arvidfalk.se

Jag är något så konstigt som en socialliberal socialdemokrat vilket kan tyckas som en anomali som solo- eller mikroföretagare. Varför jag valde (S) är för att jag ser inte att något annat parti ens är i närheten av John Rawls ursprungsposition som jag bekänner mig fullt ut till.

Jag har även fått en del kritik för varför jag inte bekänner mig som socialist. Socialism är per definition en politisk och ekonomisk ideologi som syftar till att skapa det klasslösa samhället, där produktionsmedlen ägs av folket .Socialism kännetecknas av tilltron till att gruppen, kollektivet eller staten ska lösa politiska och ekonomiska problem. Begreppet används ofta om samhällssystem där egendom och inkomst står under social kontroll istället för att vara beroende av individuella beslut och marknadsmekanismer. Där är jag inte och där kommer jag sannolikt aldrig att vara.

Sedan jag gick med i (S) har jag brottats med den definition och de idéer som arbetarrörelsen vilar på. Kanske inte så mycket för egen del som med mina nya vänner. De öppna frågor som jag ställer, vem som är arbetare och vem som är direktör samt vad som egentligen är klasskamp får inledningsvis snabba svar men efter en tids resonemang blir det i regel tyst. Oroväckande tyst.

Är invandraren vars enda väg in på arbetsmarknaden är att för av släktingar lånade pengar (han eller hon får sällan banklån) köpa ett gatukök och steka hamburgare 14 timmar per dag arbetare eller direktör? Av vilken anledning skall han eller hon ge sin röst till socialdemokraterna? Kan han eller hon finna en gemenskap i vårt parti?

Är den ur sjukförsäkringen utförsäkrade ensamstående mamman arbetarklass eller något annat? Vilken röst för hennes talan i vårt parlamentariska system i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet utan att för den delen behandla henne med en förmyndarmentalitet? Hur får denna grupp utrymme i ett arbetarparti?

Jag som solo- eller mikroföretagare, som betalar tämligen höga premier utöver skatt för att ha ett medicinskt skydd (jag måste vara garanterad vård inom 24 h då min verksamhet annars går i stå med tämligen allvarliga konsekvenser för min ekonomi), varför skall jag över huvud taget engagera mig i ett socialdemokratiskt parti? Ett arbetsgivarinträde på 14 dagar i sjukförsäkringen innebär att det är mina besparingar jag tar av. Idag är 990 000 personer verksamma i solo- eller mikroföretag (0-9 anställda) vilket är ett halvt LO.

Kortast sommarsemester tar småföretagare i landsorten och i mindre städer, samt de småföretagare som har fem till nio anställda. Två tredjedelar av småföretagarna tar maximalt 15 dagars semester under sommaren. Det är något helt annat än de fyra veckors sammanhängande semester som de som är anställda har rätt till. Jag har inte den rätten och kan inte heller ta mig den om jag vill att mitt företag skall leva vidare.

Men jag vill vara tydlig att i grunden så klagar jag inte, företagande för mig är mer en livsstil än något annat. Frihet, och även intellektuell sådan, som jag får uppleva har ett pris som jag är beredd att betala ganska stora belopp för. Den intellektuella är dock inte till salu. Är jag då, med sämre villkor och skydd än de som vi skyddar med LAS, Semesterlagen och kollektivavtal en naturlig del av ett socialdemokratiskt parti? Kan detta parti företräda mig? Eller måste jag gå till utomparlamentariska grupper för att överhuvudtaget göra min röst hörd? Häri ligger begränsningen för de utomparlamentariska grupperna, de har inte rösträtt i parlamenten.

Med en befarad influensapandemi runt hörnet överväger organisationen Företagarna ett gemensamt krav på staten att hantera småföretagarnas sjukkostnader. ”Sjukdomsbortfall är extra kännbara för småföretagare”, säger Företagarnas vd Anna-Stina Nordmark Nilsson.

Andra problem är inriktningen på de näringspolitiska programmen. Riksbanken fortsätter att hjälpa storbankerna med billiga lån. Men trots det har inte utlåningen till företagen ökat. ­ Istället är det bankernas vinster som ökar. Företagarnas varnar för en upprepning av 90-talskrisen då många företag slogs ut.

Samtidigt med detta säger alla partiföreträdare unisont att det är småföretagen som skall ta Sverige in i framtiden. Där skiljer sig inte Socialdemokratin från Alliansen nämnvärt men dom näringspolitiska programmen oavsett politisk hemvist adresserar endast storföretagen eller de finansiella aktörerna och inte de reella problem som Anna-Stina Nordmark Nilsson uppmärksammar.

Men där jag ändock känner en acceptans för min situation i (S) är mitt behov av en social infrastruktur. En infrastruktur som gör att jag på samma villkor som alla andra har rätt till en vård, skola och omsorg av en sådan kvalitet att jag med hårt arbete kan förverkliga min dröm om livet.

Så min öppna fråga är egentligen som följer:

Vilka grupper är vi de facto beredda att släppa in i socialdemokratins arbete med att möta framtiden? Eller är det bara deras röster vi vill ha?

Johan Westerholm