Min analys av socialtjänsten
By Redaktionen • Sep 30th, 2009 • Category: GästbloggatDet jag skriver om här handlar om mig och mina reflektioner om det vi kallar vårt sociala “skyddsnät”, vilket jag ser som en stor skandal med ett enormt omänskligt systemfel. Det systemfel som gör att socialtjänstemän inte har möjlighet att hjälpa så mycket som de själva kanske vill. Så det är inte så att jag har för avsikt att angripa någon personligen. Det här handlar om enbart socialtjänsten.
Jag ska skriva utifrån den vinkel som jag har och har haft. Det gäller bl.a. Den syn på relationen mellan klient och socialsekreterare som jag har tillägnat mig under åren. Och jag har en väldigt gedigen utbildning på det här området. Jag kan gå tillbaka 40 år i mina erfarenheter med socialtjänsten.
Jag blev omhändertagen av staden redan som 6 åring. Och sen fortsatte det mellan olika så kallade barnhem, skolhem, vårdhem, fosterhem, ungdomsvårdsskolor och så småningom till fängelser.
Genom allt detta har socialtjänsten vakat moderligt över mig.
Jag tänkte också uppehålla mig lite kring vad jag tror händer med de som genomgår den här förändringen som de flesta socialsekreterare gör och vad det kanske innebär att långsamt tvingas ge avkall på det som de själva upplever som ett samhälleligt engagemang.
De ”klienter” de möter, fråntas ofta sitt namn, de begåvas ofta med dolda avsikter. Avsikter som går ut på att luras.
Dom delas oftast in i grupper: Det kan vara hemlösa, missbrukare, dubbeldiagnoser, psykiskt sjuka, invandrare, kriminellt belastade och så vidare och så vidare listan kan göras hur lång som helst.
Det här är de enklaste sätten att slippa möta människor som är i behov av hjälp. Möjligheterna att fly från empati och ett medmänskligt bemötande är många.
Det förekommer en kultur som kretsar kring och gömmer sig bakom rigorösa regelverk. Det finns en mycket utbredd, tidskrävande byråkrati.
De kommer att bli tvungna att lägga sig till med en attityd. Och det kommer inte från klienterna i första hand utan från deras medarbetare och de snäva ramar de har att hålla sig till.
Att de sen antagligen kommer att föra över skulden på de utsatta, kan man kanske också lägga till den uppsjö av utvägar de kommer att förses med av deras arbetskamrater.
Detta leder i sin tur till att den sökande tappar självförtroendet och får en upplevelse av att inte kunna styra sitt eget liv.
Vilket i sin tur leder till ett maktförhållande som kommer att vara mycket svårhanterligt för dem i en strävan att vilja hjälpa. Låter det snårigt?
Då kanske vi ska lätta upp tankarna lite med ett citat ur ”SoL” som de flesta säkert har ägnat en hel del tid åt. Någon kanske kan hjälpa mig att förstå det här:
”Med sociala tjänster bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse” Slut citat.
Där får de söka deras vägledning när de t.ex. Möter en skakande misshandlad hemlös kvinna som inte vill åka till det härbärge, som de förmedlat tjänande sätter in och som svarar mot verksamhetens måluppfyllelse.
De kommer att hamna i ett mycket besvärligt maktförhållande till de hjälpsökande. Sökande som de inte litar på och vars levnadsöden de aldrig kommer att kunna leva sig in i eller förstå.
Deras arbetskamrater kommer att se människor som svaga om de inte lyckas hålla stånd mot någon desperat mamma som är olycklig över att hon inte får träffa sina barn. Eller en hemlös som får avslag på ett boende, detta efter en årslång kamp för att bli av med ett långvarigt missbruk för att han visat ett positivt urinprov.
Det finns alltså en flyktkultur på de flesta socialkontor som frodas i någon sorts föreställning om att det går att kontrollera och att uppfostra människor som lever under mycket svåra förhållanden.
