I väntan på oppositionen
By Anders Löwdin • Apr 17th, 2009 • Category: Gästbloggat
Thaher Pelaseyed efterlyser politiska alternativ till högern.
Folk börjar bli otåliga. Det rör på sig ute i landet, runt köks- och fikaborden, i föreningslokalerna och på golvet. Om ett par månader kommer lågkonjunkturen och högeralliansens svångremspolitik att kännas på riktigt. Då måste ett politiskt alternativ till högern vara klart för att sjösättas. Annars kommer vi att få problem.
Påskledigheten har tillägnats vila och umgänge. Solen har gjort mig odisciplinerad – jag har varit oproduktiv. Innerst inne har jag haft dåligt samvete för det och mycket annat. Samtidigt har jag hunnit med många sena diskussionskvällar ute med vänner. Och gång på gång har jag slagits av att folk är oroliga för oppositionen. Jag kan ha förståelse för dem som är organiserade i facket, i hyresgästföreningen eller andra folkrörelseorganisationer. Det är ett otåligt släkte. Men nu sprider sig oron till andra. Många frågar när det drar igång – oppositionsarbetet som de hört så mycket om men sett så lite av. Jag försöker komma med förklaringar och analyser men jag är osäker på om jag övertygar. Folk är förbannade och folk vill göra nåt åt den här regeringen. De väntar på startsignalen.
Under de senaste veckorna har facket och socialdemokratin satts under hård press. Det borgerliga mediemonopolet riktade bonusdebatten mot facket och de gamla synderna hann ikapp arbetarrörelsen. Den fick bära oket för de skyhöga bonusarna i näringslivet. Folk och medlemmarna utkrävde, med rätta, ett moraliskt ansvar. Och nu visar det sig också att Mona Sahlin kämpar i stark medial motvind. I ett läge där Socialdemokraterna har ett drömläge för att sänka högeralliansen, är partiordförandens image ett hinder. Det verkar inte bli lätt det här, tänker vi som inte nöjer oss med ett regeringsskifte utan som också vill se en annan politik.
Socialdemokraternas dalande opinionssiffror, Mona Sahlins image och drevet mot Wanja Lundby-Wedin och LO är resultatet av en lång kampanj från högern. Den har sedan slutet på 70-talet banat väg för ett systemskifte. Efter att ha försäkrat makten över ekonomin var nästa steg att långsiktigt bryta Socialdemokratins makt över politiken. Samhället skulle dras isär för att senare dras högerut. Högerns tankesmedjor fick pengar för att knåda idéer för att sedan låta dem jäsa. Ett av högerns viktigaste delmål blev att få folk att hata arbetarrörelsens organisationer och partier. Högern spelade därför på politikerföraktet och misskrediterade facket. Fackets folk skulle kallas pampar utan att det skulle väcka protester. Allt för att slå en kil mellan medlemmen på golvet och ledningen. Härska genom att söndra. Nu, två och halvt år efter det borgerliga maktövertagandet, har högern lyckats. Opinionen tycks tillfälligt ha vänt arbetarrörelsen ryggen. Och självbilden är inte så bra heller. Arbetarrörelsen har svårt att samla sig och fokusera på ett nytt politiskt projekt.
Vad händer då i väntan på oppositionen? Folk börjar bli otåliga. Ska vi säga att de ska vänta lite till? Ha is i magen, så ska du se att det ordnar sig? Tyvärr tror jag att det är för sent för det. Folk vill se lite action nu. Och om så inte sker står arbetarrörelsen inför allvarliga problem. Högerpopulister och främlingsfientliga krafter fortsätter att äta sig in i arbetarrörelsens kärngrupper. Många kanske ger fan i att rösta överhuvudtaget. Så om oppositionen menar allvar är det hög tid att ge den efterlängtade startsignalen. Öppna upp leden. Bjud in folkrörelser. Gå till dem som går på knän i krisens efterskalv. Låt dem inte vänta längre. De är otåliga.
