arvidfalk.se

Det pågår en intressant diskussion om ålder, representation och identifikation som jag snappat upp via Facebook. De som är mest aktiva i debatten är Josefin Deiving, ombudsman för SSU i Stockholm, Peter Karlberg, aktiv i Södertälje arbetarekommun samt Calle Fridén, byggnadsarbetare från Stockholm.

De läsvärda artiklarna på ämnet går att finna här, här, här, här och här.

Jag tycker att det finns goda poänger i de olika resonemang som förs även om det faktiskt är minst två parallella diskussioner med lite olika utgångspunkter som framförs samtidigt. Ett utmärkt tillfälle att tala lite förbi varandra alltså. Det märks ganska tydligt i diskussionen. Den ena frågan som behandlas är identifikationstemat där unga inte har unga kandidater att identifiera sig med och den andra frågan handlar om hur gamla strukturer stänger ute nya deltagare oavsett ålder.

Den första diskussionen om identifikation tycker jag är tydligt genomgående inom socialdemokratin. Norrlänningar vill ha norrländsk representation, pensionärer tycker det är för få pensionärsröster i parlamenten, invandrare sägs behöva invandrare att rösta på och unga ska givetvis ha ungdomskandidater. Icke att förglömma hur det började, med varannan damernas på listorna, ett tydligt utslag av identifikationspolitik.

Den andra diskussionen handlar om hur strukturerna stänger ute nya röster, nya kandidater, skapar kaffekokare som ledsnar inom en, max två mandatperioder eftersom de inte tycker att de gör mest nytta på den platsen. Gamla erfarna medlemmar bevakar sina positioner, värnar sina platser och sitter kvar med ibland utpressningsliknande metoder. Ofta till och med utan att ens ha politiska ståndpunkter de vill fortsätta slåss för utan det handlar till synes väldigt mycket om positionen, uppdraget, ja kanske till och med arvodet i många fall.

Jag tror vi får dras med att identifikationstänkandet etablerar sig som en viktig faktor vid argumentationen kring nomineringar och listor inför val. Jag är inte säker på att det är helt bra men jag tror vi i en allt mer individualiserad tidsålder kommer se detta allt mer. Den som inte är en del av målgruppen kommer alltid anses, inte kunna förstå ståndpunkterna. De som vill se en mer tydlig klasspolitik kommer alltid ha svårt att se identifikation som en viktig beståndsdel, en position som troligen förstärker identifikationspolitiken hos de som är övertygade om dess vikt.

Jag menar att Peter Karlberg har helt rätt när han säger:

“Hon har rätt såtillvida att det uppenbarligen finns personer (oavsett ålder) i beslutsfattande positioner som inte fattar. De bör bytas ut mot personer (oavsett ålder) som fattar.”

Jag hävdar också att Josefin har en god poäng i följade stycke:

“I partipolitiken nu “lyckas” du bäst inom politiken om du betér dig så som 40-talisterna vill ha sina unga. Det som en konsekven av hur partiets medlemskår demografiskt ser ut. Det vill säga om du betèr dig som en mini 40-talist och speglar vad 40-talisterna anser vara deras sammtid så är din framgång skriven – men partiets framgång är dock inte skriven – snarare tvärt om.” [sic]

I partipolitiken, inom socialdemokratin åtminstone, lyckas man bäst om man håller sig på sin plats, väntar på sin tid och tar emot sin nominering när man gjort några värnpliktsår i valstugan och på partimötena. Att komma med i partiet högre upp i åldern med massor av livserfarenhet, utbildningar och yrkeskunskaper ger inte enklare möjligheter att kunna vara med att påverka än de som tidigt gått med i SSU och lärt sig det politiska spelet från grunden och utvecklat de partipolitiska tentaklerna väl. Jag tror att Peter identifierar systemfelet bättre än Josefin och Calle men att systemfelet leder till det problem som de två sätter fokus på.

Erik Laakso