arvidfalk.se

Det har snackats en del den sista tiden om något som kallas för “reformism”. Denna reformism utmålas som något helt nytt, som en vision. En av de ledande rösterna för denna “reformism” är skribenten Katrine Kielos. Kielos, och hennes kumpaner i något de själva vill kalla den “Grå Vågen”, gör dock flera grundläggande fel i sina analyser, vilket får några riktigt makabra konsekvenser. Problemet ligger först och främst i den klassanalys som denna “Gråa Våg” har som grund för sin slutgiltiga analys. Det är överklass och medelklass och övremedelklass, och sen “arbetarklass” – som en helt separat klass för sig alltså. Kielos och den Grå Vågen har alltså redan från början fallit offer för borgerlighetens dominans över hegemonin - den Grå Vågen har fingrarna så pass långt ner i den borgerliga syltburken, att man genast glömmer bort att klass inte handlar om levnadsstandard, utan om makt. I en replik i tidningen Tiden, skriver Kielos: 

Vi kan inte längta tillbaka till utopier som byggde på traditionell industri och starka klassidentiteter, för den verklighet på vilken dess utopier var en reaktion finns inte längre.

I förordet till den Grå Vågens manifest, boken med samma namn, så säger Kielos (efter att radat upp karikatyrerna av fyra tänkta teorier om varför samhället har blivit så omjämnlikt den senaste tiden):

Ingen av ovanstående teorier är progressiv, radikal eller hjälper oss att göra det nödvändiga möjligt. Det vill säga bekämpa det nya klassamhället. 

Men vi lever ju inte i något “nytt” klassamhälle, vi lever i samma jävla klassamhälle som vi levde i för 30, 50, 70 år sen! “-Men Sverige, och världen, ser ju inte ut på samma sätt som då!” utropar den vakna läsaren. Och visst, ni har alla rätt. Samhället ser annorlunda ut, men samhället är inte annorlunda, sett till klasser och deras uppbyggnader. Här ser vi effekterna av Grå Vågens analys – klass handlar inte om makt, klass handlar om sociala förhållanden och storleken på ens lön. Alltså så gör företrädarna för Grå Vågen samma misstag, som man jämnt och ständigt har gjort de senaste decennierna, man blandar ihop klass och social grupptillhörighet.

Samhället har inte förändrats – samhällssynen har förändrats

Min poäng är att, om klass handlar om makt, så ska man för att kolla in klassernas utveckling här i landet de senaste decennierna, så måste man alltså kolla på förskjutningar i makt, och grupptillhörighet kopplat till makt. Har man en någorlunda historiematerialistisk grundsyn på samhället, så gör man ganska snabbt analysen att det är i det ekonomiska livet vi ska leta för att hitta orsakerna till varför samhället ser ut som det gör, varför makten är fördelad som den är. Och då kommer man ganska snabbt efter det, fram till att under det system samhället organiseras efter idag – kapitalismen – så finns det bara två klasser: lönearbetare och kapitalägare. Lönearbetare är den som måste ta ett belönat arbete för att få tak över huvudet och mat på bordet, den vars främsta “ägodel” är sig själv och sin egen förmåga att arbeta. Kapitalägare är en den, som tack vare privat egendom beskyddad av äganderätten, inte själv behöver lönearbeta för att få maten på bordet och en säng att krypa ner i – ty maten och sängen är betald av den egendom som på något sätt producerar och förädlar rikedomar med hjälp av andras arbetskraft. För att tala klarspråk: väntar du på lönekuveret den 25:e varje månad, byggs stora delar av ditt liv upp kring hur det är på jobbet, bestäms hela din situation av om du överhuvudtaget har något jobb – ja då tillhör du arbetarklassen, så enkelt är det. Vi kommer inte komma någonvart, så länge vi spelar på borgarnas planhalva – poängen är att för varje gång vi använder analysen “överklass-övremedelklass-medeklass-arbetarklass-underklass” istället för analysen “kapitalägare-lönearbetare”, så slår vi in ytterligare en spik i arbetarerörelsens kista, istället för borgarnas och kapitalismens kistor! 80% av befolkningen är så pass beroende av lönearbetet för sin fortlevnad, att man kan kalla dem “arbetarklass”. 80%! Om vi kunde bygga upp ett klassmedvetande bland dessa 80%, så skulle det bli krafternas kraft. Men nej, Grå Vågen tycker att det är mer radikalt att vara småborgerliga och hugga sönder arbetarklassen i tre-fyra (mindre) klasser, än att använda sig av en klassanalys som inkluderar en överväldigande majoritet av befolkningen i vårt land. Varför gör de så då? För att det inte är klassammansättningen i samhället som har förändrats, utan själva synen på samhället och klassammansättningen! Man kastar ett kraftfullt vapen i sjön, bara för att man (omedvetet?) spelar på borgerlighetens planhalva.

