arvidfalk.se

Idag släppte föreningen Rebella, som är en s-förening för unga kvinnor i Stockholm, sin på förhand omtalade rapport om valet till Europaparlamentet och, kanske framförallt, socialdemokratins nutid och framtid. Rapporten går att hitta på Rebellas blogg. Flera har redan skrivit om den, jag kommer att länka en del i slutet av detta inlägg. De som skrivit hittills har i första hand refererat, och citerat, rapporten, men jag tycker att den är så bra, och så viktig, att den förtjänar en djupare titt.

Rapporten är uppdelad i två delar, samt en avslutande del som mer specifikt tittar på EP-valet. De två första delarna, som jag kommer att ägna tid åt, är först en del om ideologi och vision följt av en del om organisation och interndemokrati. Avsnittet om ideologi och vision är bra, det ska inte råda några tveksamheter om vad jag tycker där. Den partiinterna diskussion hamnar, som jag pekade på i ett tidigare inlägg, gärna i ett antingen-eller. Antingen höger eller vänster. Antingen medelklass eller arbetarklass. Istället för detta argumenterar rebellorna för att varje förslag som läggs fram av socialdemokratin “stäms av mot de övergripande målen i vår ideologi och vårt partiprogram” (sid. 6). Med andra ord kan inte den grundläggande frågeställning när vi bedömer ett politiskt förslag vara om det är höger eller vänster, eller om det är en politik för medelklassen eller arbetarklassen. I vår bedömning av en förd politik måste vi fråga oss om den främjar de grundläggande värden vår rörelse bygger på, om frihet, jämlikhet och solidaritet. Kanske allra skarpast blir detta i en formulering om vilka principer som välfärdspolitiken ska grundas på:

Den solidariskt finansierade välfärden, där även rika känner att de får fullgod service gratis (eller till samma låga egenavgifter som fattiga) är helt nödvändigt för att det ska vara ’sexigt att betala skatt’ och för att vi ska kunna vinna väljare. (sid. 8 )

Ett av de grundläggande fundamenten i den socialdemokratiska välfärdspolitiken har varit att den varit generell, det vill säga att alla fått nytta av den. Jag är uppväxt i en förhållandevis välmående medelklass. Men när jag för några år sedan blev allvarligt sjuk, var det väldigt skönt att det fanns en gemensamt finansierad sjukvård som kunde ta hand om mig utan att vi över huvud taget skulle behöva bekymra oss om finansieringen. Och då sjukdomen är kronisk, är det väldigt skönt att veta att jag inte är beroende av hur mycket räkningar jag haft den månaden om jag drabbas av skov. Det är genom att erbjuda en kvalitativ välfärd för alla vi upprätthåller viljan att betala skatt, och därmed förmågan att bedriva en politik som förmår öka jämlikheten mellan människor.

Det finns mycket att lyfta fram i rapporten som är viktigt för en socialdemokratisk, framtidsinriktad politik. Inte minst håller jag mer rebellorna när de skriver att “vi [måste] föra en politik som står stark och oberoende av de andra partierna” (sid. 10). En av de mest problematiska delarna av Mona Sahlins sommartal i Nacka härom helgen, var det stora fokus på Regeringen och, framförallt, Moderaterna som bar talet. Om vi inte bara vill vinna valet nästa år, utan även bli det politiska centrum övriga aktörer förhåller sig till, måste vi låta socialdemokratiska lösningar “stå i fokus för vår politiska retorik, inte borgerlighetens misstag” (ibid.). Örebro-moderaten Kent Persson kommenterade dagens Demoskop-mätning med att när “det rödgröna blocket tystnar ökar deras stöd i opinionen”, och jag tror att han har en poäng. Jag, och rapportförfattarna om jag inte tolkar dem galet, tror att detta handlar på att väljarna inte upplever att vi har en egen politik för framtiden. Vi framstår som “en grupp makthungriga broilers som vill återta regeringsmakten till vilket pros som helst” (ibid.). Det enda sättet att bryta detta är, med risk för upprepning, att formulera en egen politik, en egen berättelse.

Och det är här jag inte riktigt upplever att rapporten når hela vägen fram. Men det är inte ett problem för Rebellas rapport specifikt, utan på den socialdemokratiska debatten i sin helhet. Under det senaste året har flera böcker och tidskrifter pekat på den samtida socialdemokratins problem. Som exempel kan nämnas studentförbundets Från smedja till sambandscentral, Tvärdrags Snart går vi utan er, antologin Den grå vågen och, nu senast, artikeln om “Oppositionsdepression” i senaste numret av Arena. Och jag förstår att rebellorna, som de sa när jag lyfte frågan på släppmötet idag, inte vill säga åt någon vad han eller hon ska tycka, de vill inte berätta för någon vem som är bra eller dålig socialdemokrat (jag kommer att återkomma mer till detta i inlägget om organisationsdelen), men avsaknaden av konkreta ställningstaganden gör att rapporten inte blir riktigt så vass den hade kunnat bli annars.

Exempelvis skriver de att vi i allt större utsträckning tillåter att “marknaden styr på politikens bekostnad” och att vi varit med och släppt in “privata aktörer inom vård, utbildning och äldreomsorg” vilket “medfört större klyftor mellan olika människors livsvillkor” (sid. 5). Det här är en analys jag ställer upp på, men vilken konkret politik leder det fram till? Sensommarens stora debatt kring vinster i välfärden, som inleddes med Carin Jämtins artikel på DN Debatt, har primärt fokuserat på vinstuttag i de verksamheter som drivs av privata aktörer, men har bäring på diskussionen om privata aktörer i välfärden som sådana. Jag förstår, som sagt, rebellorna som inte vill skriva någon på näsan, och det är min förhoppning att den här rapporten kan lägga en stabil grund för att ta diskussionerna vidare till formulerandet av en konkret politik.

Att den här rapporten skulle hålla hög kvalitet förväntade jag mig, några av de smartaste människor jag känner är aktiva i Rebella och har deltagit i arbetet med den. Och trots vissa brister är det en rapport jag hoppas får stor spridning i partiet, inte bara här i Stockholm utan även i landet. Tillsammans med rådslagsrapporter och annat underlag, kan den förhoppningsvis bidra till att partikongressen i höst kan staka ut en politik för inte bara 2010 utan även vidare efter valet.

Anders Eriksson

Andra har skrivit om rapporten under dagen, exempelvis Ulf Bjereld, Lars G. Linder, Peter Andersson, Anna Ardin, Alexandra Einerstam, Per Gudmundson (sic!), Kristen Vänster och