionskanaler kan medge och utvecklar därmed sin egen verksamhet.

Finns det förbättringspotential
Att implicit företräda det som stadgas i Tryckfrihetsförordningen innebär ett stort ansvar, ett ansvar som försäkrar våra grundläggande rättigheter i enlighet med Regeringsformens andra kapitel vilket jag anser att Sveriges Radio lyckas med men att den fria marknaden representerat av de stora tidningshusen visar en förbättringspotential i.

Några slutsatser
De traditionella mediahusen har satt sig på hög häst där sadeln nu kanske inte sitter så som man önskar. För att återvända till DN i det specifika fallet har man valt att inte kommentera andra perspektiv i det man påstår. Perspektiv som framför allt finns på nätet. Det är självklart att jag nu ställer mig frågan varför det blev på det här sättet. De slutsatser jag kommit till är några alternativa:

• Man var tvåa på nyheten om FRA och därmed lite putt
• Man går förespråkarnas ärenden genom att inte täcka denna debatt och har därmed en politisk agenda på nyhetsplats
• Man känner sitt nyhetsmonopol hotat av en autodidakt rörelse
• Enskilda journalister ser en förändring i opinionsbildningen man ej kan kontrollera

En politisk agenda på nyhetsplats
Det sista ej att förglömma. Jag har ett antal journalister i mitt perifera umgänge och alla kan vittna om att man uppvisar samma logik som en säljare. Det gäller att kunna göra rubriker och att vara först, det säljer lösnummer. Det eller att ha en politisk agenda på nyhetsrapportering hör inte hemma i en demokrati utan de sista resterna av detta synsätt försvann från Europeisk mark 1989.

Det året föll Berlinmuren.

Johan Westerholm, Norrtälje

Andra intressanta bloggar om: medierna, granskning, trovärdighet