arvidfalk.se

I torsdags släppte föreningen Rebella sin rapport om EP-valet och socialdemokratins framtid. Jag har redan kommenterat rapportens första del, om ideologi och vision, och ska försöka mig på att skriva något om rapportens del om organisation. Som av en händelse trillade David Sirotas senaste kolumn ner i min inbox igår, där han skriver om konfikten mellan parti och rörelse. Hans perspektiv är det amerikanska, vilket naturligtvis gör att resonemangen inte är helt översättbara till svenska förhållanden. Men det finns lärdomar att göra, och paralleller till det Rebella skriver i rapporten.

Sirota skriver att den grundläggande skillnaden på ett parti och en rörelse är att partiet är lojalt mot sin egen makt, medan en rörelse är lojalt mot sina egna idéer. Han skriver att många av de progressiva rörelser, organiserade kring olika frågor, hade som strategi att få demokrater valda i valen 2006 och 2008. Men, skriver Sirota, “after the 2008 election, the strategy’s bankruptcy is undeniable.” Och det är någonstans här jag tror att den problematik Rebella pekar på har sin grund. Socialdemokratin försöker vara både rörelse och parti, vilket skapar problem som är svåra att lösa.

I rapporten skriver rebellorna att de “är socialdemokrater för att vi hare ett personligt engagemang, glöd, ilska och visioner” (sid. 13). Och så är det naturligtvis, märkligt vore annars. Samtidigt har vi en organisation som mer och mer har till sin funktion att vinna val och fungera som plattform för att få fram nya förtroendevalda till de demokratiska institutionerna. Socialdemokratin som rörelse, i den mening Sirota menar, har blivit lidande på bekostnad av socialdemokratin som parti. Och många av de problem rapporten pekar på, tror jag, bottnar i detta.

För ett tag sedan skrev Fredrik Jansson ett inlägg om att politiken rör sig bortom partierna, vilket är nytt för vänstern och arbetarrörelsen. Och det är i ett sånt sammanhang jag tror man ska se företeelser som just Rebella, som nätverket sq2540sthlm och andra initiativ som håller på att växa fram, inte minst i Stockholm (hur det är i andra delar av landet vet jag inte, tipsa gärna i kommentarsfältet!). Det är initiativ som går tillbaka till det som är en av socialdemokratins grundläggande uppgifter, nämligen att organisera “alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna” och som tar sin grund i att, som står i rapporten, den “viktigaste lojaliteten måste vara till våra idéer och inte till partistruktur och ledande personer” (sid. 14). Det här upplevs som ett hot av vissa, men om vi inte vill självdö som rörelse, eller parti för den delen, kan inte all verksamhet kretsa kring föråldrade geografiska partiföreningar eller att i all evighet försöka upprätthålla en partistruktur som inte svarar mot den verklighet vi vill vara en del av och förändra.

Det finns ytterligare en aspekt i rapporten, jag vill lyfta fram särskilt. De skriver att vi måste låta människor “tänka och resonera i nya banor kring politiska lösningar utan att de stämplas som mindre socialdemokratiska” (sid. 14). Jag är ny i socialdemokratin, med en bakgrund i ett annat parti. En av anledningarna till att jag valde att lämna mitt tidigare parti för SAP var upplevelsen av att det skulle finnas större utrymme för att tänka nytt, annorlunda och inte vara låst i ganska snäva politiska banor. Och det stämmer, det ska inte sägas annat. Men samtidigt finns det en ständig strävan att placera in partikamrater i olika fack, och på så sätt göra deras ståndpunkter mindre värda. De är ju “höger”, “tokvänster”, “lenare” eller vad det nu kan tänkas vara.

Häromveckan skrev Cattis Ullström ett inlägg på SSK-bloggen om just detta, där hon bland annat kallade den socialdemokratiska bloggosfären, och kanske specifikt portalen s-bloggar, för en “sandlåda för förvuxna bråkstakar”. Och i kommentarsfältet på det inlägget, som handlade om att de äldre herrarna som dominerar på s-bloggar skulle hyfsa till sig och debatten, blev hon kallad “gråterska”, uppmanad att “sluta gråta” och inlägget avfärdades som “akademiskt finlir”. Istället för att möta hennes tes med argument, stärkte de den genom sitt eget agerande. Att möta politiska argument med invektiv, etiketter eller uppmaningar att byta part kommer aldrig att leda framåt. Det måste upphöra, annars kommer vi att ta kol på oss själva.

Det är för övrigt roligt att se att rapporten blivit så väl mottagen, från folk inom hela det breda, socialdemokratiska spektrat. Förhoppningsvis är det ett uttryck för att rapporten i alla fall delvis lyckats hitta en ansats till att bryta med gamla låsningar.

Anders Eriksson

——————–

Mitt första inlägg om rapporten finns här.