“Vår” uppgift – att laga folks tänder?

I ovannämnda förord, säger Kielos: 

Med andra ord: socialdemokratin är inte ifrågasatt för innehållet i sina värderingar, väldigt många svenskar delar dessa. Socialdemokratin är ifrågasatt för sin förmåga att förverkliga dessa värderingar. I den praktiska politiken likaväl som i den egna organisationen.

vilket ju i och för sig stämmer. Men frågan är vilken syn på “våra värderingar” man har, om man gör den helt historielösa klassanalysen som görs av dessa “gråingar”? Jag blir lite rädd då jag läser stycken som

Men samtidigt som socialdemokratin förlorar medlemmar och sympatisörer finns det väldigt många människor som tycker att Sverige bör vara ett land där man hjälper dem som för tillfället inte kan hjälpa sig själva. Varför är de inte socialdemokrater?

och

Samtidigt är de stora politiska frågorna idag mer påtagliga än på mycket länge: Kan vi leva tillsammans? Kan vi leva som jämlika? Kan vi överhuvudtaget leva? Alltså: sammanhållning, jämlikhet, hållbarhet. Är det möjligt? Vem kan leverera? Eller egentligen: vem kan involvera människor så att vi kan göra något åt det tillsammans?

Alltså, socialdemokratin handlar om att hjälpa“dem som för tillfället inte kan hjäpa sig själva”, socialdemokratins stora frågor är inte längre hur vi ska kunna uppnå våra mål, utan om vi överhuvudtaget kan uppnå våra mål! Kielos tycks inte vara medveten om vår rörelses tydliga anti-kapitalism, kopplat till en kamp för en utvidgad, bredd och verklig demokrati – för Kielos tycks allt bara handla om solidaritet utspätt till snällhet, och en önskan om att mänskligheten kanske skulle kunna leva jämnlikt och tillsammans. Lägg ihop detta med ett tidigare citat:

[...]den verklighet på vilken dess utopier var en reaktion finns inte längre.

så börjar man få ont i magen på riktigt. Verkligheten som vi reagerade på, var alltså inte i första hand en verklighet med en orättfärdig och despotisk maktfördelning, utan en verklighet i smuts och misär. För Kielos så är inte socialdemokratin en reaktion på den djupt icke-demokratiska situation man levde under på 1800-talet, utan på att man hade dragiga skjul till hem och taskig tandvård. Kamp för åttatimmardag och rösträtt handlade alltså inte om makt, över sin tid och (kollektivt) över samhället och dess färdriktning – utan om att få lite mer tid att vila ut sig mellan varven och en liten principsak. Reaktionen ledde inte till en kamp mellan arbete och kapital – utan till en kamp mellan fattiga och rika. Den bristfälliga klassanalysen bidrar till bristfällig analys av våra grundläggande värderingar, som bidrar till en bristfällig analys av vår historia, som leder till att man helt och hållet verkar sakna maktanalys. Man kritiserar, med all rätt, partiet för att man har handlat på ett sätt, att man “uppfattas främst som en kraft vilken försvarar historiska förbättringar” - problemet är bara att Kielos och hennes gråa gäng, just tack vare sin avsaknad av maktanalys, helt och hållet missar poängen, och blir de största kramarna av “de historiska förbättringarna” på köpet! Jag menar, ta till exempel frågan om ökade klyftor i samhället. Man säger att: 

Sverige tycks glida isär som land: vidgade klyftor, en hög restarbetslöshet, osäkra anställningsformer, en social bostadspolitik slagen i spillror samt ett växande antal papperslösa. Manliga höginkomsttagare har dragit ifrån samtidigt som ungdomar och ensamstående mammor hålls tillbaka (70 000 ensamstående mammor lever idag i fattigdom). Både lock och botten tycks gå ur det svenska samhället mitt framför ögonen på en socialdemokrati som uppfattas som stolt och ganska mätt.

