arvidfalk.se

Socialdemokratins historia i Sverige är ganska enkel att beskriva, i alla fall för aktiva socialdemokrater. Först kom pionjär- och kampåren, därefter genombrottet och på det följde folkhemsbygget. Därefter kom oljekris, valförlust, Palme-mord, 90-talskris och de sociala framstegens epok var över. Frågan är om det är en historieuppfattning som faktiskt stämmer, eller om det kan vara så att allt inte blivit sämre sen Torbjörn Fälldin och hans borgerliga ministär tog över hösten 1976.

I torsdags gav Theodor Paues och Fabian Wallen ut boken Flyt! på Timbro förlag, med undertiteln “Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet”. Boken tar sitt avstamp 1974, året då författarna föddes, och går igenom saker som är bättre idag än de var då. Och det är ganska många områden författarna går igenom, där de menar att sakers tillstånd är bättre idag än det var då. På ett lunchseminarium kring boken i måndags, konstaterade Johan Sjölander att om boken kommit ut för 30 år sedan och handlat om hur allt blivit bättre, hade den avfärdats som socialdemokratisk partipropaganda. Nu är den istället utgiven av högerns flaggskepp bland opinionsbildare, Timbro. Men frågan är egentligen varför.

De förbättringar författarna räknar upp är av lite olika karaktär, och det är inte helt självklart vem eller vilka som kan ta på sig äran för det. Och det ska väl erkännas att förutsättningarna för det har i vissa fall varit sådana som socialdemokratin antingen motsatt sig, och som genomförts av andra, eller som man gått med på motvilligt. Men många av förbättringarna är direkta resultat av socialdemokratisk reformpolitik, eller genom medvetet arbete från fackföreningsrörelsen.

Ta boendestandarden som exempel. Författarna konstaterar att den höjts avsevärt sedan 1974. Och det är naturligtvis helt riktigt, men det är inte någon slump och beror heller inte på att senare generationer haft flyt. 1975 avslutades Miljonprogrammet, som startats i slutet av av ‘60-talet med den uttalade ambitionen att just höja boendestandarden för folkflertalet. För att inte tala om utvecklingen på arbetsplatserna. Arbetsmiljölagen antogs förvisso under en borgerlig regering, men måste ändå ses i ljuset av socialdemokratiskt reformarbete och fackligt arbete. Och, som författarna lyfter fram, vi har betydligt bättre, och människovänligare, arbetsplatser idag än tidigare. Inte bra alla gånger, men generellt bättre.

Och lönerna som blivit högre, realt räknat. Det är inte som att detta hänt utan motstånd från Timbro och dess finansiärer, tvärtom. Författarna noterar förvisso i en fotnot att inkomstskillnaderna ökat, i då de som tjänar mest ökat ännu mer än de som tjänar minst. Och det är problematiskt, men inte heller de löneförhöjningar som skett har skett av en slump, eller på grund av att någon haft flyt. Sådär kan man fortsätta på område efter område som lyfts fram i boken. Jämställdheten, familjepolitiken, möjligheterna till kulturkonsumtion och så vidare. Världen har inte stått still sedan 1974 och de sociala framstegens epok dog inte med valet 1976. Eller med Palme. Eller med 90-talskrisen.

För att socialdemokratin ska kunna bli, eller fortsätta vara, en progressiv aktör som känns relevant inför 10-talet måste vi formulera en positiv berättelse om vår närhistoria. Vi kan inte ens leva kvar i idén att 90-talet var all bad. Det var ändå 90-talet som gav oss bredbandsuppbyggnaden, Hemma PC-reformen och högskoleutbygnaden som alla tre var reformer som började bygga en infrastruktur för omvandlingen av det post-industriella Sverige. Genom att lära oss vara stolta över vår närhistoria, kan vi börja skriva den socialdemokratiska berättelsen för framtiden.

Anders Eriksson