arvidfalk.se

Solidaritet är ett svårt ord. Djupt, komplext, svårt att exakt definiera. Samtidigt så är solidariteten kanske den av arbetarerörelsens “grundvärderingar” som är mest förbunden med känslor – solidariteten liksom “känns av”. Det tål att tänkas på, då det börjar att talas om “solidariteten mellan samhällsklasser” - mer precist “medelklassen” och “arbetarklassen”, som det heter. Oftast tycks detta snack vara utlopp för en vilja att gå tillbaka till någon sorts“enhetsfrontstaktik”, som påstås vara ett av de grundläggande elementen i folkhemmet och välfärdsstatens uppbyggnad. Skillnaden är bara att det nu inte är fascismen utan regeringen Reinfeldt, som är den gemensamma fienden. “En allians mellan arbetare och medelklass” sägs vara framgångsreceptet. Men frågan är om det verkligen är solidaritet vi talar om?

Vad är solidaritet då? “Solidaritet [...] innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.” säger Wikipedia. Samtidigt så måste det påpekas att solidaritet är en ömsesidig handling, något man gör människor emellan, som jämnlikar. 

Det är här som den socialdemokratiska idédebatten fullkomligen spårar ur i ideologisk förvirring, osäkerhet och populism.

Vi ska vara ett parti som gör det möjligt för människor att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Då måste vi, förutom det givna att vara det parti som solidariskt står upp för jämlika livschanser och valmöjligheter för alla, också vara partiet som bejakar drömmar, framgång och utveckling.

som någon sa för nån vecka sedan, är bara ett exempel. Det talas överlag väldigt mycket om “solidaritet mellan arbetarklass och medelklass”, men vad är innebär detta egentligen? Solidaritet mellan klasser är nämligen inte någon strategi för jämnlikhet; klasskillnader är ju ett hierarkiskt förhållande, med över- och underordningar, och att då ägna sig åt någon sorts “solidaritetstaktik” är endast att cementera ojämnlikheten, snarare än att upphäva den. Alltså så är solidaritet mellan klasser egentligen en omöjlighet, åtminstone om man samtidigt ska värna “jämlika livschanser och valmöjligheter för alla” eller “ett solidariskt finansierat välfärdssystem som kan ge både jämlikhet och stark ekonomi för alla innevånares bästa” - om man ska kombinera det hela med solidaritet. Annars så spär man bara än mer på ordets utveckling till en meningslös floskel. Men då uppstår ju ett problem, vars lösning är av största intresse för alla socialdemokrater som vill se ett regeringsskifte nästa val: “hur ska vi vinna valet, om vi inte kan vinna de breda folklagren åt vår politik?”. För att kunna få ett svar på denna fråga, så måste vi först göra två konstateranden:

I 

Den “framgångsrika, urbana medelklass” som det vurmas för, påstås inneha vissa värderingar, vilka vi som parti och rörelse måste bejaka för att ha en chans att vinna nästa val. ” – De vill hålla skatten nere, ha en bra kollektivtrafik och nya vägar. De vill ha en stad och ett parti för de framgångsrika” påstår man. Men då blir ju frågan, på vilket sätt dessa värderingar är “solidariska”? För det första: att vilja hålla skatten nere, som “framgångsrik”, innebär ju att man som princip vill ha så mycket pengar som möjligt på banken istället för i den offentliga sektorn – på vilket sätt är det en värdering i andan av att som jämnlikar ömsesidigt ta ansvar för något gemensamt? För det andra: hur fungerar “framgång” i ett kapitalistiskt samhälle? Är det inte så att framgång inte allt för ofta innebär exploatering, att trampa på andra, att utnyttja folk och situationer på de mest cyniska sätt, att vara allt annat än solidarisk? “Socialdemokraterna måste även få vara partiet för den som lyckas” - eller innebär inte solidariteten, att vi istället ska vara ett parti som river ner de strukturer och företeelser som innebära att framgång konsekvent kan kopplas till underordningar och “osolidaritet”?

II

Sen så har vi ju förstås den tillsynes eviga frågan om klassanalysen. Undertecknad har behandlat detta ämne flera gånger tidigare. Klasskänsla, tycks inte vara någon självklarhet inom partiet längre. För att påpeka det ytterligare en gång: vår ideologi grundar sig på den analysen och synen att de grupper som brukar sägas tillhöra “medelklassen” och “arbetarklassen”, i själva verket båda tillhör arbetareklassen. För det är ju så, att klasstillhörigheten manifesteras i din relation till produktionen, ekonomin och ditt arbete. Vissa måste lönearbeta för att få mat på bordet och tak över huvudet; andra äger produktionsmedel, kapital och köper andra människors arbetskraft – dessa behöver inte lönearbeta för att få ihop till basbehoven, andra människor förädlar och håvar på så sätt redan in rikedomarna åt dem. Löntagare kontra kapitalister. Det är på denna konflikt som vår rörelse är uppbyggd, det är kring denna konflikt som våra insikter och värderingar grundar sig. Det är därför man talar om löntagare - det är bara ett modernare ord för arbetare, eller mer korrekt proletärer. Och ska man då tala om solidaritet emellan “medelklassen” och “arbetareklassen”, så rör det sig inte om solidaritet emellan två vitt skilda grupper, utan om solidaritet inom en grupp: löntagarna.

Därför vill jag påstå att vurmandet för “solidaritet mellan klasser” och “ett parti för lyckade och framgångsrika”, i själva verket är ett vurmande för icke-solidariteten. Med det menar jag inte att “lyckade” och “framgångsrika” inte är välkomna eller har en plats i vårt parti, jag menar bara att deras medverkan inte kan vara grundad på deras egenskap av att vara “lyckade”. Nu är ju bara frågan den, om vissa kan tillåta sig att tänka dessa tankar?

Vi måste stoppa detta missbruk av ordet solidaritet: solidariteten måste alltid utgå från en ömsesidighet, den är något som ett kollektiv av jämlikar ägnar sig åt. Ett exempel är dikten ifrån LO-tidningen. Här beskrivs solidaritetens sanna natur: medmänsklighet. För solidaritet kan aldrig utgå ifrån att bevara, bejaka och uppmuntra snedfördelningar i makt och möjligheter. Något annat vore att acceptera det icke-solidariska!

Annat intressant om socialdemokratins framtidsfrågor: Calle Fridén, Johan Sjölander, Claes Krantz, Anders Eriksson, Erik Laakso