Har klasskampen relevans idag?
By Redaktionen • Aug 25th, 2009 • Category: Arvid Falks bloggHur man resonerar när det kommer till frågan om klasskampen är en ständigt pågående debatt inom arbetarrörelsen. Många gånger kommer också synpunkten fram att klasserna inte längre har relevans, kanske till och med att det inte finns några klasser längre. men visst går det att definiera klasserna även i det 21:a århundradet och även ha en politik för klasskampen. Eller?
Den grundläggande klasskillnaden handlar om makten över kapitalet och tillgången till privilegierna. Klasskamp handlar inte om hur mycket man har i lönekuvertet utan om vem som sätter agendan för hur mycket som ska landa i lönekuvertet. Det gör att alla som har en utkomst där kapitalägare med makt över ekonomin är arbetarklass. Inom arbetarklassen kan man sedan urskilja olika nivåer som man kan kalla medelklass och till och med underklass. Men kapitalägarna är en helt annan klass.
Många inom den svenska arbetarrörelsen vill kalla sig socialister men nästan lika många är inte lika pigga på att använda den sortens definition på sig själva. Det kan bero på att de ledande socialisterna i landet förespråkar att stat och myndigheter ska bära den socialistiska reformationen och förvalta den enligt förväntade dogmer. Problemet är att sådan socialism inte är helt bekvämt förenlig med demokrati eftersom maktskifte lägger makten i motståndarnas händer. Det ser vi inte minst efter tre år med Reinfeldts regering. Det är en regering som står på kapitalets sida som har händerna på arbetslöshetsförsäkringen och andra socialdemokratiska reformframgångar. Det kan ju aldrig ha varit meningen?
Om vi vill genomföra en modern socialism måste vi snabbt bort från synen att stat och myndigheter ska bära samhällsomdaningen och de som inte ställer upp på det borde klargöra sin demokratisyn och hur reformerna ska konserveras vid maktskiften. Jag vill se en helt annan väg, en väg som tar sin utgångspunkt i drömmen om att “förverkliga sina bästa stämningars längtan” i den tid vi nu lever i. Vi, som arbetarrörelse, har skaffat oss inflytandet i de demokratiska församlingarna och vi har byggt en social demokrati med en generell välfärd för varje invånare där inte inkomster eller kontakter ger genvägar förbi andra behövande. Makten över ekonomin är ett efterlängtat steg och jag tror vi behöver sikta mot det för att bevara vår relevans idag när de flesta politiska aktörer faktiskt accepterar de två första stegen i den socialdemokratiska visionen.
Det kan faktiskt vara så att den borgerliga regeringens skattesänkningar kan öppna för möjligheter att genomföra en socialdemokratisk samhällsomdaning på det ekonomiska området samt reparera en del grava misstag i uppbyggnaden av den sociala demokratin. Jag ska bara kort nämna något om dessa misstag först.
- En arbetslöshetsförsäkring som ligger i händerna på staten gynnar inte de som behöver den eftersom makten över staten skiftar över tid. En solidarisk arbetslöshetsförsäkring måste ägas av arbetarklassen själv, inte bara förvaltas av facket. Vi måste finansiera den själva och känna att det är en försäkringslösning som bygger på självvald solidariet. Här kan en obligatorisk statlig a-kassa (om borgarna genomför det) på låga nivåer öppna för möjligheten att bygga en fackligt ägd tilläggsförsäkring som kan bilda grund för en helt egen och heltäckande arbetslöshetsförsäkring. Då kan vi sikta på en a-kassa på 90- eller 95% utan horribla karensdagar och regleringar med inlåsningseffekter. Ja med en sådan a-kassa där vi själva som ömsesidiga ägare kan vi till och med ignorera vad som händer med LAS under en borgarregering eftersom vi bygger in flexibiliteten i försäkringen. Om vi vill.
- Vi bör investera hårt med egna pengar i våra egna pensionsbolag där vi genom ömsesidigt ägande och investeringar i företag med egna pengar faktiskt köper in oss i den ekonomiska makten. Att satsa på den gamla modellens löntagarfonder, en åsikt som förs fram med jämna mellanrum, är inte en väg att gå eftersom vi inte ska lägga makten i staten utan behålla den i interna rum om vi verkligen vill ha, åtminstone del utav, den ekonomiska makten också. När vi väl har de ekonomiska musklerna så kan vi ställa ägarkrav som kan få effekt, då kan vi visa att vi kan driva företag på ett sätt som inte går i samklang med den kapitalistiska modell vi kritiserar. Tror vi att det är möjligt eller är det bara ord från vår sida?
