arvidfalk.se

“Socialdemokrati är ingen ideologi” utropade min redaktionskamrat Erik Laakso här på bloggen för snart två veckor sedan. Och ja, jag håller med honom i det påståendet, på samma sätt som jag anser att reformismen inte är någon ideologi. Men där slutar likheterna i våra uppfattningar. Satt i sitt sammanhang, så blir nämligen inlägget en oroande manifestation av den syn på vad partiet är och socialdemokrati innebär, som nog många partikamrater tyvär har. För i grund och botten så handlar det inte ens om frågan om vi är socialister eller inte. I grund och botten handlar det om synen på själva organisationen, rörelsen! Jag invänder framförallt mot Laakso’s och Westerholm’s påståenden om att socialdemokratin skulle vara en liberal rörelse med socialistiska inslag – på samma sätt som en Cuba Libre är en grogg med några droppar lime som “twist”. Eller för att vara lite mer schysst: jag invänder mig främst emot synen på socialdemokratin som en “socialkonservatistliberal” rörelse, med bakgrund av den politik som har förts av socialdemokratiska regeringar genom åren.

Ett auktoritärt perspektiv

De bådas inlägg, och deltagande i kommentatorsfältsdebatten, andas en auktoritär och avantgardistisk syn på vad som faktiskt är en socialdemokratisk rörelse och inte. Det är nämligen så att de definierar rörelsen efter resultaten, och inte efter viljan. Socialdemokratin är inte en socialistisk rörelse, inte därför att den inte vill socialism, utan för att den inte har gjort socialism! Vilket underligt påstående! Hur kan detta vara en analys av arbetarerörelsen? Svaret är att den inte är det, då varken arbetarna eller själva rörelsen finns med i den – de ser bara förd politik och maktinnehav. Detta är en rörelseanalys av samma sort som den sortens hemska självgodhet som ibland drabbar oss alla i samband med historiska tillbakablickar över folkhem, Palme och gyllene år – det är en auktoritär tolkning av arbetarerörelsen, med ett tydligt perspektiv uppifrån. För är det inte så att en rörelse aldrig blir något annat än summan av dess medlemmar? Är det inte så att själva definitionen av en rörelse är en samling människor som tillsammans rör sig emot något? Och där kan man aldrig radera ut socialismen ur vår historia, eller nutid för den delen. Jag själv är medlem i ett SSU-distrikt som alltid har varit en radikalt socialistisk röst inom arbetarerörelsen – vi är socialdemokrater, och socialister. På samma sätt funkar det runt om i rörelsen – medlemmarna är socialister, medlemmarna vill socialism.

Fångade i den liberala spegeln

Samtidigt så måste man ställa sig frågan om vilken sorts “liberalism” de båda syftar till, då de relaterar till den som ett livaktigt och centralt inslag i rörelsen? Det är ärligt talat lite tveksamt, att som Laakso och Westerholm, tala om liberalismen på det sättet de faktiskt gör.

Socialdemokratin är ett vänster/mitten-parti och ska så vara enligt min uppfattning och då finns det starka inslag av liberalism i vårt synsätt.

Som Laakso säger den 30 juli. Eller ” - Socialliberal (S) med en slagsida åt det liberala hållet.” som Westerholm definierar sig själv i presentationen av sig själv på sin blogg. Jag får ursäkta om det blir personfixerat här, men det måste påpekas. Laakso och Westerholm speglar sig i liberalism, de definierar sig efter den, de rättar sig efter den – de blir liberaler. Och detta helt och hållet tack vare valet av begreppsapparat. Varför spela på liberalernas planhalva? Varför denna vurm för “det liberala”? Laakso säger:

Fackföreningsrörelsen var tidigt en klart liberal rörelse, i 40-50 år innan det blev en uttalat socialistisk rörelse så var fackföreningarna liberala och även framsprungna ur frisinnades rättvisesyn. Att detta skulle ha sopats bort så till den grad att det inte fanns någon liberalism kvar fram emot 1890 är inte troligt eftersom förändringar sker mycket långsamt.

- vilket låter märkligt. Men låt mig förklara. På 1840-talet så bildas de första “arbetarföreningarna” i Sverige. Dessa är liberala till ideologin. Dessa är dock föreningar för, men inte av arbetare, de är föreningar grundade i en “faderlig omtänksamhet”. Låt oss sedan gå framåt lite i tiden, till Sundsvallsstrejkens dagar. Under strejkens tid så bestod sågverksarbetareförbundet på orten av 16 fackföreningar – alla på liberal grund. Strejken i sig slutade med ett bakslag för arbetarna. Värt att notera är att de 16 liberala fackföreningarna, hade ett betonat avståndstagande ifrån socialismen. Kraven byggde på “mycket moderata grunder” och framfördes “ödmjukligen” såsom “vår vördsamma ansökan”. Detta resulterar i att de socialdemokratiska arbetarna bildar en egen klubb, och inom några år så har socialdemokraterna tagit över alla de andra fackklubbarna! Efterspelet till Sundsvallsstrejken är ett tydligt exempel på liberalismens utraderande ur den tidiga arbetarerörelsen. Ända sedan Julirevolutionen 1830 har det funnits en berättigad skepsis mot liberala inslag i arbetarerörelsen, baserat på det bemötande från den borgerliga och liberala regering som arbetarna hade revolterat fram – kraven arbetarna ställer viftas bort då de anses vara “irrationella”, skulle innebära långtgående ingrepp på det fria näringslivet. Liberalismens utraderande ur arbetarerörelsen är en konsekvens av liberalismens klara oförmåga att företräda och tillmötesgå arbetareklassens krav och strävanden.

