Vi behöver ett rosornas krig
By Erik Laakso • Oct 1st, 2009 • Category: Arvid Falks bloggGrunden till en röd valseger och en rättvis politik för landet läggs i det fackliga arbetet och det oavsett om det är fackligt arbete i LO-facken eller fackligt arbete i tjänstemannafacken. Det fackliga arbetet är arbetarrörelsen, socialdemokratin är vårt ideologiska arv och Socialdemokraterna är verktyget i de demokratiskt valda församlingarna. Men rister det i fackförbundet så bäva månde partiet.
Tyvärr har vi själva bundit ris åt vår egen rygg genom felaktiga bedömningar av hur väl reformarbetet skulle verka för arbetarnas bästa. De starkaste vapnen för att försäkra sig om att arbetarklassens barn skulle växa upp i trygghet och rättvisa trodde vi bäst kunde skötas av partiet i de demokratiska församlingarna. Kanske i tron att vi, eftersom vi är så många fler än kapitalägarna, för alltid skulle vara, inte bara det största partiet utan också, i majoritet i riksdagen. Men i takt med att välfärden omfattar alla och många välfärdsförmåner gjort att individernas makt över sina egna liv ökat så har också tvivlen på att Socialdemokratin ensamt är arbetarklassens enda valmöjlighet. Däremot har förtroendet för fackföreningen varit stabilt och grundmurat, anslutningsgraden är långt högre än valresultaten för vårt parti.
Om anslutningsgraden, som förra året låg på omkring 72%, skulle återspeglas i valresultat skulle det inte vara möjligt att de partier som i första hand har konservativt borgerliga idéer kan samla en majoritet i riksdagen men tilltro till fackets styrka är inte längre något som automatiskt ger återverkning i partipolitiken. Överhuvudtaget har fackförbundens ledare alltför stor tilltro till politiken som verktyg och verkar ha glömt vilka oerhört starka verktyg som finns i solidariteten mellan medlemmarna. Där kan samhället omdanas på ett mycket mer beständigt sätt än i den föränderliga värld som är politikens.
Fackförbunden har medlemskraften, fackförbunden har eget kapital och fackförbunden har avtalsmakt att förändra. Om det görs på rätt sätt minskar politikens makt och behovet av politisk makt sjunker. Det vore bra för vårt samhälle. Börja med att överlämna dagens a-kassor till staten att göra vad man vill med dem och starta sedan en egen inkomstförsäkring som är 100% egenfinansierad över gränserna för alla LO-förbunden och som kräver medlemskap i fackföreningen. Gör den kraftfull genom att sätta ett högt tak och en hög ersättningsnivå under en kortare tid, ingen kommer tillåtas snylta på en kassa där alla är medvetna om att den är gemensamt betald med egna lönepengar.
Jag skriver i rubriken att vi behöver ett rosornas krig men då menar jag inte det där vanliga ständigt pågående tjafset om höger och vänster eller girighet efter makt där allt är ett spel där man ständigt är redo att hugga en tidigare bundsförvant i ryggen. Nej jag menar att vi behöver ha en spänst mellan fackföreningsrörelsen och partipolitik där det inte är möjligt att låsa upp varandras handlingskraft i överenskommelser som motverkar rörelsens viljeinriktning. Vi behöver ha en fri och kampvillig fackförening som även i verkligheten och inte bara i retoriken utgör motstånd mot partiet. Vi behöver ha ett fack som först säger: “Hur löser vi det här” och inte först säger att partiet får lösa det genom lag.
Erik Laakso
Andra intressanta bloggar om: arbetarrörelsen, facket, socialdemokraterna
Erik Laakso is Tycker om att diskutera det mesta och har en åsikt om vad som helst på mindre än 10 sekunder. Han är uppväxt i ett arbetarhem och har i vuxen ålder läst in en fil.kand i statsvetenskap. Inte många har bott på så många platser som Erik och en flytt kan alltid vara nära förestående.
Email this author | All posts by Erik Laakso
Detta gilar jag, och förbaskat bra skrivet. Rörelsen måste bli en rörelse igen. Och en självständig och medlems”ägd” fackförening kan bli dess viktigaste motor. Du efterlyser ett rosornas krig och jag undrar om det inte redan pågår ett sådandt, i lågintensiv skala. Jag tror att vi inför socialdemokraternas kongress måste tala mycket högt och tydligt om att inte låta valet bli en fråga om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Moderaterna bad om det på sin kongress, när de förklarade sig för “det statsbärande partiet” och vad jag kan se så börjar man nu från ledande håll inom (s) att gå i fällan. Med allt högre ton talar man om de borgerligas oduglighet, inte om deras klasspolitik. Och på det området kan mycket väl läget var till de borgerligas fördel om 11 månader, när den verkliga valrörelsen börjat. Det finns en orsak till att moderaterna med Anders Borg krismaximerar i dag, för att om ett år kunna visa hur bra de klarat av krisen. Det vinner man val på. Men knappast i kamp mot en rörelse som vill ha ett bättre samhälle för all de som inte har det lika bra idag. Möt klasspolitiken med klasspolitik.