Men ska vi tala om ökade klyftor i samhället, så ska vi inte tala om inkomster, utan om klyftor i makt. Och där har vi sett en en maktförskjutning, och vidgning av klyftan, större än inkomstklyftorna. Den enskilda individen har mindre inflytande över sitt eget liv än för 35 år sedan, och arbetarna som klass har förlorat, och förlorar ständigt, landvinningar man har kämpat till sig under snart 200 år av kamp.

Reformisen är en strategi, en strategi för socialism

Efter senaste citat så kommer ett stycke där Kielos tar upp att ökad ojämnlikhet, med hög arbetslöshet och växande inkomsklyftor, har präglat hela västvärldens utveckling under det sena 1900-talet. Hon avslutar med en efterlysning

Det krävs en teori om orsakssammanhangen.

Det är här den beryktade “reformismen” kommer in i bilden. Då man har övergett klassanalys, maktanalys och medvetenhet om den egna historien, så finns det inte mycket kvar av kött på benen. Därför börjar man genast att leta efter något nytt, en ny teoribildning, en ny historia. Det gråa gänget kallar det för “reformism”, jag kallar det för “revisionism” - och då både av den Bernsteinska och mer historieförnekande sorten. Bernsteinsk, då man av olika anledningar (som vi kan återkomma till senare) har problem med den socialistiska teori som arbetarerörelsen har (förr mest Marx, men nu även Kautsky, Luxemburg, Wigforss och andra) – historierevisionistisk, då själva poängen med den strömning som den Grå Vågen är, är att kasta ut babyn (vår historia) med badvattnet (självgodhet och stofilisk traditionalism). För om denna strömning hade skrivit under på de enkla lärdomar från den andra internationalen, så hade man ju varit med på att reformismen inte är någon ideologi, inte ens ett analytiskt verktyg – reformismen är, och kommer alltid att vara, en strategi för att uppnå målet, ett klasslöst och socialistiskt samhälle. Alltså måste man fråga sig vad för någon agenda, som Kielos och de grå egentligen har? Om man ska följa den Grå Vågen’s syn på saker och ting, så har Socialdemokratin plötsligt förvandlats till en småborgerlig välgörenhetsrörelse. Då vår uppgift tycks ha blivit att hjälpa “dem som för tillfället inte kan hjälpa sig själva”, så finns det endast ett ord för att beskriva vart man isåfall har kommit – socio-liberalism.  

“Den Grå Vågen”, steg på vägen att förvandla partiet från kamporganisation till lekstuga

Det mest beklämmande med strömningen, är den elitism som pyr under den Grå Vågen’s grund. Vi kunde läsa om det i Lördagens DN (tyvärr har man inte lagt upp texten, av Kajsa Ekis Ekman, på nätet ännu – därav den trista länken). Man försöker att etablera ett nytt Fabian Socitey, minus principen om att en dag ersätta kapitalismen med socialism. Man vill gärna framställa sig som nytänkande, unga och fräscha, men i själva verket sparkar man in öppna dörrar, dörrar öppnade av borgerligheten. De tror att de står för nytänkande då de går in i rum “där vi aldrig har varit förut”. Men det finns ju anledningar till detta. En sann socialist sviker inte principen kring att vi måste utjämna maktfördelningen i samhället – det är just detta man gör bakom de öppna dörrar Gråa Vågen tror sig ha sparkat ner. Man tror att man kommer med nytt och ungt tänkande, i själva verket så har har den här sortens revisionism funnits sen slutet av 1800-talet (och skribenterna är inte tonåringar precis). Partiet, rörelsen, vår ideologi – allt håller på att förvandlas till en lekstuga för den senaste generationens kanslihushöger. Rörelsen ska alltså inte längre vara en kamporganisation med en tydlig agenda för den största samhällsklassens intressen – vi ska istället vara ett lab för karriärister. Vi måste alla vara uppmärksamma på denna våg, och de konsekvenser deras agenda förverkligad får. Vad är vårt partis uppgift egentligen? Att vara statsbärande parti? Att anordna klassresor? Att flytta fram arbetarnas positioner i samhället? För att citera den ständigt aktuella Rosa Luxemburg’s slutord i stridsskriften “Sociala reformer eller revolution?”  (som i sin tur är en reaktion på Bernstein’s revisionism)

