arvidfalk.se

Efter seminariet med LO-TCO Rättsskydd tidigare idag, så kan man konstatera att det är något som är ruttet. Yttrandefriheten är en av de mest grundläggande rättigheterna i Sverige, och är kanske den grundlagen som väger tyngst. Ändå har man inom arbetslivet sedan länge, gjort skillnad på denna rättighet beroende på om du är anställd av det offentliga eller det privata.

Det komiska är att dessa lagar (kolla här, här, och här) sätts ur spel till förmån för en lag från 1833 som avskaffades på 1920-talet. Denna lag heter Legostadgan, och har anor från 1600-talet. Den utkräver enorm lojalitet till sin arbetsköpare. “Tjenstehjon skall i sitt förhållande wara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter” hette det då, idag kan det heta i stort sett likadant, bortsett från gudfruktigheten och ordet “tjenstehjon” har bytts ut till “medarbetare”, men vad för någon skillnad gör det egentligen?

Förstås så dyker det upp konflikter kring detta i Arbetsdomstolen med jämna mellanrum. Det beklagliga med AD’s praxis är att de anställda måste sätta arbetsköparens intressen framför sina egna! Att skriva under anställningsavtalets lojalitetsklausul är detsamma, som att sälja sin själ. Undertecknad värnar för klasskampsperspektivet, vilket den trogne läsaren säkert har noterat. Och även här kan vi göra en solklar analys. AD dömer med sin praxis till arbetsköparnas fördel, gång på gång. Sätt ihop detta med att tvingas sätta jobbet framför dig själv, med t.ex. den ökande stressen och känslan att det blir allt svårare att få livet att gå ihop (och nu kommer jag kanske att sparka in en öppen dörr), men är inte lönearbetet ett modernt slaveri?

Den offentliga sektorn har länge utgjort en motvikt mot den bilden jag nyss målade upp. Här råder yttrandefrihetsprinciperna, här så sätts inte någon annans intresse före ditt eget – framförallt så har vi offentlighetsprincipen, vilken garanterar arbetarnas rätt till kritik och meddelarfrihet. Detta då våra grundlagar väldigt tydligt värnar medborgaren gentemot den “stora stygga staten”. Vad menas då med rubriken på detta inlägg? LO-TCO Rättsskydd lyfte nämligen fram en problematik, som växer fram i gråzonen som uppståt då allt större delar av det offentliga läggs på entreprenad eller privatiseras för att endast finansieras via skatten. Det är nämligen så att, trots att de anställda på t.ex. ett ambulansgarage utlagt på entreprenad, ju rimligen borde räknas in under den yttrandefrihetsprincip som råder inom den offentliga sektorn, inte gör det. Eftersom företagen är privata, så gäller samma regler som privata företag som helt befinner sig i den privata sfären. Detsamma gäller även statlig verksamhet som har bolagiserats. Alltså nagas den yttrandefrihet som ska gälla för alla medborgare, gentemot staten, i kanten – allt för värnandet av en kapitalistisk företagskultur, byggd på ytterst tvivelaktiga grunder. Här måste något göras!

Först och främst så måste man stifta lagar, som slår fast att det i all offentligfinansierad verksamhet – och då verkligen all – ska vara offentlighetsprincipen som gäller, och att det inte går att kombinera den med inskränkt kritikrätt och obefintlig meddelarfrihet. En andra princip skulle kunna vara att stoppa bolagiseringarna av statlig verksamhet, då detta oftast utgör grogrund för ett kulturskifte, där myndighetspersoner ser sig som del av ett företag, istället för en offentlig förvaltning. Bolagiseringarna har visat sig vara ett sätt att inskränka arbetares rättigheter, samtidigt som de inte alltför ofta är förarbeten inför privatiseringar. 

Kanske skulle våra politiker kunna ta med detta hem från Visby?

Nima Djohari-Taimouri