Om de nu skulle se framför sig en annan människa. Någon som lika gärna skulle kunna vara deras bror, deras syster eller ett eget barn. Men som absolut aldrig under några omständigheter kommer att vara det. Sådana smärtor kommer de helt säkert att skyddas från. I alla fall så länge de håller sig till reglerna. Det kanske är det som kallas professionalism?
Men detta till trots: Om de nu framför sig skulle se en människa som överges och kränks av det system de är satta att företräda, så kommer de oavlåtligt att befästa ett förhållningssätt inom sig.
Ett förhållningssätt som bl.a. Går ut på att: Jag är maktlös, det är inte jag som tar besluten, det är någon annans fel. Jag kan tyvärr inte göra mer för dig nu.
Och de kommer att få hjälp att rättfärdiga det här med tomma fraser som att ”man måste ju kunna ställa krav på människor” ”dom vill ju inte samarbeta”
En annan sak de kommer att få stöd i är att de här personerna, som inte kan anpassa sig till deras krav, kanske i vissa fall uttrycker sig på ett obehagligt sätt eller till och med hotfullt. Det är också något som kommer att hjälpa dem in i ett vi och dom tänkande.
De kommer att ställa krav som kanske kan kännas rimliga för en människa som redan har de grundläggande behoven tillgodosedda och har stöd av sin omgivning.
Så är det inte för majoriteten av de människor som de är satta att handlägga. För dessa människor kommer kraven oftast att upplevas som totalt absurda. Många tystnar och sjunker in i självförakt, vilket kommer att göra det lättare för dem att slippa se. Att slippa se människan bakom alla de föreställningar som ni kommer att skolas in i.
Det de däremot kommer att bli tvungna att konfrontera är ett ultimat krav som i det närmaste kommer att vara omöjligt för dem att gå emot. I alla fall om de vill fortsätta som socialsekreterare:
Nämligen det krav som säger att absolut inte göra något för en medmänniska som strider emot systemet. Det system som idag stöter ut människor.
Jag uppmanar dem inte att bryta mot systemet.
Däremot vill jag försöka göra dem uppmärksamma på vem som borde vara deras egentliga uppdragsgivare.
Nämligen de som de är satta att hjälpa, och inte några människor högt uppe i toppen som måste vara i total avsaknad av både verklighetsanknytning och empati.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Andra intressanta bloggar om: socialtjänsten
Redaktionen is
Email this author | All posts by Redaktionen
Tack Rolf, för din analys av socialtjänsten och av oss som jobbar där. Jag kommer att skriva ut ditt inlägg och ge mina kolleger varsitt exemplar.
Det är självklart viktigt att vi tar del av dina kunskaper och erfarenheter och tittar på oss själva med kritiska ögon och självrannsakan.
Hälsningar
Eva
Tack själv Eva! Du får gärna lämna ett exemplar till din medarbetare och jag hoppas innerligt att de 1000 tals barn som omhändertas varje år slipper få liknande erfarenheter mitt liv gett mig.
Vänligen
Roffe
Bra Rolf att du skriver om hur det är! Jag ler igenkännande åt en del. Det finns mycket man kan säga om socialtjänsterna, och framför allt om de politiker som är verksamma inom det sociala området som år ut och år in fortsätter den allt för ofta inhumana politiken. Ofta är det ju politiker som ligger bakom att socialsekreterarna förvandlas från empatiska individer med ett engagemang till cyniker med argument o åsikter enl ovanstående.
Det är oerhört märkligt att det är nytt för Eva som jobbar inom socialförvaltning, om man ska tolka kommentaren ovan, som det. MEn låt mig gissa att runt kaffebordet kommer Rolfs åsikter avfärdas på något sätt, det brukar ju vara försvaret. Men kanske har jag fel om just Eva & co. Eller så kan man kanske skylla alla nedmonteringar av det sociala skyddsnätet på alliansen i stället för att erkänna vad socialdemokratin gjort med skyddsnäten nationellt och lokalt… Att sedan alliansen förvärrar en del saker är ingen ursäkt för socialdemokratins historik… Ärlighet och självrannsakan politiskt skulle uppskattas, men låt mig gissa att inte heller det är särskilt populärt…
Min uppfattning av din text är att du önskar att socialtjänsten vore det som alla egentligen vill, ett ställe där man verkligen hjälper människor .