- Vi bör också överväga att starta egna företag, köpa upp befintliga företag med egna initiativ. Investera våra egna medel och driva företag enligt de principer vi menar är möjliga och framkomliga. När staten äger företag kan staten också sälja företag om det är den demokratiska meningen. Om arbetarrörelsen äger företag behöver vi inte fråga Reinfeldt och Odell om de ska säljas eller bevaras. Det vore väl rätt bra eller? Men det krävs ju att man placerar sina pengar där man har sin argumentation. Klarar vi av det?
Vi måste på detta och andra sätt återta initiativet för en framgångsrik socialdemokratisk samhällsmodell där vi uppmuntrar och använder oss av det civila samhällets möjligheter. På så sätt värnar vi medborgarandan, fortsätter vara en rörelse och avstannar inte i en statssocialism som inte kommer leda oss rätt om det inte är en odemokratisk socialism vi eftersträvar.
Vad tycker du som läser? Hur vill du återta initiativet till en socialdemokratisk samhällsmodell som inte bygger på att “vi är staten” och vilka fler områden är det möjligt att gå fram på liknande sätt. Detta kan vara något att bita i för de som tycker att den ideologiska debatten förs av intellektuella pysslingar och för många andra också förstås. Skriv här i kommentarsfältet eller på din egen blogg, länka gärna tillbaka så det går att sammanställa diskussionen i någon sorts rapport. Tagga dina inlägg med nedanstående taggar dessutom så blir det lite extra tydligt vilka som skriver om det här.
Erik Laakso
Det här och andra inlägg om arbetarrörelsens framtid, politik, politik för det 21:a århundradet
Redaktionen is
Email this author | All posts by Redaktionen
Erik
Du tangerar och adresserar en kärnfråga. Klasskampen. Jag tror att många förväxlar mål och medel där klasskampen växlat från att vara medel till att uppfattas som mål.
Låt oss börja med målet. Hur ser (S) “erbjudande” till väljarna ut? Vilket samhälle och hur konkret skall detta samhälle förverkliga drömmen om livet? När vi lyckats definiera detta samhälle kommer vi kunna se vilka som står utanför och vilka som är en del. Då kommer nästa steg, en definition av klass (vilket jag själv ogillar men tror är nödvändigt). Den klasskamp som präglar idéutvecklingen i delar av (S) är idag irrellevant. Jag vågar påstå att de som inte är del i debatten och som inte omfattas av samhället i stort är “kastlösa” eller “klasslösa”.
Vilka grupper är då det jag talar om? Utförsäkrade, långtidssjukskrivna, småföretagare…. en spretig grupp där jag tillhör den sistnämnda. Och har varit i mellangruppen då jag fick min reumatism. Frågeställning är relevant men vi måste nog först definiera “erbjudandet” som skall omfatta alla.
Jag tror inte att klasskampen är så speciellt viktigt idag, men däremot att man inriktar politiken så att den passar så många grupper som möjligt oavsett om man bor i Stockholm eller någon annan del av riket.
Vad det gäller a-kassan så har jag ju tidigare framfört dessa ståndpunkter och där tycks vi ju vara överens.
Den övriga delen av ditt inlägg är mycket intressant, men den behöver jag mer tid för att smälta. Ja, det vill säga den delen om att arbetarrörelsen skall köpa och starta företag. Att vi skall satsa våra pensionspengar i våra egna bolag är närmast en självklarhet och numera är det ju inget varken svårt eller besvärligt.
Spontant är frågan i rubriken mångbottnad, skulle jag säga. Å ena sida är klasskampen levande i allra högsta grad. Till sin kärna handlar den ju om kampen om mervärdet, och det är ju kring det avtalsrörelserna handlar om. Nästa år – som kommer bli ett politiskt och fackligt superår, på många sätt – går i princip samtliga avtal på arbetsmarknaden ut och ska förhandlas om. Risken för konflikt är överhängande, och att i ett sånt läge säga att klasskampen saknar relevans vore att blunda för verkligheten.
