Är en talibanisering av (S) rätt väg?
By Redaktionen • Jul 30th, 2009 • Category: Arvid Falks bloggJag är politisk nybörjare. Men en sak har jag lärt mig om politik. Det är en lika mycket en förtroendebransch som en värld styrd av, ibland irrationella, känslor.
Just nu grävs skyttegravar ånyo mellan, ska vi kalla det traditionalister och förnyare? Läser till min förvåning att Björn Andersson och Enn Kokk uppmanar, direkt och indirekt, de som kanske inte helt bekänner sig till den dogmatiska skolan att försvinna ur partiet. Helst med en gång utan att passera gå.
(S) fick betyget Icke Godkänt av väljarna 2006 om det nu var någon som missade det. Ibland känns efterdebatten minst sagt märklig så jag väljer att göra en global historisk återblick för att finna paralleller.
Vid slaget vid Pyramiderna och Nilen 1798 besegrade Napoleon Bonaparte en tre gånger så stor Mamluk-armé vilket innebar slutet för ett 700 år gammalt imperium. Själva slaget var inte så intressant som den efterföljande idépolitiska debatten. En debatt som pågår än idag i hela arabvärlden och vars effekter milt sagt påverkar den internationella säkerhetspolitiska miljön.
En fråga som nästan omedelbart kom att engagera ledarskapet på den förlorande sidan var;
”Hur kan det komma sig att Europa kan utnyttja och tämja naturvetenskaperna till gagn för dom själva emedan vi, som utvecklat dessa, står handfallna?”
Debatten kom att starta en liberal era i Islam där tänkare som al-Afghani , Rashid Rida och Muhammed Abduh intog framträdande positioner. Dessa, islamismens grundare, poängterade vikten av ett personligt ifrågasättande av dogmer, idjihad, för att underlätta Islams anpassning till ett modernt samhälle. Och att denna idjihad åligger varje god muslim. Ett citat från denna tid som tillskrivs Rashid Rida är talande:
”Det är klart att vi kommit efter i utvecklingen eftersom vi har en benägenhet att låsa in hälften av vårt intellektuella kapital i hemmet”
Denna reformation av islam fick naturligtvis inte stå ensam utan att ifrågasättas. Som motreformativ kraft föddes bland annat Muslimska Brödraskapet och senare fann wahabismen sin nuvarande form. De senares förklaring till förlusten 1798 var att det arabiska folket hade lämnat den ”rätta vägen” och den lösning dessa krafter förespråkade var att återskapa ett samhälle som det såg ut under profeten Mohammeds tid. Denna rörelse kom senare att inspirera talibanernas ideologi, en ideologi som är en mix av reaktionära krafter och en utpräglad stamkultur med inslag av krigarideal.
Så, när jag nu läser vad Björn och Enn skriver så kan jag inte göra mig kvitt känslan av att det i deras budskap finns slutsatser som ligger nära wahabismen och andra närliggande rörelsers. Att framtiden står att finna i gårdagens samhälle.
I det sammanhanget är det inte heller ointressant att se till (S) rötter. Vi har en egen förtjänstmedalj i vårt parti. Medaljen bär namn efter kanske den, vid sidan av August Palm och Olof Palme, som kanske satt tydligast avtryck i vår idétradition. Hjalmar Branting. Och han var liberalt frisinnad. Erik Laakso har skrivit om detta i samband med denna debatt.
Det som föranlett debatten om vad som är den egentliga socialdemokratins själ är något så konstigt som friskolor. Inte om vilken skola och vilken framtid vi vill att efterkommande skall kunna åtnjuta vilket är för mig den centrala frågeställningen. Personligen har jag inte något problem med friskolor men med desto mer med driftsformen. Aktiebolaget som driftform lämpar sig sällsynt illa om det är mångfald och engagemang vi vill skapa inom den offentliga sektorn och den offentligt finansierade ekonomin.