Socialtjänsten behöver nog ryckas upp men det kräver att de vet vad som är i behov av åtgärder . På det sättet är din text säkert en bra början , jag tycker du ska fortsätta och tala om för människor vad det är att gå till socialtjänsten för att be om pengar , när du kanske hade behövt ett arbete bättre eller en mänsklig anknytning som stöd.
Tack MC! Jag tror att de människor som jobbar inom “socialkåren”, men även inom “frivilligorganisationer” till stor del känner igen sig om ärligheten inombords finns till detta.
Christina! I det utopiska samhället skulle jag helst se att ingen människa ska behöva gå till soc. Jag anser det är ovärdigt som “klient” och ett alldeles för svårt jobb för någon, vilken utbildning man än har, att få på sitt bord ett liv man vill hjälpa till ett värdigt liv utan verktyg för detta. För med hjälp anser jag vara att slippa återkomma för att hjälpas igen. Det blir snarare en slags underkastelse.
Hej Rolf, jag har läst ditt inlägg mycket noga, och följt dina tidigare inlägg på bloggen.
jag tror att många socialarbetare skulle vilja göra mycket mer än vad de nu kan göra. Jag tror att det inom den yrkeskåren finns mycket medvetenhet och vilja att verkligen kunna hjälpa, men att det finns politiska krav på budgetar och liknande som gör att dessa inte förverkligas.
De flesta som har lite erfarenhet av socialt arbete på något sätt vet att det är tidiga insatser och förebyggande arbete som ger resultat.
Du har tidigare skrivit att hemlöshet är ett mått på hur samhället mår och inte säger så mycket om den som är hemlös, den analysen delar jag.
Det är lite som i pjäsen Jeppe på berget, alla konstaterar att Jeppe super, och att det är fel att supa, men ingen lyssnar på varför Jeppe super.
Om vi som på något sätt hålller på med socialt arbete tror att hemlsöhet försvinner om vi ordnar ett härbärge någonstans så lurar vi oss själva. Hemlöshet skapas för att människor av olika anledningar inte kan få en bostad som passar dem. Och om vi ska kunna göra något åt det måste det finnas olika former av bostäder som man kan erbjuda männsikor som inte kan eller får ordna bostad själva.
det sociala skyddsnätet är alltför grovmaskigt och jag vet att alltför många faller igenom. Jag tror också att många socialsekreterare har alltför mycket att göra, och har för hårda budgetkrav att anspassa sig till.
Det kan i värsta fall innebära att en del människor inte alls får den hjälp de skulle behöva, eller att de får fel hjälp. Man vet att tidiga insatser, förebyggande arbete, nätverksarbete gör skillnad. Man vet också att föra att komma ur ett missbruk eller destruktivt leverne krävs inte bara att man får behandling eller hjälp att komma ur det aktiva missbruket, det måste också fungera runtomkring, dvs ett jobb att gå till, en bostad att bo i. Ändå ses hemlöshet och missbruk som något som endast socialtjänsten ska syssla med, när det i själva verket är något som hela samhället är delaktiga i och kan göra något åt, såsom bostäder, arbetsmarknad, fritidsaktiviteter osv.
Skrev fel i min länk till min blogg, detta ska vara rätt.
Hej MC
Tråkigt att jag var så otydlig. Men jag tror och hoppas att Rolf förstod mig rätt. Det jag menar är att det är viktigt hos oss att hålla etiken levande, en fråga jag ofta tar upp på min arbetsplats. Det behöver inte alls handla om en specifik händelse, utan att vi ständigt skall vara medvetna om för vilka vi jobbar och vilka vi skall stå upp för. Och att grunden för allt socialt arbete är respekt och att lyssna. En berättelse som Rolfs, är en utmärkt påminnelse både för oss som jobbat väldigt länge och för unga och nya.
Och MC att jag är socialdemokrat och socialarbetare, betyder inte att alla andra socialarbetare är det. Tyvärr
Mvh/Eva
P.S. Jag har hälsat på din blogg, där fanns mycket intressant.
