Progressiva koalitioner istället för fokusgrupper
By Anders Eriksson • Aug 24th, 2009 • Category: Gästbloggat
A Harlot's Progress
Dagens snackis är helt klart artikeln på DN Debatt av ett antal “ledande Socialdemokrater i Stockholmstrakten”, som DN valt att kalla kvartetten, om behovet av en ny socialdemokratisk politik för storstaden. Att döma av kommentarer på Twitter och Facebook från vänner som i någon mån tillhör den socialdemokratiska vänstern, har innehållet inte mottagits väl i alla läger. Och det förvånar knappast, hade jag varit politiskt fostrad i den stockholmska socialdemokratin hade jag föraktfullt kallat författarna för “lenare” och avfärdat dem därför. Och sett till det politiska sakinnehållet finns mer att önska. Vissa delar är intressanta, medan annat är oklart och ytterligare annat är direkt dålig politik.
Smalt perspektiv
Men det grundläggande problemet i artikeln är inte de sakpolitiska förslagen, utan den grundläggande ansatsen författarna har. Artikeln utgår från socialdemokratins svårigheter att vinna medelklassen i Stockholm med omgivning. Det är knappast ett kontroversiellt påstående, och något jag skrev lite om efter valet till Europaparlamentet i somras. Problemet är att de vill forma en politik för socialdemokratin som helt utgår från situationen för vissa skikt av medelklassen i Stockholm. Vilket är lika mycket ett felslut, som de som gormar om att vi ska bedriva en stenhård klasspolitik med arbetarklassen som utgångspunkt. Socialdemokratin har aldrig varit, och bör heller aldrig bli, en rörelse för antingen arbetarklassen eller medelklassen. För storstaden eller glesbygden. Socialdemokratin måste vara en rörelse för både och.
Behovet av progressiva koalitioner
Häromdagen skrev Neal Lawson, från den progressiva tankesmedjan Compass, en intressant artikel i The Guardian där han argumenterar för att ett av New Labours största fel var att de inte byggde upp en “sammanhållen koalition av människor och idéer”. Han menar vidare att förnyelsen av Labour måste leda till att partiet bli en naturlig hemvist för progressiva människor, med grundläggande värderingar som bottnar i idéer om fördjupad demokrati, jämlikhet och hållbarhet. Det här ligger väl i linje med vad som är det socialdemokratiska partiets stadgade uppgift, nämligen att organisera “alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna”. Men detta lyckas vi inte med. Som Katrine Kielos konstaterade i våras, på bl.a. Newsmill, tvivlar människor på “huruvida socialdemokratin är ett effektivt verktyg för samhällsförändring och väljer istället att lägga sin tid, sitt engagemang och sin röst någon annanstans.”
Socialdemokratins utmaningar
Att då, som författarna till artikeln i DN, ha verkligheten för en ganska snävt definierad grupp människor – i det här fallet framgångsrika medelklassmänniskor i Stockholm med omnejd – som utgångspunkt för förnyelsen av den socialdemokratiska politiken, kommer inte att leda bot på detta grundläggande problem. Som jag skrev ovan kan socialdemokratin inte vara antingen eller, den måste vara både och. Veckorna efter valet i somras, skrev Ann-Marie Lindgren, vid Arbetarrörelsens Tankesmedja, en mycket intressant analys, där hon diskuterade just socialdemokratins problem att vinna medelklassen i storstäderna. Men istället för att, som artikelförfattarna, argumentera för att socialdemokratin ska lägga sig så nära en föreställd medelklassväljare som möjligt, menade Lindgren att “utmaningen är att vinna medelklassröster för en politik, som utgår från våra grundläggande värderingar och från vår grundläggande insikt om att goda villkor för individen beror av hur de kollektiva, samhälleliga, strukturerna ser ut.”
Det som gjort den svenska socialdemokratin så framgångsrik, är att den varken varit ett rörelse bara för arbetarklassen eller bara för medelklassen utan att den framgångsrikt byggt upp progressiva koalitioner mellan breda folkgrupper. Låt oss formulera en politik som bygger på att återupprätta dessa koalitioner, inte som spelar ut olika grupper mot varandra.
Anders Eriksson
——————————-
Det är flera som skrivit läsvärt om DN-artikeln idag, bland andra Robert Noord, Johanna Graf, Barbro Engman, Johan Westerholm och Peter Andersson. Häromdagen skrev Calle Fridén ett inlägg som är relevant i sammanhanget och som pekar på gemensamma problem storstädernas förorter och på glesbygden, inte minst min egen hemkommun Karlskoga, med centrum som utarmas. Vill även rekommendera Kajsa Borgnäs artikel i veckans AiP om valet 2010 som ett kosack-val. Och så hoppas jag att ni tyckte denna postning var intressant.
