arvidfalk.se

Kritiken mot Mona Sahlin handlar om vilket ledarskap vi vill ha i landet. Jag har tidigare skrivit om detta på temat “Hur skall framtidens politikerprofiler vara för att passa folket?”.  Det finns otroligt många faktorer som spelar in i kritiken kring Mona Sahlin, medias konsekventa beskrivning av henne i negativa former, hänvisningen till hennes misstag etc. Men sist men inte minst, svensken ropar efter en Lillefar, den landsfader som omfamnar folket i en eller annan form. Det största sveket mot Mona Sahlin idag var att inte Göran Persson fanns på plats under hennes öppningstal.
Göran Perssons ledarstil var omdiskuterad. Han var de hårda nypornas man. Han kunde ålägga medborgarna att avstå förbättringar eftersom ekonomin måste räddas. Han kunde köra över sin omgivning, inte minst kvinnorna i hans eget parti. Göran Persson stod pall och media orkade aldrig knuffa omkull honom. Tidigare manliga ledare inom socialdemokratin har varit, relativt sätt starka och envåldshärskande män. Olof Palme var i mångt och mycket en oerhört auktoritär ledare även om det inte alltid framgick. Ingvar Karlsson var en mer timid men också han en person som inte lät någon köra med honom. Gemensamt för manliga ledare inom Socialdemokratin är att media alltid behandlat dem respektfullt även om det begicks misstag. De var på sitt sätt en svensk motsvarighet till en tsaristisk ledarstil så till vida att de aldrig tillät någon ifrågasätta deras stil och det gjorde att många svenskar också ställde upp bakom dem.

I det moderna ledarskapet som Mona Sahlin representerar finns inget av detta. Hon valde att lyssna på rörelsen. Det kom inga vallöften, det kom inga uttalanden om hur alliansen skulle bekämpas. Media betraktade detta som sen svaghet. Men hade hon gjort utfästelser eller uttalat sig hade också detta lagts till hennes minuskonot. Hon hade gjort misstag i sitt privatliv som hon straffas för idag åtskiliga år senare. Ingen av hennes företrädare skulle någonsin behövt stå i skamvrån 20 år senare för begånga fel eller misstag. När media eller väljare angrep Göran Persson tog han ett steg framåt. Män inom socialdemokratin som gjort bort sig ser alltid till att komma tillbaks i nya ledande positioner.
Mona Sahlin har det svåra jobbet att leda socialdemokratin in i ett modernt ledarskap, som inte bygger på auktoritärt styre utan inlyssnande och försök till att höra efter vad omvärlden har för tankar i olika frågor. Hennes stora misstag, som Gudrun Schyman nämner, är att Mona inte tillräckligt utgår från ett feministiskt tankesätt utan tvingar in sig i hörnet bland männen. Det var troligen detta som fick henne att på kongressöppningen säga nej till 6-timmarsdagen och travestera Reinfeldt “alla måste jobba mycket mer”. Hon tvingas välja både höger och vänsterflygeln inom sitt parti, anpassning till döds, istället för att bestämma sig för vilken linje hon egentligen står för. Bära eller brista och om det så skulle bli också kunna diskutera 6-timmars arbetsdag utan att därmed frånsvära sig ansvaret för jobblinjen.

I debatten sägs att kvinnorna sviker Mona Sahlin, ja men de sviker inte bara henne. Kvinnor är konsekvent de största svikarna gentemot sina systrar. Maktkampen bland kvinnor är inte mindre än bland män. Kvinnor som kommer fram stöttar inte med automatik sina medsystrar, utan väljer ofta män som samtalspartner och koalition. Det är just bristen på systerskap och stöd, kvinna till kvinna, som gör det svårt för Mona Sahlin. Precis som  kvinnliga chefer på en arbetsplats antar partriarkatets ledarstil gör kvinnor inom politiken samma sak. Det är svårt att vara kvinna när samhället fortfarande har en maktstruktur som styrs och bestäms av männen.

Den borgerliga alliansen seglar på ett moln av nallebjörnsfaderlig värme. Fredrik Reinfeldt får den mest förhärdade socialist att sluta Reinfeldt i sina armar, men vad vi glömmer bort är att det inte moderaterna man kramar om utan Reinfeldt. Under de år han varit statsminister har jag aldrig hört Fredrik Reinfeldt säga en enda obehaglig sak eller lämna ett meddelande som skakar om folket. Det är Reinfeldt som talar om de positiva nyheterna, det vi vill höra. Mer i plånboken, mer att konsumera för. Han säkerställer fördomarna om att sjuka, gamla och arbetslösa bara är en kostnadsfråga och vänder sig till det arbetande folket. Men de obehagliga detaljerna låter han Anders Borg, Maud Olofsson och Jan Björklund stå för. Jag nämner inte KD eftersom det mer känns som det partiet är en utfyllnad för att alliansen skulle få regeringsmakten.

