Australien tar steget fullt ut men Sverige står och stampar

By Anne Skåner • Sep 30th, 2009 • Category: Kort och Insänt

I Sverige tigs vanvårdsgruppen ihjäl.
Australiska myndigheterna har levererat en formell ursäkt till de tusentals människor som tidigare missbrukats i statliga barn- och fosterhem i årtionden.
“Att många av de drabbade och särskilt dem som har anslutit sig till oss i dag, säger jag på uppdrag av regeringen jag är ledsen för den olycka och lidande du haft under tiden som staten vårdat dig”, sa New South Wales Premierminster Nathan Rees.
“Det här borde aldrig ha hänt.”
Tusentals fattiga barn från Storbritannien skeppades till australiska gårdar och institutioner i ett försök att fylla kolonin, och utsattes för ett helt liv av ensamhet, lidande och ibland övergrepp.

“Små barn på sex år, pojkar och flickor som fått sina huvuden nedstoppade i toaletter som straff för sängvätning, flickor som minns att första sexuella övergrepp (så små som fem år gamla), små barn som piskades med ridspön, små barn som “hela deras barndom” tillbringades i rädsla. ” Det skulle kunna vara berättelser från Sverige.

Vad många tror var att de flesta av barnen var föräldralösa. Men så var inte fallet utan merparten kom från dysfunktionella och utblottade familjer som trodde att skicka dem till Australien skulle erbjuda dem ett bättre liv.
Uppskattningsvis 500.000 människor växte upp på barn- och fosterhem nästan hälften av dem i New South Wales.

Så långt Australien. Nog är det märkligt att Sverige efter fem år inte kommit längre än att Maria Larsson mörkar den fortsatta vanvårdsutredningen, att Göran Hägglund tiger och diskuterar kulturpolitik, när landet behöver en diskussion kring sociala frågor.

I Sverige deporterades barn från norr till söder. Stockholmsbarn placerades i Skåne eller längst upp i norr. Och barn norr ifrån i Skåne. Därmed bröt man effektivt upp familjeband och biologiskt släktskap, som vissa aldrig har kunna reparera. Pojkar och flickor utsattes för sexuella övergrepp som de aldrig vågat tala om och allra minst vågat söka hjälp för. Det är ett axplock av vanvårdsgruppen i Sverige som Regeringen med Maria Larsson som ansvarig tiger ihjäl.

Sverige gjorde rent hus med judefrågan genom att starta Forum för för levande historia, men den historien omfattar inte svenskar som utsatts för övergrepp av staten i form av ofrivillig lobotomering, tvångssterilisering och socialt omhändertagna.
Lite typiskt att vi gärna söker felen i andra länder där vi kan ställa oss upp och vara självgoda medan vi gräver ner de svenska skandalerna i hopp om att ingen skall orka tjata om det. Inte minst är medias intresse för vanvården så låg att man undrar om de förstår innebörden i att grannlandet Norge och Australien i två omgångar gjort upp med sitt förflutna.

Här väntar fortfarande en stor grupp, både intervjuade och andra som varit föremål för samhällsvården på besked och att det inte kommit en formell ursäkt är oanständigt.
Maria Larsson sägs fundera, men funderingarna räcker inte till att ens komma med besked om vanvårdsutredningens förlängning. Det ligger taktik hos Maria Larsson, att skjuta frågan till nästa år då valet är i full gång och gruppen vanvårdade försvinner i floran av tunga samhällsfrågor. Det ligger taktik i att landets statsminister faderligt blickar ner till folket och löser världens stora problem. Men Reinfeldt är sorgsamt tyst om inhemska sociala frågor både i nuet och i historien.

Det som också är irriterande är att den RödGröna gruppen inte heller uttalar sig i de här frågorna. Innebär det att den RödGröna gruppen tycker att vanvårdsfrågan är obetydlig eller att man helt enkelt fullföljer regeringens policy att trötta ut gruppen.
Många tycker jag tjatar genom att skriva om vanvården och kanske har ni rätt. Men för mig som är en av dem och mina systrar och bröder i det förgångna och dagens utsatta barn kommer frågan alltid att vara relevant.

Anne Skåner

Andra bloggar om: ,

Anne Skåner is trivs i den politiska o samhällsintensiva hetluften. är medlem i Samhällets Styvbarn och arbetar för gruppen vanvårdade av den svenska social- och barnavårdsnämnden. håller mig i vänsterfilen men är långt ifrån okritisk.
Email this author | All posts by Anne Skåner

One Response »

  1. Min osäkerhet och ensamhet mot deras hos mig framkallade fientlighet, min egen rädsla och skrik blev mitt eget skydd mot deras okunskap. Utlämnad, kränkt och sårad lät jag deras blickar drabba mig.
    Utstött. Hånad. Lurad. Slagen. Jag har hela mitt liv trott deras fina ord, diagnoser och problematiseringar varit sanningen om mig. Men idag ser jag att de själva behövde min av dem själva framkallade svaghet för att känna sig starka i sin flykt från en verklighet som var för svår för dem själva att vilja förstå. Och så alla dessa människor omkring mig som innerst inne förstod, de omkring mig som lät allt vara för att de inte orkade se eller vågade agera. Men vart fanns alla de vuxna som skulle visa och sätta gränser för mig, den gränslöse, oroliga och osäkra lilla pojkens rop på hjälp när jag behövde det?

    Rolf Nilsson
    Föreningen Stockholms hemlösa

Leave a Reply