Eva!
Det där gillade jag! Och det ger en helt annan bild än den känsla jag fick av din tidigare kommentar. Sedan håller jag med dig om att det är viktigt att hålla engagemanget levande trots de villkor socialtjänsterna tyvärr tvingas leva under.
Sedan politiken… jo, det vore bra med fler socialt engagerade politiker. Bland de politiker jag mött inom sociala området har de med engagemang och riktigt intresse för människor tillhört alliansen tyvärr. Och att förenkla problemen gör mig arg, som t ex Björn Fries som på twitter idag anklagar alliansen för de hemlösas uteblivna bostäder. Det är bra att påtala att övergreppen mot de hemlösa pågår, men det är dåligt att använda det i angreppen mot alliansen när S haft makten i så många år, både i Sthlms (Fries skrev utifrån Sthlm) stadshus som i riksdag. Ni som är politiker, prata om vad ni vill göra, erkänn gärna vad ni gjort fel, men att utnyttja sociala frågor i maktkampen, utan att se sin egen del… det går duktigt bort i min värld.
Allt gott!
/M
[...] Bloggtips; Reflektioner och speglinger om verklig frihet, Alliansfritt Sverige om moderat politik, Gästbloggat hos Arvid Falk om socialtjänsten, Ekonomikommentarer om det globala [...]
Hej Rolf
Läs gärna mitt blogginlägg ”Klokt av Rolf Nilsson från Föreningen Stockholms hemlösa” på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=36158
/Eva
Hej!
Vad bra du beskrev det! Vi som arbetar som handläggare ska ju utföra ett jobb o har lagstiftning, rutiner, chefer och politiker styr oss och fattar beslut. Vi har ett svårt jobb att utföra och alltför många klienter. Om vi begår tjänstefel kan vi åtalas och det kan leda till fängelsestraff. Ansvaret gör att många av oss slits hårt i arbetet. Jag själv jobbar på en barngrupp. Alla mina kollegor och jag blir berörda av våra klienter, hotade av en del och bespottade av andra. Vi är satta att arbeta utifrån barnens perspektiv och med deras behov i centrum, vilket är mkt svårt. Vi är många som är föräldrar själva och förstår vilket stort ingrepp och vilken kränkning det kan vara att bli utsatt för granskning. Vi måste förhålla oss proffessionellt, med värme och omtanke, till våra klienter och stå ut med att vi oftast inte får det tillbaka genast. Om vi skulle ta med oss tankarna på alla svåra öden och alla känslor inför det vi möter, hem, så skulle vi gå under omedelbart. Vi gör det alla ibland och om vi gör det för mkt kan det bli tungt oss och leda till sämre hjälp för klienten. Tyvärr har vi oftast inte möjlighet att svara upp till våra klienters behov och det är behandlingsinsatser som ska ge “utföra” stödet. Kanske kan man ibland uppfattas som kall och hård. Det är inga lätta saker vi ska framföra och utföra. Vi kan nog alla känna oss usla och ledsna ibland. Det är jätteroligt och ibland frustrerande att följa klienter under lång tid. Många förväntar sig mkt av oss och vi har, som du skriver, inte alltid samma mål som våra klienter/brukare. Frustrationen måste vi prata om med varandra för att kunna inge hopp till de vi är satta att hjälpa och stödja. Vi är människor allihopa och många av oss far illa i arbetet och mår dåligt
Vi måste ha medkänsla, men inte identifiera oss för mkt med de vi möter, vilket är en svår balans att klara. Att sedan ha ca 30 klienter och deras närmaste nätverk och nätverk av proffessionella att förhålla sig till är svårt. Ofta händer det akuta saker i många ärenden samtidigt. Våra chefer beslutar vad vi ska prioritera då det blir för svårt för oss. Många av oss skulle annars kunna jobba dygnet runt och vi går ständigt runt med en känsla av otillräcklighet i arbetssituationen. Våra egna familjer drabbas om vi inte klarar balansen distans/närhet till klienten. Ja det var några tankar jag fick då jag läste din text. Ha det fint!