I triviala vardagsfrågor undviker Fredrik Reinfeldt att uttala sig, han har en form av standardsvar om arbetslinjen och det upprepar han som ett mantra. När Reinfeldt skulle diskutera alkoholfrågan i TV gjorde han bort sig så totalt att jag är förvånad över att inte någon tidning reagerade på vad han sa. Att bara tio procent missköter spriten så då borde väl andra kunna få ta sig ett glas vin utan att bli tillrättavisade. Ett sådant uttalande om en av de stora folksjukdomarna vittnar om hans brist på närkunskap om vardagen, detta trots att Fredrik Reinfeldt själv är alkoholistbarn. Hans bristande insikt i vardagssvenskens liv gör att han hellre håller sig till övergripande och släta frågor som inte retar upp och framför allt inte får media att ifrågasätta hans ledarstil.

Maud Olofsson har sagt att hon vill bli statsminister, men trots att hon har en ledarstil som periodvis är värre än hennes manliga kollegors, kommer hon inte att bli vald. Maud Olofsson har heller inga “systrar” som sluter henne i sin famn, hon omges av samma jantelag bland kvinnor som Mona Sahlin. Skillnaden är den att det är svårt att känna systerlig sympati med Maud Olofsson medan jag kan känna en oerhörd värme och förståelse för Mona Sahlin. Det har att göra med att jag inte har mycket till övers för den auktoritära högröstade stilen utan trivs med lågmäldhet och diskussioner där man lyssnar på varandra. Ja men männen då, säger någon, de kommer inte att rösta på henne i egenskap av blivande statsminister, för många äldre manliga väljerare söker en annan form av kvinnor än den Maud Olofsson representerar. En bufflig Göran Persson går bra, men Margret Tatcher skulle aldrig vinna ett val i Sverige.

Nästa problem för Mona Sahlin är pressen. Inte ens Aftonbladets s.k. politiska skribent Lena Mellin kan se något gott i personen Mona. Hon har under de år som Socialdemokraterna haft en kvinnlig ledare, konsekvent ägnat sig åt att tala om hur dålig hon. Merparten av pressen i Sverige är borgerlig och där har de dubbla övertag. Dels att den  S-märkta debatt-  och ledarsidan på AB (enda rikstäckande tidning med S-prägel) beter sig som de är betalda av Bonnierpressen, gör att borgerliga media ohämmat och oemotsagt kan angripa Mona Sahlin och göra henne till syndabock för alla problem som finns inom rörelsen. Här har socialdemokratin sig själva att skylla då man sålt ut den egna pressen.
I en undersöknig för lite sedan visade det sig att såväl miljöpartister som medlemmar i LO-kollektivet och socialdemokraterna tyckte att det var en bra ekonomisk politik så tillvida att man uppskattade skattesänknigar som gjorts av den borgliga regeringen. I det läget komma att säga att vi måste höja skatten för att klara välfärdsmålen är inte lätt. Den borgliga alliansen kan sänka skatterna på bekostnad av utförsäljning av offentligt ägd egendom, lånade pengar, minskade bidrag till pensionärer, arbetslösa, skola och sjuka. Om målet är att gamla tant Stina skall få 400 kr mer i månaden efter skatt, eller att satsningar på barn med särskilda behov inom skolan mm kräver skattehöjningar går solidariteten i stå. Rör inte min plånbok.

Jag tillhör den lilla gruppen kvinnor som anser att man skall ge Mona Sahlin en chans. Att gamla oförrätter inte skall hänga med i oändlighet. Trots allt när straffet är avtjänat är det väl ingen svensk som vill att det skall dyka upp flera år senare. Jag tror också att vi måste överge den stalinistiska och partriarkala ledarstilen, att vi behöver mer av debatt, lyssna och reflektera. Jag tror också att man måste vara ärlig i sitt ledarskap och inte lämna över det obehagliga till sina lakejer som Fredrik Reinfeldt gör. Och vad gäller Alliansens kvinnor är det väl bara Maud Olofsson som har skaffat sig en plattform som moderaterna inte kan sparka undan. I övrigt har man valt att kicka sina kvinnliga ministrar som gjort fel och när man lyfter fram kvinnor,  ge dem svaga och intetsägande poster.

På söndag vet vi om åtminstone kongressledamöterna har låtit sig övertygas om att stötta Mona Sahlin inför den kommande valrörelsen, men hur vida det sprider sig till svenska folket avgörs av hur media hanterar frågan.

Anne Skåner
på plats på Socialdemokraternas partikongress

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, patriarkatet