Thaher Pelaseyed
Andre vice ordförande för Ung Vänster
Läs även andra bloggares åsikter om oppositionen, arbetarrörelsen, LO, högern och annat intressant.
Anders Löwdin is Systemadministratör, IT-konsult och fotograf. Han har arbetat med IT och webben sedan 1995. Anders arbetar hårt för en rättvisare värld som fritidspolitiker, han är ersättare i Bromma stadsdelsnämnd och är utbildad vid bland annat Konstfack och Nordens fotoskola. Han har bloggat sedan 2005, bland annat som ansvarig för samlingsbloggen Oppositionen.se.
Bloggar också på Lowdin.com i Bromma.
Email this author | All posts by Anders Löwdin
Problemet är ju bara att partiet inte vill höra vad potentiella väljare eller ens väljare har att säga det är lågt i tak. Konstigt att man inte är särskilt beredd till självkritik ens när röstsiffrorna har sjunkit så lågt. Det bådar inte gott. Man måste ju vara villig till nån typ av förändring och man kan ju inte se ner på väljarna – det är ju auktoritärt.
Det är mycket bekymmersamt att läsa sådana här inlägg, där åsikter som uttrycks befinner sig långt inne i det paranoidas territorium där alla aspirationer på rationell argumentation övergivits. Nej, att se högerspöket lura överallt är ett dessvärre vanligt men mycket tråkigt tillkortakommande. I slutändan handlar det om att inte våga inse möjligheten att Mona Sahlin helt inte har vad som krävs för att leda Socialdemokraterna till seger i ett annars så – medhålles – gyllene tillfälle att frånta de borgerliga makten. Långt ifrån att vara något så komplicerat som resultatet av en sekellång strategisk kampanj från högerns sida tycks det snarare fallet att Sahlin helt enkelt saknar såväl mycket väsentlig karismatik som simpelt folkligt förtroende, något som inga välskulperade konspirationsteorier kan råda effektiv bot på. Önskar vi gärningsmän som både söndrar och härskar så kräver ärligheten istället av oss att rikta blickarna åt de små S-klickar som, som i en totalt likgiltighet för allmän opinion, klamrar sig fast vid en person som snarare för en observatör agerar som en ankare på nytänkande inom partiet. Varför skall man som svensk socialdemokrat finna sig i detta?
Det som jag kan tycka är problematiskt är att man verkar kunna dela in invändningar från kommentatorer i kommentarsfält i två grupper som står långt ifrån varandra – de som anser att S måste ’slänga ut kommunisterna’ och de gröna – alltså typ dissa det rödgröna samarbetet och fjärma sig och sen de som anser att man måste driva en tydligare vänsterlinje.
Skall strömmen gå dit den drar mest i det övriga samhället – dvs följa med ännu mer åt höger, eller ska man göra en tvärsväng och markera tydligare västerut.
Dessa båda förslag grundar ju sig då på två olika tolkningar av S vikande röstsiffror – antingen är det ’strulet med vänstern-miljöpartiet’ i höstas eller så är det tolkningar liknande de Lotta Gröning och t ex Göran Greider gör.
Ni får vänta ett tag till gott folk.
Oppositionen har ingen politik vilket man försökt dölja genom att utsett ett antal “arbetsgrupper”. Men dessa har fått dispens ändå fram till våren 2010 med att presentera något.
I dag ångrar nog många sossar att dom la krokben för Mona i oktober förra året när hon sa att hon ville samarbeta bara med mp.
Om Mona fått som hon ville så hade det nog gått snabbare med att ta fram en politik och vänsterpartiet är ju med ändå eftersom dom inte kan stödja en borgerlig regering.
Oktober månads “mosa-Mona” kampanj fick många negativa konsekvenser.
Partiet borde ha stött sin ledare i stället för att mosa henne