Å andra sidan har det socialdemokratiska projektet alltid varit större än klasskampen, och inkluderat grupper som kanske inte naturligt inkluderas i en rent klassbaserad solidaritet. Folkhemsbygget och de generella välfärdssystemen har formats av en socialdemokrati som snarare varit ett folkparti än ett klassparti. Men detta kan inte leda till att vi helt bortser från klassintressen i formandet av politiken. Som jag berörde i inlägget igår riskerar även en förment klasslös politik formas med vissa skikts intressen i åtanke.
Frågeställningarna i slutet av inlägget är mer komplexa, och behöver ytterligare några tankevarv innan jag kan svara på. Får se om jag kan få ner dem till ett inlägg här framöver.
Klassbegreppet får ofta – både hos socialdemokrater och borgerliga – gälla de hierarkiska nivåerna i samhället som snarast är detsamma som socialgrupper.
I dag kan klassbegreppet, lika litet som kapitalismen, definieras inom ett land eller inom ”västvärlden”.
Det är i dag ett begrepp som måste fattas utifrån kapitalismen och som sådant är klassbegreppet utomordentligt tydligt. Dagens klasser formeras i den kapitalistiska världen.
Å ena sidan de som äger produktionsmedel och kapital och å andra sidan de som inte äger mer än sin arbetskraft (oavsett om den används eller inte.)
En vänster som inte kan definiera kapitalismen, och med den sammanhängande klassmotsättningarna, är fullständigt vilse i den politiska tillvaron.
Och begreppen handlar inte om ord. De handlar om hur man uppfattar världen. Och hur man uppfattar världen avgör hur man orienterar sig i den.
Klasskampen i dagens värld är ofta reglerad i avtal, lagar och överenskommelser. Den som väntar sig att den ska föras med knytnävar och gatsten ser den därför inte.
Det finns STORA risker med att staten eller pensionsbolag äger aktier. En stor nackdel som institutionellt ägande hittills inneburit är anonymt ägande, vilket lett till att Vd:n kan styra bolaget mer eller mindre som han/hon själv vill. Naturligtvis anser en sådan VD att han/hon själv och de närmaste medarbetarna är värda en rejäl bonus. Då är det bättre att satsa pengarna i ett mindre antal företag och bli en mer aktiv ägare.
En annan stor risk är att löntagarägda pensionsbolag går in med pengar i redan dödsdömda företag (typ SAAB eller de gamla varven) för att försöka rädda jobben. I slutändan har löntagarna även förlorat delar av sina framtida pensioner. I företagens värld kan man inte vara blödig, utan det är bättre att lägga ned olönsamma företag och satsa på ny teknologi/nya tjänster. De företag som blundar för problemen och fortsätter som vanligt, trots minskande volymer, är i mina ögon oerhört ansvarslösa. Anställda är beroende av att företaget går med vinst och har bra ekonomi. Går inte företaget med vinst så måste de låna till investeringar och det är dyrt.
“Det finns STORA risker med att staten eller pensionsbolag äger aktier.”
Inte lika stora som när valpar från Handelshögskolorna gör det. Det slutar ju ändå alltid med att staten måste gå in och äga.
Mario, du förenklar och blandar samman, för att förstå kapitalismen tvingades Marx att abstrahera. Han skiktade det realt existerande kapitalistiska samhället i nivåer, den ekonomiska, den politiska och den ideologiska som sentida marxister definerade det. När vi talar om Marx´s klassanalys så gjorde han det enbart på den ekonomiska nivån som en fråga om ägandet. Eftersom Marx, i materalistisk anda, menade att den ekonomiska nivån var den bestämmande så kom också klassbegreppet att reduceras till en abstraktion, ägare och egendomslösa. Kapitalister och proletärer. Det stora med 1900-talets marxister som Gramsci och Althusser var ju att de försökte härleda klasserna också ur en relativt självständighet på de olika nivåerna, Gramsci i första hand på den ideologiska nivån och Althusser på den politiska nivån. Marx inte kunde förutse den komplicerade nivelleringen i det moderna kapitalistiska samhället av just ägandet, dagens ägande är spritt genom pensionsfonder och andra kosntruktioner som gör det svårdefinerbarat att bestämma klasser enbart på den ekonomiska nivån, frågan om den politiska makten och ägandet, där Marx aldrig förutsåg den politiska demokratins utveckling eller planekonomins bankrutt.