arvidfalk.se

I en tid när politiken allt mindre handlar om ideologi och visioner och alltmer om paketerat budskap förskjuts lätt fokus till person. Detta förstärks naturligtvis av det faktum att inte heller val av ledande företrädare för partierna tycks utgå från politik utan i huvudsak baseras på personliga egenskaper. Några linjestrider rapporteras sällan (med undantag för vänsterpartiet) och till och med i ett så stort parti som socialdemokraterna processas val av partiordförande så att endast en kandidat återstår när val skal förrättas och valet därmed kan ske i fullständig enighet. Motsvarande demonstrerade enighet bakom den “stora ledaren” i länder som Nordkorea betraktar vi knappast som tecken på en livaktig demokratisk tradition.Konsekvenserna av detta och den dramaturgi som behärskar kommersiella medier leder till att en icke oväsentlig del av opinionsbildningen kommer att fokusera på person. Detta både förstärks och i mindre grad uppvägs av att medielanskapet förändrats under senare år. Sådant som tidigare skulle kunna döljas lyfts nu fram i sociala medier samtidigt som dessa också kan mobilisera till motattacker, till den anklagades försvar. Samtidigt finns en naiv tro på den tredje statsmaktens roll kvar – att medias uppgift är att opartiskt granska makten t.o.m. på ledarsidorna. Förhållandet är ju det motsatta – pressen är kommersiell och den publicistiska verksamheten drivs av upplagespiralen. Tidningars opinionsbildande verksamhet utgår från ägarnas intresse. Public service har ett annorlunda uppdrag men är samtidigt ekonomiskt beroende av den makt den skall granska vilket innebär en icke oväsentlig begränsning.

Det faktum att långt fler idag kan göra sin stämma hörd och – fortfarande i olika grad dock – delta i det offentliga samtalet förändrar. Samtidigt innebär det att diskussioner som länge funnits men förts i begränsade kretsar, i slutna rum, inom organisationer nu hamnar på den offentliga arenan. Därmed förändras också det offentliga samtalet. Ett bra exempel är hur frågor som rör ledamöter i den rödgröna regeringen vi får efter 2010 års val redan nu diskuteras. Kommer vi att överlåta till den idag självskrivna regeringsbildaren att själv och utan diskussion sätta samman en regering?

Vi kan ju konstatera att bara under den innevarande mandatperioden har några ministrar (motsv.) tvingats avgå på grund av personliga tillkortakommanden. Det är sannolikt att ledande företrädare fortsatt kommer att granskas på samma sätt vilket bara bekräftar tesen om att det egentligen inte handlar om politik utan om maktstrider och där just personliga egenskaper eller handlingar används som instrument. Frågan är hur vi styr bort från detta perspektiv och istället får diskussionen att handla om politiken.

Partiledare för vänsterpartier intar också i viss mån en särställning genom att de tycks särskilt utsatta för attacker på sin person från högern som ju behärskar pressen. Detta uppmärksammar bl.a Johan Westerholm i en artikel på Newsmill

Det finns därför en logik att Alliansen implicit underblåser det negativa drevet mot oppositionsledaren. Logiken och krisplanen har sitt ursprung i ett uttalande från Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann som citerades i Expressen den 13 januari 2008 då Alliansens opinionssiffror var historiskt låga, drygt 36 procent att jämföra med de rödgrönas 56 procent. Krisplanen? Att rikta ilskan mot oppositionen.

- Vi måste mycket tydligare jaga Mona Sahlin, sade moderaternas partisekreterare Per Schlingmann då.

Problemet är att det å den ena sidan är lätt att förföras av Westerholms argumentation – att de som har kritik också av våra ledare måste akta sig för att “haka på kampanjen” – och att det å den andra sidan skett en förändring – kritik som en gång framförts finns kvar, folk förväntar sig att finna kritiker, andra åsikter också från partiföreträdare. Det parti och den partiledare som bäst lyckas föra en öppen diskussion både om politikens utformning och om de strategiska/taktiska övervägandena är framtidens parti/partiledare.