arvidfalk.se

Sandstorm i Khartoum, Sudan.

Vintern 2007 släppte Försvarsberedningen sin omvärldsanalys, där de pekade på vilka säkerhetspolitiska utmaningar Sverige står inför de kommande åren. Två passager har hamnat i fokus för debatten mer än andra delar av rapporten. I en diskussion om utvecklingen skriver beredningen att “det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen [kommer] att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer” (sid. 36). I och med femdagarskriget mot Georgien, aktualiserades denna passage i debatten och förra hösten släppte FOI en rapport om konflikten med en titel som tydligt anspelade på formuleringen. Än mer kontroversiellt, och det jag kommer att diskutera vidare här, är hur rapporten väljer att skriva om kimatförändringarna som säkerhetspolitisk utmaning.

I rapporten diskuterar Försvarsberedningen flera olika säkerhetspolitiska utmaningar som står inför oss, men de väljer ändå att definiera klimatförändringarna som “de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och fundamentala levnadsvillkor” (sid. 16). Denna korta, men väldigt tydliga, formulering gjorde att det tog, ursäåkta uttrycket, hus i helvete i debatten. Konservativa krafter inom den försvarspolitiska svängen tyckte att beredningen blivit miljöflummare som helt tappat styrriktning. Och det var ingen självklarhet att formuleringen skulle få den ställning den fick i rapporten. Som Annika Nordgren Christensen, tidigare ledamot i Försvarsberedningen för Miljöpartiet, diskuterat var det resultatet av intensiv debatt och en lång tids politisk strid.

Tyvärr lyckas inte beredningen riktigt peka på exakt hur klimatförändringarna ska ses som en säkerhetspolitisk utmaning, vilket är en klar svaghet och som delvis bjudit in till kritiken som varit mot slutsatsen. Men ju mer jag läser om det, desto mer övertygad är jag om att de har rätt. Och just därför var det med stort intresse jag i helgen satte tänderna i rapporten Miljö och säkerhet i det längre perspektivet – nya krav på Försvarsmakten?, som FOI släppte i vintras. Syftet med raporten är att ge “en översikt över nya utmaningar för den Svenska försvarsmakten som hänför sig till framtida konflikter eller kriser där miljö- eller resursproblematik är ett viktigt inslag”. I huvuddelen av rapporten diskuterar författarna dels miljö- och resursfrågornas inverkan på insatsområden där Sverige medverkar eller medverkat, och del beskriver de ett antal framtidsscenarier där klimatförändringar leder till eskalerade konflikter. Det är möjligt att jag återkommer till den senare diskussionen senare, men här tänkte jag peka på några samband de lyfter fram och som jag tror kommer bli extremt viktigt att följa i framtiden.

I tabellen på sid. 21, har författarna gjort en sammanställning av de olika insatsområdena och tittat på ett antal faktorer. I samtliga insatsområden, förutom eventuellt Kosovo, finns det miljöfaktorer som påverkar konflikterna. Men mest intressant är de två högra kolumnerna i tabellen, de som placerar länderna på index över mänsklig utveckling (Human Development Index) respektive stabilitet (Failed State Index). I rapporten skriver författarna att det är svårt att “renodla miljöfaktorn i ett konfliktförlopp” men att om stora förändringar i klimatet drabbar redan fattiga och svaga stater, riskerar det förvärra situationen och det finns risk för att en stark splittring i det politiska landskapet, vilket i rapporten kallas politisk entropi, uppstår. Här finns en klart brygga mellan å ena sidan klimatförändringar och å andra sidan diskussionen om säkerhetspolitiska utmaningar framöver.

Även failed states nämns i Försvarsberedningens rapport som en utmaning att möta i framtiden. Kopplat till de, på sina håll, dramatiska klimatförändringarna, måste detta få politiska konsekvenser. Vi är mitt uppe i en av de mest omfattande försvarsreformer på många, många år. Tyvärr har regeringen ett väldigt militärt fokus i den säkerhetspolitik de för – oavsett det handlar om säkerhet här hemma eller i Afghanistan – och det är centralt att vi från vänster konsekvent pekar på att långsiktig säkerhet inte byggs med militära medel. I den andra änden av Failed States Index finns tre tämligen bekanta länder – Norge, Finland och Sverige. För oss borde de politiska slutsatserna av det vara självklara.

Anders Eriksson

—————————

Ytterligare läsning:
Häromåret skrev ett antal pensionerade, amerikanska amiraler och generaler en rapport om National Security and Climate Change, som går att hitta här. I rapporten har författarna använt sig av Failed States Index från 2008. Det finns ett senare, som går att hitta här.