arvidfalk.se

Anne Skaner skriver här om det politiska ledarskapet i Sverige.

Det finns flera typer av ledare inom politiken i Sverige. Fredrik Reinfeldt (M) som dyker upp och lägger till rätta när någon inom hans grupp svävar ut. Lite faderlig och förmanande talar han om för oss hur det moderata samhället skall fungera. En moderaternas John Blund, alias Beppe Wolgers och sagor på sängkanten. Vem kan bli arg på en liten pappa med bedjande ögon och en vacker liten familj.

Vi har en grupp oidentifierade ledare inom KD där man driver frågor som är hjärtefrågor för KD och som gör homoäktenskap till en krisfråga. Vad har egentligen KD profilerat sig inom, mer än att säga nu måste det till mer pengar…bättre äldrevård, översyn av socialtjänstlagen etc..inget av förslagen har någon finansiering.

En mästrande militär som troligen inte vet vad skolpedagogik är eller vilken pedagogik man skall använda i skolan, John Björklund, tar fram folkskolelärarrösten och säger ordning och reda i klassen.

En högljudd och skrikig centerledare, Maud Olofsson, som betonar vikten av att höras så att hon tror alla andra är döva eller hörselskadade. Som uttalar sig lika mekaniskt som en uppskruvad docka.

Mot detta skall vi ställa de rödgröna, där det faktiskt handlar om fyra ganska lågmälda personligheter. Ingen skriker, ingen mästrar, ingen gör anspråk på att ha hela sanningen. Mona Sahlin säger att det är viktigt att medlemmarna får säga sitt innan hon ger några löften. Hon har en profil som jag tror många kvinnor har, lågmäld och samtalande. Hon går inte upp i falsett, hon blir inte skrikig när hon blir arg. Hon uttrycker inga landsfaderliga grepp, utan är den hon är. En ganska vanlig tjej, med fel och brister som har gjort misstag ja, men som om de gjorts av män skulle ha varit försumbara.

Vad är det man inom socialdemokratin vill ha för ledarskap? Det borde vara den första frågan att ställa. En gapig och högröstad person som lovar att göra mos av alliansen inför nästa val. Som självklart sätter sig i fackets knä och instämmer i allt vad LO tycker och tänker. Faktum är att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har mer gemensamt än vad media och svenska folket vill se. De är bägge lågmälda, de samtalar hellre än skriker och överröstar. Och faktiskt de lyssnar var och en på sitt sätt på sina väljare.

Maud Olofsson fick frågan om hon vill bli statsminister, vilket hon sa att det vill hon gärna. I valet mellan två onda ting föredrar jag där Fredrik Reinfeldt. Vilket svider eftersom jag normalt inte vill hoppa på kvinnor som lyckas eller misslyckas. Men Maud Olofsson har satt i system att hon skall agera som en man, låta som en man och vara mer höger än moderaterna själva, allt för att passa in i alliansgruppen och leda det viktigaste departementet Näringslivsfrågor.

I Ryssland sas det att det ryska folket vill inte ha demokrati, de vill ha en tsar någon som fattar besluten och leder sitt folk, därför är det så svårt för demokratiska partier i Ryssland att verka och därför vinner auktoritära män posterna till landets högsta ämbete.

Men frågan är om inte Sverige är lite av samma andas barn. När det är svårt ropar folket efter ledare som fattar besluten och styr över hur vår vardag skall se ut. Alliansen är en grupp där alla beslut fattas inom gruppen för folkets bästa. Maud Olofsson tyckte inte att det ens var värt att höra vad hennes medlemmar tyckte om kärnkraftfrågan och nu böndernas miljöskattepålägg. Och ärligt talat det är ju inte den numer avfolkade landsbygden som centern verkar för, eftersom de gör allt för att medverka till att ingen kan bo kvar i landets mer perifera områden.