Valförlusten 2006 var ett trauma för (S) och arbetarrörelsen. Ett trauma som vi förtjänat. Det arbete Mona Sahlin satt igång bygger mycket på vad Sven-Erik Liedman sagt om demokrati:
“Det som gör demokrati till demokrati är, vad jag förstår, inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill.”
Så uppfattar jag det politiska och demokratiska samtalet. En alldeles svensk socialdemokratisk version av Islams idjihad.
En dogmatisering och talibanisering av Socialdemokratin är, bedömer jag, en farlig väg och de som propagerar för denna djupt elitistiska syn har ett och annat att bevisa för priset kan bli högt. De som önskar en denna utveckling bör samtidigt komma med såväl förklaring som lösning på varför unga och medelålders i allt större utsträckning lämnar såväl vårt parti som politiken som engagemang.
Personligen så tror jag att en socialdemokratisk version på idjihad, att hela tiden utveckla vårt alternativ i samklang med ett allt modernare samhälle, är rätt väg att gå. Att få människan att känna sig delaktig i en progressiv utveckling och med det förhoppningsvis gå med i vårt parti.
Johan Westerholm
Detta inlägg är pingat på Intressant.se
Redaktionen is
Email this author | All posts by Redaktionen
Du skrivar att…”En dogmatisering och talibanisering av Socialdemokratin är, bedömer jag, en farlig väg och de som propagerar för denna djupt elitistiska syn har ett och annat att bevisa för priset kan bli högt.”
Du är själv farligt ute och snurrar i anammandet av den elitistiska friskole(företag)-branschen och detta med hänvisande understöd av andra marknadsliberala sossefräsare som Laakso t.ex.
[...] är förstås roligt när meningsmotståndare faller varandra i strupen, om inte för att det blir ett tillfälle att plocka fram läsken och popcornen [...]
Bengt
Föreslår att du läser min postning om Noord, Nygren et al´s utspel.
http://mitt-i-steget.blogspot.com/2009/07/om-friskolor-reformarbete-och.html
Jag får känslan att du läser in ståndpunkter jag inte har.
mvh
Johan
Det är bra att vi diskuterar dessa frågor före kongressen. Frågan om hur skolan ska organiseras är enligt skollagen § 4 en fråga för kommuner som är huvudman för grundskola och för kommuner och landsting när det gäller gymnasieskolan. Skulle inte vi socialdemokrater kunna vara så pass lyhörda att vi inser att förutsättningarna är dramatiskt olika mellan kommuner i glesbygd, som måste lägga ner skolor och de växande tätortsområden där nya skolor behövs.
Jag bor i en högerstyrd norrlandskommun. Där har kommun lagt ner en stor skola och sagt nej till etablering av friskola. Vi kan inte ha samma modell i alla kommuner i Sverige med de dramtiska omflyttningar som skett. Jag talar om kommuner som tappat bortåt hälften av sin befolkning sedan nuvarande skolväsende organiserades..
Tack för ett intellektuellt och läsvärt inlägg i debatten om (S) framtid. Stilistiskt rent och klart, med hänvisningar som ligger rätt i tiden. Jag hoppas att andra s-bloggare klarar av att ta till sig av vad du skrivit, för (S)-rörelsen är i sanning en bakåtsträvande rörelse bland gräsrötterna. Det verkar som om många inte förstår att vi lever i ett annorlunda samhälle, där ungdomen tränger sig på och ställer krav.
Tillägga bör att det finns tusentals ungdomar som trivs i väl fungerande friskolor, samtidigt som det finns tiotusentals som vantrivs i den kommunala.
Jag minns vad en elev svarade mig på frågan varför han valt friskola som alternativ:
“Här ställs det mer krav och ges fler läxor”.
Ganska träffande omdöme om den kommunala varianten.
IHåller med om att konformitetslinjen är förödande. Oavsett innehåll. Det är dock inte samma sak som att debatten skall föras i DN. Kul för egot, men trist för partiet. Klockrent sätt att förlora val på. Vill man ändra på Förtroenderådets beslut så kan man väl hitta andra metoder kanhända.
