arvidfalk.se

På måndag skall ett enigt fullmäktige i Stockholm klubba igenom ett förenklat förfaringssätt vid nationella adoptioner, i Stockholm. Grundinställningen som att små barn inte skall kastas runt i diverse fosterhem och växa upp i en tillvaro utan trygghet är riktig, men förslaget saknar juridisk analys. Dessutom krävs en gemensam samsyn mellan de olika socialdistrikten i Stockholm och helst skall objektiva utredare till, för att förhindra övergrepp och felaktiga beslut. De flesta socialsekreterare har får dålig utbildning för att jobba med familjeärenden. Det kommer också att finnas en styvbarnsgrupp i detta, äldrebarn och tonåringar som ingen vill adoptera.

Stockholms Stad vill förenkla för nationella adoptioner i landet. Grunden är BBIC /Barns behov i Centrum). Barnuppdraget (BUSS) har uppmärksammat förtydliganden av förhandsbedömningar och inledande utredning. Ärendet har gått på remiss till tre stadsdelsnämnder som samtliga tycker att förslaget är bra. Hägersten-Liljeholmens stadsdelsnämnd lyfter fram vikten av neutral information till föräldrarna. Begreppet neutral ges dock ingen förklaring. En adoption skall kunna genomföras av både icke födda som nyfödda barn, enligt förslaget med föräldrars medverkan. Här kommer den första farlig passus. Tidigare har förädrarätten vägt tyngre än barnets behov, men att ställa en fråga till en förälder om de vill adoptera bort sitt barn är inte alltid detsamma som att få ett medgivande. Föräldrar i en dysfunktionell situation kan ha svårt att ta ställning och måste ges såväl betänketid som garantier för att kunna ha fortsatt information och möjlighet att träffa barnet.
I den gamla barnavården hette det att adoptionen var frivillig, men den skedde under hot och press på mödrar som hade liten eller ingen kunskap alls om vad beslutet innebar. Det får aldrig i ett modernt förslag uppstå en situation där biologiska föräldrar kan anklaga socialtjänsten för att ha blivit övertalade eller tvingade.
Ett ja till förslaget i Stockholms stad måste kompletteras med såväl psykologisk som juridisk kompetens. Ett fristående juridiskt ombud skall alltid finnas för föräldrarna för att granska och finnas med i diskussionerna. Det skall också om det inte finns exeptionella skäl, rätten till att såväl träffa som få löpande information om det barn man adopterar bort. Under förutsättning att den biologiska familjen kräver och vill detta.
Barnet som bortadopteras skall ha access tlll alla handlingar rörande sitt ursprung den dagen han/hon så önskar. Ett önsketänkande är att man förfar som vid internationella adoptioner, att blivande adoptivföräldrar inte kan välja barn, utan tilldelas ett barn som finns för adoption. Detta förhindrar sk önskemålsbarn, vilket kan innebära att det blir barn trots allt som ingen vill ha. En adoption är ett ansvar för livet, det är barnets trygghet och rätt till familj som skall prioriteras och inte familjens önskan om att adoptera ett önskemålsbarn.
Den stora faran som jag ser det är den bristande samsynen på tolkningen av Socialtjänstlagen som skall ligga till grund för en eventuell adoption. Redan idag förekommer det att vissa socialdistrikt kör över föräldrar som är lämpliga för att ta hand om sina barn. Detta kan ske av olika skäl som prestige, löften till fosterfamiljen bakom ryggen på den biologiska föräldern, socialsekreterarens eventuella privata antipati mot en förälder etc. en Adoptivutredning måste ske på objektiva grunder utan socialsekreterare som redan har en uppfattning klar i frågan. Vidare måste det till nationella regler för hur socialtjänstlagen skall tolkas, vilka kriterier som skall ligga till grund för ett beslut om långvarig placering eller adoption. Den skall också granskas av oberoende jurister dock inte knutna till den kommunala förvaltningen.
Mina farhågor kan låta som jag inte är för adoption, men det är jag. Åtskilliga barn skulle få det bättre med en fast förankring i en familj där de vet att de hör hemma. Den ständiga omprövningen var sjätte månad skulle försvinna och rädslan som barn har där de trivs över att kanske tvingas flytta är skäl nog för att diskutera sakligt med den biologiska familjen om att medge en adoption. Men i fall där det inte finns en fosterfamilj anser jag att adoptivbarn tilldelas enligt samma princip som vid utlandsadoption. Med andra en adoptivfamilj skall inte kunna ställa krav på barnets kön inför en adoption.
En annan oro som infinner sig är de barn som är för gamla, där adoptivfamiljen väljer bort på grund av ålder. Skall det bli som i gamla tider att barn över fem år blir över och att vi flyttar upp åldersgränsen för barn som flyttas runt mellan olika fosterhem och biologisk familj.
I början av artikeln nämnde ordet neutral information till biologiska föräldern. Jag tror det är ett farligt begrepp som behöver förtydligas och få en skriven tolkning. Därför hoppas jag att innan förslaget börjar gälla, att Stockholms Stad också granskar juridiskt, utredningstekniska frågor etc. Ett litet misstag i en hantering av nationell adoption kommer att för evigt skapa oro bland alla som inte uppfyller samhällets krav på föräldraskap och inte minst kommer det att väcka en oro över vad som krävs för att få uppfostra sitt barn.