Tid att leva – Gudrun Schyman skriver om Sahlins kongresstal
By Redaktionen • Oct 29th, 2009 • Category: Debatt
På s-kongressens första dag ser jag (Rapport, SVT) att Mona Sahlin tar bestämt avstånd från tanken på arbetstidsförkortning. Nu ska fler jobba mer och längre. Jag håller med om att fler behöver jobb och att det finns många som kan arbeta längre än 65 år men det kräver att arbetslivet är organiserat så att det är mänskligt hållbart. Livet ska inte anpassas efter arbetslivet. Arbetslivet ska anpassas efter livet.
Att råda över sin egen tid är en av de viktigaste förutsättningarna för att minska stress. I skenet av detta självklara förundras jag över denna skräck för arbetstidsförkortning.
Det finns forskning som visar på fördelarna.. För två år sedan kom en rapport från Arbetslivsinstitutet (Arbetstidsförkortning och hälsa) om parkeringsvakterna i Stockholm. Efter sextimmarsdag i två år var resultatet mindre värk, mindre trötthet och bättre socialt liv. Inte bara för parkeringsvakterna utan för alla anställda på de sjutton arbetsplatser som deltog i projektet. Flera började träna, en del slutade röka och många var mindre stressade, med mer tid åt familj och vänner.
Det blev mer jämställt. Både kvinnor och män ökade sitt obetalda arbete, men kvinnor tog hand om sig själva och sina sociala relationer medan männen lade tid på barn och omsorg.
Arbetet blev mer effektivt. På sex timmar lappade parkeringsvakterna lika många bilar som på tidigare åtta. Efter omorganisering gick man tillbaka till kontoret en gång om dagen, mot tidigare två.
Försöket startades av den förra regeringen och omfattade 400 personer i offentlig sektor. Det lades ner vid årsskiftet 07/08 och hela Arbetslivsinstitutet är nu nedlagt. Forskningen ska övertas av universiteten, heter det, men inget universitet har visat intresse för den här praktiskt nyttoinriktade forskningen kring arbetets villkor.
År 1988 tillsattes en utredning om arbetstidsförkortning. Den kom fram till att det vore bra att fortsätta nedtrappningen av den dagliga arbetstiden (40 tim/vecka som normalarbetstid) men det var omöjligt eftersom vi hade arbetskraftsbrist. En arbetstidsförkortning skulle medföra effektiviseringar och rationaliseringar (som den gjorde när vi stegvis gick från 48 till 40 timmar, vilket tog drygt 15 år) men det skulle också krävas fler som arbetade. Och den arbetskraften fanns inte. Då.
Nästa utredning, någon mandatperiod senare, gav samma resultat (att det vore bra) men nu hade vi en arbetslöshet som var högre än någonsin och att då prata om att arbeta mindre var rent provocerande. Ansåg majoriteten.
En tredje utredning startade efter valet 2002. Också den pekade på fördelar men nu skulle det bli för dyrt. Det var i början på 2000-talet och det fattades pengar överallt. Stat, landsting och kommuner hade inte råd. Nedskärningarna hade stått som spön i backen länge. Det ändrade sig. Underskott blev överskott, regeringen bytte färg och den borgerliga alliansen sänkte hellre skatten än arbetstiden. Och den fortsätter med det. Sänka skatten alltså.
Idag står vi inför stora nödvändiga omställningar av vår livsstil. Vi måste resonera reformer utifrån ett helhetsperspektiv och med en långsiktig hållbarhet i sikte. Ska vi minska koldioxidutsläppen (och det ska vi ju!) behöver vi se över vår materiella standard med mer miljö- och tidsmedveten blick. Mer tid för att åka kollektivt, mer tid för att äta mindre halvfabrikat, osv. Detta är inte en ”tillbakagång”. Det är framsteg, möjliga utifrån ökad teknisk utveckling och ökad kunskap om tillståndet i världen.
Inte minskade tillväxten när vi minskade arbetet från 48 till 40 timmar!? Tvärtom var kortningen av arbetstiden en motor i en förändringsprocess med ett självklart (politiskt) val mellan att ta ut produktivitetsutveckling i samhällsekonomin i antingen pengavinster till några eller välfärdsvinster till många. Med feministiska glasögon på näsan är det senare att föredra.
Efter att ha följt 6-timmarsdagen politiskt i snart 20 år ser jag att motståndet varken är faktabaserat eller grundat i en helhetsbedömning. Att döma av alla argument mot är arbetstidsförkortningen tydligen ett hot. Frågan blir då – ett hot mot vaddå?
Mot den globala masskonsumtionsbaserade ekonomin? Mot uppdelningen i en manlig och en kvinnlig sfär, med kvinnor självklart förankrade i familjens bestyr medan mannen flyr för att jaga bonusar på karriärfälten? Eller är det kanske kombinationen? Är det i själva verket så att krav utifrån helhetsperspektiv hotar maktsystem som bygger på dominans och konkurrens, det grundläggande mönster som får sin näring i de djupa patriarkala föreställningar som fortfarande förpestar världen? Kravet på 6-timmars arbetsdag är i själva verket ett visionärt krav. Kanske behövs det en ny förpackning? Vad sägs om ”Tid att leva!”?