Anders Eriksson is Jobbar som generalsekreterare i en organisation i försvarssvängen, men är i grunden utbildad lärare. Socialdemokrat sedan ganska nyligen, har ett stort intresse för sci-fi och Degerfors IF.
Email this author | All posts by Anders Eriksson
Jag tycker det verkar som den iver med vilken S slår spikar i sin egen kista verkar öka i intensitet. Räckte det inte med den envisa ratificeringen av Lissabonfördraget och Lundby-Wedins AMF-debacle vars röstsvacka man nästan inte hämtat sig ur, skall man nu även klyva käpphästarna till späntved i rasande fart lagom till valdagen 2010.
Man undrar – får dom betalt av Timbro för det gedigna arbetet med att gräva sin egen grav.
Otroligt vad denna moderatledda allians kan få partier till. C – extreme make-over, FP:s sociallibralism som om den aldrig existerat och så nu S stolt förnekande allt de hittills hållit något sånär heligt.
Vad jag ville säga med det var då att det finns enorma grupper som behöver solidariskt stöd i form av traditionell keynesiansk fördelningspolitik. Varför inte slå ett slag för den? Jag fattar inte. Valet måste vinnas annars blir ju högerdominansen direkt farlig.
@Nemokrati: Mmm, ja du. Det finns en enorm ideologisk förvirring bland vissa kommunalråd här i krokarna. Det gnälls och det gnälls, och ropas på “modernisering”. Ingenstans lyser någon självkritik igenom angående den senaste erans politik. Om det är något som har gjorts fel – punkter där vi måste “moderniseras” – så är det att vi inte har fört en tillräckligt neutral/grå/stel/otydlig/mitten-politik. Ingenstans dyker tanken upp, att det som var det stora felet under tiden efter budgetsaneringarna, var att man inte förde en politik som såg de ökade klyftorna i samhället, en politik som inte motverkade att klyftorna växte. Istället förde man en politik som spädde på koncentrationen av rikedom och makt.
Det var kanske på den punkten som tillräckligt många väljare hade genomskådat oss, den där ödesstigra septemberdagen för tre år sedan, och helt enkelt valde att stanna hemma och titta på TV, istället för att gå och rösta?
Då våra kära “ledande Socialdemokrater i Stockholmstrakten” säger om Stockholmsregionen, att “det är här stora rörelser i väljarkåren sker”, så syftar man på en rörelse mellan blocken. Detta är fel. Det finns en rörelse som är så mycket större, men ack så mycket osynligare.
De har rätt då de säger att “det är här stora rörelser i väljarkåren sker”. Det ÄR här i Stockholmsområdet, som stora rörelser i väljarkåren sker – rörelsen mellan soffan och valurnan!
Att det ska vara så svårt…
Eller, ideologisk och ideologisk. Egentligen så är ju det faktum att vissa av alla “röstskolkare” faktiskt bara skolkar ibland. Så på ett sätt så äre väl inte en “ideologisk” förvirring, men det kanske finns en medvetenhet bakom?
“Det var kanske på den punkten som tillräckligt många väljare hade genomskådat oss, den där ödesstigra septemberdagen för tre år sedan, och helt enkelt valde att stanna hemma och titta på TV, istället för att gå och rösta”
Det är huvudet på spiken. Så var det. Det k ä n d e s tydligt att den tröttheten fanns, den stora besvikelsen. Att socialdemokraterna hade kunnat sälja ut sig så till den milda grad. Det började med Feldt på 80-talet.
Men sen finns behov av en självkritik av betongeran – där behöver socialdemokratin förnyas.
Och så behålla det som är bra. Välfärdstanken. Solidarisk välfärdspolitik. Keynesianska inslag i den ekonomiska politiken. Blandekonomiska inslag.
Jag menar vad var det för fel på Apoteket, Posten, osv. Dessutom alla tankar hur man skulle kunna utveckla vidare från det – det finns mycket att göra – t ex att ge egna småföretagare rätt till a-kassa och sjukpenning. Då skulle fler våga satsa.
Mycket annat också – när det gäller naturen att skydda den, allemansrätten, bibehållet strandskydd, forskning förnyelsebar energi ja det är så mycket.
Den gamla kulturpolitiken var också bra mycket bättre än den moderatledda.
[...] intressant om socialdemokratins framtidsfrågor: Calle Fridén, Johan Sjölander, Claes Krantz, Anders Eriksson, Erik [...]
[...] på DN Debatt hade för ett tag sedan, där man ville att socialdemokratin skulle lägga sig så nära en föreställd medelklassväljare som möjligt. Om vi ska tro Oscarsson är det inte en särskilt fruktsam strategi varken för att vinna makten [...]