Socialismen i SAP

Laakso tycks vilja kasta oss tillbaka till Sundsvallsstrejkens dagar, då han tillsammans med Westerholm kramar om liberalismen. Arbetarerörelsen gjorde upp med de liberala barnsjukdomarna och valde en socialistisk inriktning. Hjalmar Branting var socialist, ja uttalad marxist, inte “liberalt frisinnad” . Lustigt då att de antyds att socialismen inom SAP skulle vara någon form av dåtida populism, idag främst “djupt förpackat bland symboler som röda fanor och gamla slagdängor”! Socialismen i SAP växte inte fram som en populism för att tillfredställa socialistiska strävanden hos arbetarna. Socialismen hos arbetarna växte fram tack vare agiterande från SAP’s sida –  en agitation som byggde ett medvetande om klasstillhörighet och det kapitalistiska samhällets uppbyggnad å inre logik. Att den privata “äganderätten inte bara är något kapitalisterna gillar utan något som medelsvensson faktiskt respekterar och uppskattar, även när det gäller produktionsmedlen”, är kanske ett tecken på att rörelsen har avstannat, att vi i vår agitation och folkbildning inte längre lyckas bygga ett klassmedvetande bland löntagarna?

Äpplen och päron

Och varför ge liberalerna patent på ord/uttryck som “frihet? Kan inte socialismen innebära “frihet”? Varför måste förekomsten av “frihetssträvanden” inom arbetarerörelsen nödvändigtvis betyda ett inslag av liberalism? Jag tror att våra herrar blandar ihop äpplen och päron här – den tidiga liberala rörelsen för arbetarna kontra den ständigt närvarande “frihetliga” strömningen (gillesocialismen, austro-marxismen, frihetlig marxism). För kritik emot staten, och statssocialism i synnerhet, har alltid funnits, ända sedan rörelsens barndom – både anarkisterna i första internationalen och senare “Unghinkarna” i vårt eget parti. Det är kanske dessa’s “frihetssträvanden” som man syftar till, ovetandes om att det rör sig om syndikalister? Tage Erlander sa ju om Ernst Wigforss en gång, att “Wigforss egentligen är syndikalist, han vet bara inte om det”. Och då Rudolf Meidner presenterade sitt ursprungliga förslag till löntagarfonder, så blev han kallad för “jäkla syndikalist” av de lite gråare LO-pamparna. Är det kanske så, att det inte är liberalismens inom socialdemokratin som borde lyftas fram, utan snarare den frihetliga strömningens kritik av staten, den frihetligas strömningens än idag aktuella teoribildningar kring Wigforss, austro-marxisterna och gillesocialisterna?

Rörelsen som frigörare

Folkrörelsen är trots allt en länk mellan det kollektiva och det individuella. Men med det auktoritära perspektivet så går man ju miste om hela den synen, trots att man samtidigt visar sig sympatisk till “individen” då man vurmar för liberalismen. För samtidigt är föreningen – rörelsen – en motvikt/motpart till staten och dess myndighetsapparatur – man går miste om det perspektivet någonstans emellan vurmandet för liberalismen och det auktoritära perspektivet. Laakso avfärdar hela rörelsen, då han definierar socialdemokratin efter vad staten har uträttat!

Jag vidhåller att vår placering intill den politiska mittlinjen beror på att vi inte är ett renodlat socialistiskt parti, och har aldrig så varit (för hade vi varit det så har vi gjort ett jäkligt dåligt jobb som inte klarat av att införa socialismen på de trekvartssekel vi haft makten).

- tycks vara svaret vi får om vi söker efter det som har sagts. Men även här har han fel! Man kan inte säga att socialdemokratin inte är socialister med hänvisning till att “vi” i så fall skulle ha gjort ett “jäkligt dåligt jobb”. För vi är ju reformister, och i det ställningstagandet ligger insikten om att saker och ting tar tid. Men visst, nog har staten - och socialdemokratiska företrädare i rollen som “politiska förvaltare” av staten – på vissa punkter gjort ett “jäkligt dåligt jobb”.

Slutsatser

Men för att tala rörelse igen – en rörelse är en organisation som organiserar människor och människors idéer. Här gör dagens arbetarerörelse ett stort misstag, då allt mer energi går åt till att bevaka intressen, istället för att utveckla dem! Arbetarerörelsen måste ägna större del av den energin som går åt till intressebevakning åt att istället analysera dagens kapitalism – för att syna den i dess sömmar, så att man kan synligöra de nya samhälleliga grupper som har anslutit sig till proletariatet/löntagarna/arbetarna. Jag talar om samma egenföretagare och frilansare som “högern” i partiet talar om. Skillnaden är bara att jag inte vill berättiga deras existens i rörelsen genom vilsenhet och historieförfalskning, genom auktoritära synsätt och vurmande för liberalism – det är genom att odla och utveckla intresset, det är genom att analysera och syna, det är genom mer socialism, som vi kan bygga en arbetarerörelse för ett nytt århundrade! För socialdemokrati är ingen ideologi – socialdemokrati är en rörelse!

Nima Djohari-Taimouri

Undertecknads har tidigare bloggat om socialdemokratin och socialismen här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Annat intressant…