Håller helt (nåja, inte om statlig a-kassa) med!
Jag tror även att den breda vänstern skulle tjäna på att i kommande valrörelse lyfta fram att något måste göras åt arbetsmiljön på Sveriges arbetsplatser. Det råder numera en diktaturliknande stämning på arbetsplatserna, och folk blir förslitningsskadade vid 40 års ålder. De gamla socialdemokratiska slitvargarna till skyddsombud är helt akterseglade då borgarna har hittat kryphål över allt.
Jag tror till och med att en valrörelse som bara pratar om antalet jobb, och ingenting om hur man bör kämpa för en värdig arbetssituation, kan skada den breda vänstern.
/Olle, VSF Stockholm
Olle, det är inte en statlig a-kassa jag förespråkar, inte alls eller på något sätt. Den är idag statlig i huvudsak och politikerna har kidnappat den så mitt svar är, släpp taget, låt dem få den och så gör vi något annat och vi gör det på rätt sätt istället.
Anders, jag tror inte det kriget pågår ens i lågintensiv skala, de enda krigsrörelser som syns är striden om att få in fackliga företrädare på listorna och i beslutsrummen. När de väl är där slukas de av partiets enorma kraft och får ägna sig åt att vände hem till sina medlemmar och förklara varför de, i enlighet med helhetsperspektivet, måste besluta om försämringar för sina medlemmar.
Det låter illa Erik. Väldigt illa. Kanske har du rätt. Jag tycker mig dock se en helt annan bild i den kamp som Kommunal och Vårdförbundet för inom vård och omsorgssektorn, en politisk/facklig kamp som i huvudsak förs utanför partiet men i högsta grad inom rörelsen. Den står i bjärt kontrast till den politiska riktning inom partiet som nu verkar ta ett grepp om valstrategin: borgarna är usla förvaltare, vi är mycket bättre. Ett credo som knappast Kommunal och Vårdförbundet skriver under på, snarare att de är lika goda kålsupare. Det är det jag menar med ett lågintensivt rosornas krig, men som likafullt mullrar.
Ni alla har så rätt, så rätt. Jag är framförallt inne på Olle’s linje – vi måste sluta prata om “jobben” och börja prata om arbete. Att det ploppar upp fler jobb förbättrar ju inte situationen för alla som redan har ett arbete att gå till. T.ex. så missade Mona Sahlin det här helt fullständigt i sitt Almedalstal i sommras. Hon snackade bara om “jobben, jobben, jobben” i 45 minuter och nämnde inte ens attackerna på LAS, bemanningsproblematiken, arbetsmiljön…
Och ja, klasspolitik ska mötas med klasspolitik! För att avsluta med ett lite lösryckt citat från en kurs jag var på en gång. Angående LO’s strejkkassor, så är de så stora att “-Vi skulle kunna strejka sönder kapitalet, om vi ville…”, som en fackligt-politisktansvarig sa…
Erik! Snömos! Läget är sådant, att om inte de rödgröna ger ett gemensamt bud om att taket i a-kassan skall vara 80% till 80% = 32 300 kronor per månad så kommer jag, som analytiker på TCO, att ge vår 1 miljon medlemmar, dvs den svenska medelklassen, rådet att rösta på alliansen i nästa val. No bullshit, bara så du vet.
Mats Essemyr, du är helt fast i det felaktiga tänkandet kring fackets roll så snömoset står du dessvärre för själv och då är det illa ställt på TCO. Varför säger jag så, jo för att du helt missar vad jag faktiskt skriver om. Inte någonstans talar jag om att facket till varje pris ska stödja något parti utan jag skriver om vad facket själv borde ta tag i och när det gäller det fackliga löftet där LO och Tjänstemannafacken faktiskt står på samma sida. Men jag är inte förvånad, det resoneras likadant i LO-facken, man missar där också. fullständigt.
[...] det socialdemokratiska idéarvet då. TCOs arbetslivsutredare Mats Essemyr kommenterar ett inlägg jag skrev på Arvid Falk där han lät hälsa: “Läget är sådant, att om inte de rödgröna ger ett gemensamt bud om [...]