De rödgröna och försvaret
By Anders Eriksson • Oct 6th, 2009 • Category: Arvid Falks bloggAtt ge sig på att förstå budgetar är inte alltid det lättaste. Under dagen har jag försökt få grepp på de rödgrönas budgetar på försvarsområdet, det som heter utgiftsområde sex. Försvarsministern kommenterade syrligt på sin blogg, att det enda oppositionen är överens om är att man vill skära i försvarsanslagen. Men tittar man på de faktiska siffrorna, är det bara delvis sant.
De rödgröna är överens om ett ramanslag som ligger 2mdkr lägre än regeringens per år. Så långt har han rätt, ministern. De rödgröna vill lägga två miljarder mindre på försvaret än regeringen. Men innebär detta en nedskärning? Det beror ju lite på hur man ser det. I regeringens budgetproposition föreslås försvaret få 45,5mdkr vilket är en ökning jämfört med prognosen för 2009 med 3,5mdkr. Oppositionen vill alltså bara lägga till 1,5mdkr jämfört med prognos 2009, vilket innebär en uppräkning med nästan 3%.
Med det sagt, att det inte innebär nedskärningar, är min samlade bild av de olika budgetförslagen att de lämnar en hel del att önska.
Den stora sprickan mellan de tre partierna inom försvarspolitiken är huvudinriktningen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill i princip helt och hållet hämta hem de lägre anslagen genom att sänka ambitionerna i den internationella verksamheten. Vänsterpartiet menar till och med att de vill “säkra och förstärka det nationella försvaret och föreslår därför en satsning på den nationella skyddsstyrkan”. Vän av ordning frågar sig naturligtvis vilken hotbild partiet ser, som motiverar en sådan inriktning.
Att såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet vill hämta hem pengarna i den internationella verksamheten kallas av FN-förbundet, med rätta vågar jag nästan säga, för ett svek. I Försvarsberedningen fanns det förra sommaren en enighet kring att höja ambitionerna till 2 000 man ute över tid. Av den enigheten finns nu ingenting kvar.
Tyvärr imponerar inte Miljöpartiets förslag på försvarsområdet heller. De vill istället hämta hem pengarna i rationaliseringar i förbandsverksamheten och i materielanskaffningen. Materielfrågorna är svåra att tycka något om. Jag kan inte bedöma varken behovet av en ny ubåts-modell eller att uppgradera Gripen till C/D. Desto svårare har jag att se möjligheterna till rationaliseringar i förbandsstrukturen. Vill man helt stryka förmågor? I markstridskrafterna finns det i huvudsak bara en plattform per vapenslag kvar. Vill man minska antalet flygflottiljer och plattformar för produktion av pansarförband? Och inte heller blir man klokare av att gå till Miljöpartiets försvarspolitiska motion från i somras. Så partiet blir oss svaret skyldig kring dessa funderingar.
Socialdemokraterna menar sig även kunnat hämta hem rätt stora pengar på att de vill ha ett annat personalförsörjningssystem än Regeringen. Tyvärr tror jag att de helt slår i luften här. Det som kommer att vara kostnadsdrivande är de kontrakterade och kontinuerligt tjänstgörande soldaterna. Och den stora skillnaden mellan regeringen och socialdemokratin i synen på personalförsörjningen gäller snarast den inledande, grundläggande utbildningen. Spontant känns det som att de gör en höna av en fjäder.
Sammantaget måste jag tyvärr säga att jag inte är särskilt imponerad av vad de tre rödgröna partierna presenterat på försvarsområdet idag. Att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet allt mer börjat bedriva en isolationistisk försvarspolitik är egentligen inget nytt, men det är inte desto mindre tråkigt. Att Miljöpartiet har en inte helt rimlig uppfattning om möjligheterna att rationalisera i grundorganisationen är kanske inte heller det särskilt förvånande.
Det är bara konstatera att det funkar lika dåligt för oppositionen som för regeringen att först sätta ramanslag och sen bestämma sig för innehåll.
Anders Eriksson
Anders Eriksson is Jobbar som generalsekreterare i en organisation i försvarssvängen, men är i grunden utbildad lärare. Socialdemokrat sedan ganska nyligen, har ett stort intresse för sci-fi och Degerfors IF.
Email this author | All posts by Anders Eriksson
Det stora problemet är väl att det inte finns någon vettig säkerhetspolitisk analys som ligger till grund för synen på försvaret.
Vi har hamnat i det märkliga läget att vi ska bedriva en alliansfri neutralitetspolitik utan stöd av ett starkt svenskt försvar.
Frågan är om vi har en säkerhetspolitik värd namnet i dag.
Neutraliteten och alliansfriheten har upphöjts till en dogm som inte får diskuteras. Men om vi inte samverkar med andra måste vi faktiskt ha ett dyrt eget försvar.
Förvirringen visas tydligt av att Sverige förklarat sig villigt att försvara andra nordiska länder i händelse av ett angrepp, men utan att ha fått motsvarande utfästelse från någon annan.
Jag begriper ingenting.
Jag menar att det finns en uppdaterad säkerhetspolitisk analys, inte minst i form av Försvarsberedningens rapport från vintern 2007. Problemet är att det är så erbarmerligt svårt att omsätta den i praktisk politik, inte minst som samtliga aktörer mest är intresserade av att partipolitisera det hela (vilket inte alltid är fel, men det är försvårande faktor i sammanhanget). FB lyfte fram miljöförstöring och klimatförändringar som de största hoten mot människans säkerhet, vilket genomslag har det fått i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten? Inget alls, i praktiken. Alla pratar om nya hot och det breda säkerhetsbegreppet, men omsatt i politik blir det bara gamla hot och en militärt inriktad försvarspolitik.
Vad gäller neutralitetspolitiken har du inte helt rätt. Vi är alliansfria, ja. Det tycker jag är bra, inte minst då det möjliggör att vi fortsätter bedriva en aktiv nedrustningspolitik. Däremot driver vi ingen neutralitetspolitik och har egentligen inte gjort det under hela 90- och 00-talen. Innan 92 var neutraliteten huvudsyftet med säkerhetspolitiken, efter 92 fanns den kvar som option. Rätt stor skillnad, faktiskt.
Solidaritetsförklaringen med grannländerna behöver diskuteras ytterligare. Inte minst i ljuset av den av Thorvald Stoltengerg föreslagna nordiska solidaritetsförklaringen.