Mona Sahlin anklagas för att inte fråga partiet, hon fattade självsvåldigt att inte låta V vara med i första debatten kring en rödgrön regering. Vill minnas att Göran Persson var värre än så, han erbjöd alla borgliga partier handen för samarbete medan han negligerade vänstern. Så övertygades hon om att V ändå borde vara med och nu är kritiken att Socialdemokraterna inte går ut som enskilt parti utan tillsammans med två allianser.

Ett steg längre än vad Göran Persson tog som valde att ha omröstningar i riksdagen med förhoppning om att MP och V skulle stötta S-förslagen. Men inte ansåg dem kapabla att medverka i en regering.

Nej Mona Sahlin är ingen profilpolitiker vare sig av Göran Persson eller Maud Olofssontyp, hon är en ganska vanlig person som inte transformeras för att hon blir partiledare. Hon tar inte strid med partiets manstrojka eller går i svaromål på vilken rangordning i skalan hon blev vald. Hon verkar osäker i sin roll och fullt förståeligt, hur skall man kunna ha fullt självförtroende när både partikamrater och media har tagit till sin viktigaste uppgift att hela tiden tala om att hon klarar sitt jobb.

Svenska medier har från dagen då hon valdes haft attityden att hon var fel, valdes för att ingen annan ville. Att hon inte skulle klara jobbet. Till och med Aftonbladet (numer lika borglig som expressen) har varit och är med i drevet. Jag har sällan läst eller hört någon säga vilka bra sidor hon har, om behovet av nytt ledarskap och ny profil i det politiska ledarskapet. Varför får Fredrik Reinfeldt framställas som en mysfarbror och Mona Sahlin som en mindre vetande?

Jag kan se brister hos Mona Sahlin i form av hon är tveksam när det gäller vilka krav man har, hur man inte bemöter Alliansens allt mer klassinriktade politik, att hon inte ryter i och en och gång för alla hävdar att hon faktiskt valts på en partikongress och därmed borde ha stöd av sina medlemmar. Eller gäller inte demokratiska beslut när kvinnor väljs. Jag skulle kunna göra listan längre, men var finns nu alla goda rådgivare, vänner och partiförtrogna i arbetet med att stötta och ställa upp? När Gudrun Schyman valdes hade hon ett enigt parti bakom sig utåt och hon tilläts ganska många fadäser men blev alltid uppbackad med att man stöttade henne.

Jag har aldrig hört någon grupp som klart och tydligt tagit ställning för Mona Sahlin, jag läser bara om att den vill inte samarbete med henne, det är avhopp, det är problem, hon kan inte ena partiet osv.

Framtidens samhälle kommer aldrig mer att styras av en person, utom möjligen i diktaturer, det krävs fler som orkar arbeta och fler som kan axla de olika roller och problem som uppstår inom politiken. Det krävs flexibla lösningar och kompromisser. Det kommer att krävas mer av empati och kunskap om olika människors villkor.

Att en person skall axla den rollen är inte möjligt. Det visste Alliansen, genom att fördela posterna så att alla fick sin lilla lekhage, men ändå följde strömmen i ett högersamhälle, var briljant. Alla har sitt ansvar, Fredrik Reinfeldt kan axla rollen som pappa till folket medan andra sysslar med mer impopulära beslut.

Mona Sahlin skulle troligen också fördela efter intresse, men jag tror inte hon skulle framstå som folkets mamma samtidigt som hon lämnade de obekväma frågorna till MP och V. Jag tror att MP o V samt SAP har mer gemensamt än någonsin Alliansen och att ingen skulle behöva känna att de är förlorare vid ett regeringssamarbete. Frågan är bara vilket ledarskap den gråhåriga konservativa socialdemokratin vill ha och om det finns kurage och mod nog från någon inom den andra gruppen att våga ta en offentlig debatt om vilket ledarskap vi vill ha.

Anne Skaner

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Fredrik Reinfeldt, Alliansen, Maud Olofsson och annat intressant.