Gudrun Schyman
Frilansfeminist och talesperson för Feministiskt initiativ
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, feministiskt initiativ, gudrun schyman, arbetstidsförkortning, politik, mona sahlin
Redaktionen is
Email this author | All posts by Redaktionen
bra skrivet
[...] This post was mentioned on Twitter by Erik Laakso, Peter Karlberg. Peter Karlberg said: RT @uppstuds Gudrun Schyman skriver på Arvid Falk: http://bit.ly/hUWQM [...]
Som vanligt på vänsterkanten går diskussionen om arbetstid mest ut på hur man ska kunna tvinga alla att jobba enligt samma mönster – även om man kallar det rättigheter. Lustigast blir det när man samtidigt som man kräver att alla ska ha heltid så kräver man att alla ska jobba 6 timmar. För mig är det en haltande logik. Särskilt som det är riktigt att generellt behöver arbeta mer för att upprätthålla dagens konsumtionsnivå, standard och välfärd. Men för den som inte vill konsumera eller leva med lägre ekonomisk standard för att i stället tex få tid för sig själv eller barnen så måste den möjligheten ges.
Varför inte istället ta bort en del av tvången och låta människor själva välja hur de vill jobba utifrån livssituationen. Avreglera det mesta som är frivilligt inom arbetstiden. Låt till exempel den som är ung och stark kunna jobba 10 timmar om dagen för att sedan när barnen är små jobba 6 timmar. Sedan när barnen är större och de ekonomiska kraven ökar kan denne gå upp till 8 timmar för att sedan avsluta med 5-6 timmar i arbetslivets skymningsland (eller åtta timmar med lägre hastighet). Detta kan lösas med större frihet för arbetsgivare och arbetstagare att komma överens om vad som passar var och en.
Staten kan underlätta genom att tillåta “personliga trasfereringar genom livet”. Tänk till exempel att alla kan sätta undan obegränsat med pengar likt pensionssparandet och skjuta upp beskattningen tills denne väljer att ta ut det (även under 55 år). Då kan man själva styra sitt liv, men också ha möjlighet att förverkliga sig själv, ta friår eller studera det man vill senare i livet – utan att ha statens godkännande. Det innebär att människor själva får besluta om sina liv mer och byråkrater mindre. Jag tycker det är bra.
[...] läser Gudrun Schymans gästinlägg på Arvid Falk och kom på mig själv med att sakna den här sortens tydliga, ideologiska språk i den allmänna [...]
Gudrun har rätt: enda anledningen till att det finns ett motstånd mot 6-timmars arbetsdag är att näringslivet är livrädda för att människor ska inse att de faktiskt inte behöver jobba så mycket som de gör. De två extra timmarna är såklart nödvändiga om alla dumdryga svenskar (i enlighet med kapitalets önskemål) ska ha råd att bibehålla villa, dubbelgarage, hemmabio och Thailandssemester. Annars så behövs de såklart inte.
Kort sagt: korta arbetsdagen till 6 timmar och sänk lönerna motsvarande. Detta leder till att fler kommer få arbete samt att den livshotande överkonsumtionen av resurser bromsas. Föräldrar får mer tid för sina barn och människor får mer tid till sig själva överlag.
Bra skrivet Gudrun.
Manschauvinisterna (av båda könen!) talar gärna om ett omättligt behov(?) av produktivitet men har inte förstånd att vikta den mot hälsoutfallet.
[...] Ett par andra bloggare som träffat här i vimlet: Peter Andersson, Eva-Lena Jansson, Alexandra och Björn från Alliansfritt Sverige. På Arvid Falk har Gudrun Schyman debuterat som AF-bloggare. [...]
Bra och tydligt skrivet Gudrun. Som ensamstående mamma med tre barn skulle jag haft mer tid att levagnom att få jobba 6 timmar/dag utan några som helst dåligt samvete eller sämre inkomst.
Eller den gången jag blev arbetslös på grund av “arbetsbrist” medan kollegorna gick på sina knän och var sedan ändå tvungna att utföra mina arbetsuppgifter.
Självfallet bör vi fördela de arbetstillfällen som finns och som kommer att finnas. Vi vet ju att inte bara sönderstressade människor i arbetslivet utvecklar ohälsa. Det gör också människor i de socioekonomiska svagare grupperna. De som saknar arbete.
jäkligt bra skrivet, 6 timmars arbetsdag det vill jag ha
Den enda anledningen till att vi inte har 6-timmarsdag är naturligtvis för att det skulle skapa arbete åt fler och mer fritid för de flesta. Att kreti och pleti skulle få mer fritid skulle bara göra att de skulle kunna få mer tid att konspirera mot makten. Sådant får naturligtvis inte hända så gå tillbaks till de andra och slit.
[...] Gudrun Schyman by Fior i Västra Götaland Gudrun Schyman gästbloggar hos arvidfalk.se och gör det med råge. Gudrun beskriver hur frågan om arbetstidsförkortningen ständigt blivit [...]
[...] Tid att leva – Gudrun Schyman skriver om Sahlins kongresstal [...]