arvidfalk.se

För några dagar sedan kom ett recensionsexemplar av boken “Vi ses igen, kamrater Tal och texter 1968-86″ (ISBN: 9789197783224 Murbruk förlag) med posten, och jag har haft intressant läsning. Boken utgörs av ett urval av tal och texter som Olof Palme höll eller skrev mellan åren 1964 och 1986, det sista så sent som en vecka innan han mördades.

Jag slås utav att det i texterna, kanske främst i de lite mer okända men också de texter där vissa utvalda stycken ofta citeras, hur modern och framsynt Palme är i sitt tänkande. En diskussion som är ständigt pågående numera, och troligen fortfarande, gällande höger eller vänster inom socialdemokratin tar han upp i ett intressant tankebrytande argumentation gällande realpolitiken och samhällsomdaningen i ett tal från vid SSU:s kongress 1964, det berömda “Politik är att vilja”-talet.

“Låt oss kasta teorin på skräphögen, låt oss välja livet. Kanske kan detta låta bestickande. Likväl vågar jag med bestämdhet hävda: tag bort den långsiktiga viljeinriktningen med teorin och värderingarna som grund och tag bort den känslomässliga övertygelsen som kraftkälla och politikens och demokratin blir gråoch trist. Möjligen kan man på den vägen styckevis förbättra, men man kan aldrig förändra samhället. Möjligen kan man göra något annat, men man kan aldrig skapa något annorlunda. Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder.”

Och han fortsätter längre fram efter att ha vridit och vänt på framtidsvisonen och det praktiska handlandet:

“Vi låter oss inte av fördomar hejdas att beslutsamt gripa oss an med de problem som för människor är angelägna. Då kan vi nå den samklang mellan idé och praktiskt handling som är framstegets förutsättning och stimulans.”

Det är frapperande hur ofta Palme återkommer till att arbetarrörelsen är en frihetsrörelse, det organisatoriska uttrycket för strävan till frigörelse, som han skriver i ett brev till Willy Brandt och Bruno Kreisky 1972. Genomgående i talen levererar Olof Palme svidande samhällskritik, läckert levererade ironiska pikar mot borgerligheten och arbetsgivarföreningens agenda och snyggt formulerade ideologiska klokskaper.

En mycket bra detalj med den här boken är den inte förtiger sådant som är lite, och kanske inte så lite, tveeggat att ta upp, som talet vid mötet i Santiago de Cuba 1975 med Fidel Castro som en av åhörarna. Palme kritiserar diktaturen i Chile i skarpa ordalag och berömmer “det fredliga arbetet för att öka välståndet i provinsen och hela nationen” med syftning på vad som pågick i Kuba.

Att skrifter av och om Olof Palme fortfarande ständigt är aktuella och varje gruppering inom arbetarrörelsen arbetar hårt på att lägga beslag på Palme som potentiell talesperson. Hur många gånger har jag inte hört: “Om Palme levat så…” och så har han placerats in där talaren själv för tillfället står. I den här boken får man möjligheten att läsa var Palme stod när han levde. Det räcker väldigt långt.

Erik Laakso

Andra intressanta bloggar om: olof palme