Och dogmatisk är man väl rimligen också om man till varje pris försvarar friskolors rätt till vinstuttag? Inte bara pragmatiskt i min värld.
Till sist kan man inte hänvisa till Branting i en denna diskussion. Det blir liksom fel. Han var visserligen en kort tid liberal, innan han anslöt sig till SAP. Sammantaget bör han nog beskrivas som en marxistiskt färgad realpolitiker, någonstans mellan Kautsky och Bernstein.
Kritik mot honom som partiledare, från partiets liberala OCH vänsterradikala falanger var att han inte tillät någon intern debatt.
[...] Läs också Johan Westerholms inlägg på Arvid Falk [...]
Det kan ju vara värt att notera att medan debatten om den rätta socialistiska utformingen på den svenska skolan pågår ingen har något att säga om hur själva skolan ska bli bättre.
Om inte den socialistiskt utformade skolan med automatik förutsätts ge alla elever de reurser och pedagogiska innehåll de behöver?
För de var väl för skolelevernans skull debatten förs.
Karl Marx skrev en gång om en annan Bonaparte, nämligen Louis (i “Louis Bonaparte’s 18 braumerie”), att “Hegel gör någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars.”
Första gången skedde det som en tragedi, wahabister och talibaner växer fram som reaktion på “idjihad” efter nederlaget 1798 – andra gången sker det som en fars, när allehanda högerkrafter desperat försöker sätta käppar i hjulet på en radikalisering av partiet i skuggan av valförlusten 2006, allt för att beskydda och värna sunkig högerpolitik förd under 1990-talet. Wahabister och talibaner har spillt blod och försatt människor under deras förtryckande, fundamentalistiska våld – högersossar, “social-libertarianer” och “socialdemokratiska socio-liberaler” kommer, med sin spelade anti-fundamentalism, att förvandla partiet till en jävla cirkus. Låt inte detta ske, kamrater!
Under den andra internationalen så orsakade svallvågorna efter Bernstein’s revisionism en livlig ideologisk och teoretisk debatt, där man från en utgångspunkt av polemik emot Bernstein’s cyklande ner i den allmänna debattens dike, resulterade i Rosa Luxemburg, Karl Kautsky, Austro-Marxisterna, Gilles-socialisterna, Antonio Gramsci, Rådskommunismen, tidiga teorier kring välfärdstaters uppbyggande, revolutionerande teorier om freden, imperalismen och klasskampens anpassning till nya situationer! Kanske kan det moderna “idjihad”, diskussionen om radikaliseringen av de enda arbetarepartierna, i sin kritik emot stofiliska högerelement bli den vitamininjektion som den andra internationalen en gång var?
[...] Every Kinda People, jj.n, Kommunisternas blogg, John Johansson(s) bl…, Sagor från livbåten, arvidfalk.se, bios politikos, Bloggen Bent, Social Democracy / S…, unt.se – Ledarloggen och Erik [...]
[...] inför S-kongressen igång, Vi bör inte stämpla partikamrater., Kapitulera inför liberalismen?, Är en talibanisering av (S) rätt väg?, Överlåt till kommuner och landsting att avgöra frågor om vinstdrivande friskolor, [...]
Så här sa Branting själv
Varför är du socialdemokrat Hjalmar Branting ?
-Av övertygelse och rättskänsla. Marxismens utvecklingslära om arbetarklassens tillväxt i betydelse och makt gav klarhet och stadga; där studentradikalismen stannat vid att negera härskande borgerliga åskådningar, övervinner socialismen den definitivt genom att förklara varför de uppkommit och varför de skola dö. och liksom mitt förstånd säger mej, att vår syn på samhällsutvecklingen i huvudsak pekar rätt, så revolterar min känsla mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sin bästa stämningars längtan.
Svar på en rundfråga av tidningen Stormklockan 1912
källa: Branting tal och skrifter l
Liberalt frisinnad. Herregud var kommer allt i från?
hittade detta i all hast på nedanstående blogg
http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1717&blogg=21445
Sitter just med en bok som heter Hjalmar Branting och hans livsgärning författad av Zeth Höglund, (tryckt 1934) Kollar i del 1 där hans uppväxt och spirande intresse för politik grundlades.