Vi sade, att rörelsen blir socialdemokratisk, medan och emedan den övervinner de av utvecklingen betingade sidosprången ut i anarki och opportunism. Men att övervinna är inte detsamma som att låta allt gå, som Gud vill. Den nuvarande opportunistiska strömningen övervinner man genom att avvisa den. Bernstein låter sin bok klinga ut i en uppmaning till partiet, att våga visa sig, sådant det är: som ett demokratiskt-socialistiskt reformparti. Partiet, d.v.s. dess högsta organ, partikongressen, borde enligt vår åsikt kvittera detta råd genom att förmå Bernstein själv att visa sig, sådan han är: som en småborgerligt-demokratisk framstegsmakare.

Vilka klasser exkluderas med en arbetarklasspoltik?

Kielos å company tror sig göra upp med misstagen från 90-talet, men spär i själva verket på än mer än vad man gjorde då. Inte i första hand genom borgerlig politik och strategi – utan genom att genom att sänka ambitionsnivån ordentligt. Klasslöshet och solidaritet i samhället har visst blivit en omöjlighet, därför så ska vi acceptera “visst” förtryck, “vissa” ojämnlikheter, “vissa” klyftor. På detta sätt kan man framställa sig själv som mycket mer politiskt handlingskraftig än vad man faktiskt är. Förstås så gör detta ingenting för människor med välmående bakgrunder, fina löner och förmånsgivande kontaktnät – människor som har kommit in i vår rörelse via skuldkänslor och “Boken”, inte via en konkret upplevd verklighet. Det är en moralisk dygd att vara sosse, för sossarna är schystast – inte att det är nödvändighet att organisera sig i en socialistisk organisation för att kunna få något jävla människovärde! Och jag tror att det är här någonstans, som vi kommer till problemets kärna. Stora delar av arbetarklassen identifierar sig inte som arbetarklass, då det finns en allmän uppfattning om att tillhörighet till arbetarklassen är förknippat med någon sorts social eller ekonomisk misär. För de allt större delar av befolkningen som ändå har en relativt god levnadsstandard, så faller man gärna för den analysen att klass handlar om just levnadsstandard och inte makt – och således så får vi den situation av ökad splittring och minskad klassmedvetenhet. Den Grå Vågen är den slutgiltiga manifesteringen av denna utveckling – barnen till en privilegierad arbetarklass tror sig har gjort en klassresa upp till en “medelklass” de egentligen inte tillhör (som fan inte ens finns!), och tycker därför att en socialistisk och klasskämpande socialdemokrati är “exkluderande”, därav så måste man ge upp allt vad ambitioner heter.

Min poäng är, att problemet är inte att arbetarklassen inte längre finns. Problemet är att arbetarklassen inte längre vet om att den är arbetarklass! Och det är här vår stora utmaning ligger – hur kombinera en radikal arbetarpolitik med en jättelik bildningskamp, för att höja klassmedvetenheten och klassolidariteten hos de 80% av befolkningen som är, och så länge vi lever i ett kapitalistiskt samhälle förblir, lönearbetare? De gråas manifest inleds med orden: 

Socialdemokratin håller på att förlora en gammal identitet, men utan att ha hittat eller utvecklat en ny.

De är inne på rätt spår, men kör genast i diket. Vi har förlorat vår identitet, men hjulet behövs inte uppfinnas på nytt! Vi behöver inte formulera en ny teori, skriva om vår historia eller finna nya samhällsgrupper att bygga allianser med. Vi måste hitta tillbaka till vår identitet som ett parti för arbetarklassen, ett parti som företräder arbetarnas intressen och flyttar fram våra positioner i samhället! Ett parti med ett långsiktigt mål om ett sant demokratiskt, socialistiskt samhället, med frihet, jämnlikhet och solidaritet! Ett parti som för en sådan politik, en poltik som endast exkluderar kapitalisterna! Klasskampen är inte ett hinder, klasskampen är själva vägen!

Nima Djohari-Taimouri

P.S. Förstås så är inte allt i boken “Den grå vågen” hemskheter. Peter Gustavsson och Jonas Nygren skriver en både relevant och intressant organisatorisk text, och Johan Sjölander’s text om kulturen är en frisk fläkt, inte bara i boken, utan i kulturdebatten i stort. D.S.

Andra om “Den grå vågen”: Tankar från roten, bios politikos, Fokus, Milischia Rezai

Annat intressant…