arvidfalk.se

Anders Eriksson, skriver här om alliansfriheten och bristen på diskussion kring alliansfriheten.

Allt sedan 1809, när det nuvarande Sverige mejslades ut, har Sverige fört en neutralitetspolitik. Under hela det kalla kriget var den svenska, officiella, säkerhetspolitiska doktrinen att vi var alliansfria i fred, syftandes till neutralitet vid händelse av krig. Denna doktrin användes sista gången av regeringen Bildt, och har sedan dess varit satt under förändring. Den nuvarande doktrinen, som i princip säger att Sverige är militärt alliansfritt med möjlighet till neutralitet vid konflikt i vårt närområde, antogs av en blocköverskridande majoritet 2002.

Diskutera innehållet i den militära alliansfriheten
Som ett slags förspel till Riksdagens försvarspolitiska debatt och det inriktningsbeslut som fattades härom veckan, hade försvarsminister Sten Tolgfors en artikel på DN Debatt där han bland annat skrev:

Sverige skulle inte stå passivt om ett grannland i Norden eller EU drabbas av kris eller angrepp. Vi utgår från att de inte skulle stå passiva om Sverige drabbas. Vi ska därför förbereda oss för att efter egna politiska beslut kunna ta emot och ge stöd, som också kan vara militärt.

Många, som inte följt den säkerhetspolitiska debatten så noga, satte nog morgonkaffet i vrångstrupen. För många framstår det förmodligen som en ny formulering, som att försvarsministern medelst dekret avvecklat den militära alliansfriheten. Det är det inte. Formuleringen kommer från Försvarsberedningens rapport från 2007, Säkerhet i samverkan, där beredningen hänvisar till EU:s solidaritetsförklaring och erfarenheterna från Madrid 2005. Värt att notera, dock, är att den svenska förklaringen även inkluderar angrepp, vilket inte den nuvarande i EU gör.

Nordisk solidaritetsförklaring
Formuleringen har därefter valsat runt i den säkerhetspolitiska diskussionen i diverse artiklar, rapporter, seminarier och annat. I vintras lade Thorvald Stoltenberg, fd. norsk försvars- och utrikesminister, fram en rapport han skrivit på uppdrag av de nordiska utrikesministrarna, Nordisk samarbeid om utenriks- och sikkerhetspolitikk, där han, som ett av sina 13 punkter, föreslår en gemensam, nordisk solidaritetsförklaring. Vilket genomslag den rapporten kommer att få, vet vi inte riktigt i nuläget. Jag nämner den här för att visa på att idén om solidaritetsförklaringar är närvarande i debatten, både i Sverige och i Norden.

Till slut har så formuleringen blivit en del av regeringens inriktningsproposition för försvarspolitiken, Ett användbart försvar. För någon månad sedan justerade försvarsutskottet sitt betänkande av propositionen, Försvarets inriktning. Här bekräftar man egentligen bara regeringens ståndpunkt och skriver att det är Sverige självt som “som definierar den närmare innebörden av den militära alliansfriheten”. Utskottets betänkande är nu Sveriges officiella politik, sedan beslutet fattades i kammaren.

Frågan kan ställas till alla partiers företrädare
Det är viktigt att komma ihåg att det här inte är frågan om en borgerlig politik för att föra in Sverige i Nato från sidan. I såväl det internationella rådslagets rapport, Vår Värld, som den socialdemokratiska kommittémotionen om försvarspolitiken, har även vårt eget parti ställt sig bakom denna solidaritetsförklaring. Och det är gott så, jag tror att det är helt riktigt. Det är svårt att tänka sig en situation där Sverige skulle kunna förhålla sig passiva om ett EU-land eller nordiskt land blev angripet eller drabbades av en katastrof.

Även om rådslagets rapport varit ute på remissvända i partiet, upplever jag att det finns oklarheter kring innehållet i nytolkningen av den militära alliansfriheten. När regeringens inriktningsproposition diskuterades i Riksdagens kammare, pressade Miljöpartiets Peter Rådberg alliansens företrädare om solidaritetsförklaringen och dess innehåll. Han ville ha svar på frågan om företrädarna för alliansen var beredda att gå in med vapen för att stötta ett EU-land eller nordiskt land, men fick inget. Frågan hade lika gärna kunnat ställas till de socialdemokratiska företrädarna, vad menar vi egentligen med solidaritetsförklaringen? Det som, i mina ögon, gör att solidaritetsförklaringen fortfarande håller sig inom ramen är att den är ensidig, men hur skulle socialdemokratin förhålla sig om Stoltenbergs förslag om en gemensam, nordisk solidaritetsförklaring blev verklighet?

I den försvarsreform regeringen nu baxat igenom, finns framförallt tre stora nyheter. Det är att värnplikten inte längre ska tillämpas, det är att ett stort antal soldater ska anställas i stående förband och det är den förändrade synen på alliansfriheten. De två första har diskuterats ganska ingående. Det är hög tid att detsamma gäller för innehållet i alliansfriheten.

Anders Eriksson
som också bloggar på En ny giv.

Andra intressanta bloggar