Redan 1877 endast 16,5 år gammal skrev han en studentuppsats med titeln “Vilken betydelse har våra dagars livligare samfärdsel för folkets andliga och materiella liv” där man enligt Zeth Höglund i hela framställningen kunde spåra den materialistiska historieuppfattningens samhällssyn och på samma gång skönja konturen av den blivande internationalisten och socialisten Branting. Höglund menar att det från denna uppsats leder en rät enhetlig utvecklingslinje från den unge studentens hävdande av folkens och nationernas solidaritet till den åldrade statsmannens strävan att praktiskt förverkliga denna ide.
Man tror att han hämtade mycket intryck av Fustel de Coulangese: “Staten i forntiden” som han fick av sin far vid 16 års ålder. Boken lade förmodligen grunden till hans socialistiska grundsyn. I den boken beskrivs klasskampen som fyllde det gamla Grekland och Rom och skakade dessa världsmakter i sina grundvalar
1881 hade August Palm haft sina första socialistiska agitationsmöten i Stockholm. Man tillsatte en kommitte som skulle vidtaga åtgärder för grundandet av en arbetartidning. Efter fem månader hittade man en donator som satsade pengar till första numret. Det var Hjalmar Branting. Tidningen hette “Sverige” med undertitel “Svensk arbetartidning, Upplysning, frihet och likställighet” och kom ut 17 maj 1882 Det förekom i och för sig ingen socialistisk agitation där men ändå. Brantings politiska inriktning var tydlig.
Branting studerade astronomi vid Uppsala Universitet men övergav vetenskapen för politiken. Han inträdde i den dagliga tidningen “Tiden” som startades av vänster mannen och fredskämpen KP Arnoldson i nov 1883.
Men Branting ville mera: I ett brev till August Strindberg den 13 augusti 1884 berättar han i förtroende att det förestår en välvning i Tiden: “Aftonbladet blir moderat-liberalt-lantmanna partistiskt-antisocialistiskt. Ingenting för dig. Men Tiden skall bli röd i stället” Revolutionen på Tiden ställdes in emellertid tills vidare.1885 övertog Branting redaktörskapet för Tiden. När han övertog tidningen hade han varit ansluten till Socialdemokratiska klubben i Stockholm några månader. Socialdemokratiska Arbetare partiet grundades först 1889 som vi alla vet.
Vad han ville skapa var en bred vänsterfront med den socialistiska arbetarrörelsen som växande kärna men inneslutande den borgerliga radikalismen och bondedemokratin. Vad han förstod var att ensam inte alltid är stark. Han framförde tidigt åsikten att man måste kompromissa och söka ett bredare stöd.
Han skrev exempelvis följande 1884 i en artikel i Folkviljan där han polemiserade med August Palm
“Således viljen i lyssna till ett råd från en socialismens uppriktigt tillgiven man, vilken önskar den av Eder i allmänhet så kraftigt och väl ledda rörelsen all framgång, så stöten ej onödigtvis bort från Eder dem med vilka I ännu länge kunnen arbeta tillsammans och vilka medvetet eller omedvetet bereda vägen för framtidens segrande socialism.”
***
Alltså: när man studerar den unge Branting och vad han gjorde så inser man att han definitivt inte var “liberalt frisinnad”. Berätta gärna var ni har fått det ifrån.
Han visade också att man faktiskt kan söka stöd hos andra partier om man själv har kursen klar för den egna politiken.
För mig är det därför efter denna genomläsning av de första kapitlen av denna bok helt klart att det är inte fel att kompromissa med miljöparti och vänsterparti. Men problemet som jag ser det är att vi inte själva stakar ut kursen inom partiet. Kompromissandet blir överordnat vår egen politiska vilja. Man får hoppas att partikongressen kan råda bot på detta vankelmod.