arvidfalk.se

Vad är egentligen en stat, alltså inte staten som nation (avgränsad geografisk yta) utan som institution? Och kan man tala om en ond stat versus en god stat? Finns det någon, några egenskaper som förenar alla stater – kan man tala om staten som en instution. Vi minns kanske ett uttalande som tillskrivits Gunnar Sträng på den tiden han var finansminister – det som är bra för Volvo är bra för staten. Underförstått gäller då också att det som är bra för staten är bra för….vem?Institutioner har roller som är samhälleligt bestämda. En stat så som vi nu förstår det förefaller i första hand ha till uppgift att säkra samhällets fortbestånd – att i första hand slå vakt om den bestående ordningen, de rådande förhållandena. När dagens vänster växte fram för något drygt sekel sedan sågs staten som arbetarklassen fiende, som kapitalets instrument för att vidmakthålla förtrycket, maktlösheten. Någostans på vägen ändras denna syn, antalet verser i Internationalen reduceras och staten blir vi. För reformisten handlar det förstås i stor utsträckning om accepterandet av den parlamentariska demokratin som medel för samhällets omdaning, för den mer revolutionäre om kampen för att ta makten över statsapparaten. I båda fallen ges institutionen staten egenskaper som är långt från samhällssystemets bevarande – istället blir makten (erkannerligen regeringsmakten) det instrument med vilket man kan genomföra de förändringar av samhällsordningen man önskar.

Låt oss titta närmare på en av statens institutionella uttryck. Rättsväsendet, vars uppgift är att upprätthålla lag och ordning. Frågan vi då måste ställa är vems lagar och vems ordning. Å den ena sidan kan man förstås hävda att det är våra lagar eftersom de beslutas av en folkvald församling – riksdagen. Å den andra sidan kan man lika gärna hävda att lagarna ytterst syftar till att säkra den rådande ordningen – den ordning där makt heter pengar. Tittar vi närmare på hur rättsväsendet utvecklats under de senaste årtiondena så blir just frågan vilka intressen det tjänar.

Ett näraliggande exempel är förstås övervakningsfrågan. Används regeringsmakten – för den har ju under långa perioder legat hos vänstern – för att öka medborgarnas frihet, för att säkerställa alla medborgares lika värde. Tveksamt, oftast verkar ju utvecklingen av lagar och förordningar driva oss i riktning mot alltmer övervakning, av minskat frirum. Och vad är det som driver denna utveckling – företeelser som hotar äganderätten (fildelning), som stör ordningen (klotter, vandalism) och så blir det rättsapparaten i form av t.ex. polis som skall jaga fildelare (med benäget bistånd av skivindustrins privatpolis) och med “nolltollerans” som vapen jaga ungdomar som lever ut sin maktlösa frustration.

Skall staten i radikal anda vara folkets instrument borde den ju användas för att ändra på förlegade upphovsrättsliga bestämmelser, användas för att utveckla en ny ordning för hanterandet av intellektuella rättigheter. Går det?

Klarar vänstern av att växla från att i verkligt konservativ anda använda staten som fostrare av de breda massorna och istället använda den för att ge människor verklig frihet – frihet från övervakning, frihet från kontroll. Går det?

För det var väl den gamla förtryckande staten som satte hororna på tukthus, som via husförhör höll folket i herrans tukt och förmaning, som skyddade borgarna med stadstullar, som omhändertog de fattigas barn.

Frågan blir rätt komplex om man samtidigt beaktar att staten de facto har kunnat spela en roll när det gäller att skapa en hel del välfärdsordningar. Att det förbättrat folks liv torde vara ostridigt. Att det också sker på ett relativt likartat sätt oberoende av politisk regim i de flesta västländer torde vara lika klart. Att det både kan ses som resultat av radikala politiska krafter och som en nödvändighet för upprätthållande av den grundläggande maktordningen diskuteras inte av många.

Peter Karlberg