arvidfalk.se

Är det dags för arbetarrörelsen att ta ett fjärde steg utöver politisk, social och ekonomisk demokrati? En humanistisk demokrati skulle kunna bli en programförklaring för att ge människor vidgade möjligheter att möta framtiden med nyfikenhet och tillförsikt.

Från politisk demokrati till ekonomisk demokrati
I den traditionella beskrivningen av den svenska demokratins utveckling har man ofta urskilt tre steg. Det första steget omfattade den politiska demokratin med allmän och lika rösträtt, kvinnorepresentation m.m. Det andra steget var den sociala och välfärdspolitiska demokratin med omfattande stöd- och skyddssystem. Det tredje steget var den ekonomiska demokratin med facklig organisering, fackligt inflytande över arbetsledningen m.m. I detta steg återstår emellertid viktiga punkter på dagordningen.
Framgångarna har gjort att det svenska samhället – folkhemmet – kommit att bilda mönster för många andra länders politiska program. Folkhemstanken enligt Per-Albin Hanssons vision är 1900-talets mest framgångsrika modell när det gäller att skapa bestående välstånd för de stora folkgrupperna.
2000-talets folkhem dras dock med betydande svårigheter. Det var länge sedan någon talade om svenskarna som ”ett folk på marsch” (den sista boken med den titeln utkom 1978). Visionen om att ”stiga mot ljuset” är vag. Känslan av äventyr, av spännande samhällsbygge där alla kan vara med inställer sig knappast ens på första maj. Berättelserna om folkhemsbygget har fått allt fler inslag av nostalgi. Folkhemmet är dessutom hotat genom att skattebaserna viker. Det kommer att bli svårt att finansiera den gemensamma välfärden om det inte finns någon gemensam vision inför framtiden.
Generella välfärdsåtgärder har visat sig otillräckliga för att få bukt med brott och drogmissbruk. I den yngre generationen finns en förväntan om att försörjas av samhället. Idag kan 17-åriga narkotikamissbrukare vilja bli förtidspensionerade för att odelat kunna ägna sig åt sina droger resten av livet.
Många människor känner sig diskriminerade genom t.ex. kön, handikapp eller etnisk tillhörighet. Att känna sig ”kränkt” har blivit ett livsavgörande inslag i tillvaron för stora grupper.
Ett särskilt allvarligt problem är att stora grupper känner sig deprimerade eller berövade mening i livet. Svenska barn och ungdomar är kroppsligt sett de friskaste i värden. Likafullt har många av dem dålig psykisk hälsa och känner oro inför framtiden. Till synes vardagliga händelser som att en pojk- eller flickvän gör slut kan utlösa en kris som kräver besök på en psykiatrisk klinik.
När jag kom in i folkrörelsearbete vid mitten av 1930-talet fick känslosamheter och personliga problem stå tillbaka för gemensam kamp. Beredvilligheten att offra något för visionen om ett bättre samhälle kunde omfatta tid, svett och ett eller annat byxknä eller rent av ett blåmärke. Rörelsen framåt gav deltagarna ny energi och blåste bort en massa personliga problem som idag kan ältas på terapisoffor. Vi såg den bästa boten i en upplevelse av att vara med och forma framtiden genom samfällt arbete. Det var en tidig form av det som på 1990-talet kom att kallas ”egenmakt”.

”Öka de andliga behoven”
Efter mer än 75 år av folkhemsbygge kan vi säga att de yttre ramarna blev bra, särskilt de som tryggat den materiella sidan av människors tillvaro. Däremot tvingas vi konstatera att innehållet inte blev fullödigt.
På 1930-talet, när folkhemsbygget kom igång på allvar, varnade Alf Ahlberg (fil. dr, folkbildare och rektor för arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik) för att försumma vad han kallade ”den andliga sidan” av livet. Numera skulle vi kanske hellre tala om livskvalitet eller livets mål och mening. I boken Idealen och deras skuggbilder (1936) beskrev han socialismens kamp som innerst inne ”en kamp mot det kapitalistiska tänkesättet, den kapitalistiska andan”, mot vad han kallade ”mammonismen” (efter Mammon, penningens och girighetens gud; Matt. 6:24).
Ahlberg fann lösningen inte i att öka de materiella behoven (när de grundläggande väl var tillfredsställda) i en ändlös skruv utan att ”i stället öka de andliga behoven”. Det var för honom en fråga om bildningskamp långt utöver att öka människors kunskap. Det var en fråga om ”hela människans inre andliga frigörelse, möjligheten att växa och vidga horisonten, möjligheten att tillgodogöra sig de kulturvärden, som sekler och generationer frambragt”.
I årtionden var Ahlberg en av dem som flitigast kämpade för de humanistiska värdena, på 1930-talet t.o.m. under uttalade dödshot från svenska nazister. Han ansåg humanismen vara den stora ljuslinjen i vår kultur och en förutsättning för fri diskussion och vetenskaplig utveckling. Den humanistiska människosynen tror på människans förmåga till utveckling men även på hennes vilja till kamp mot de krafter som vill snöra in människoanden och beröva den dess frihet. Ahlberg vände sig kraftfullt mot totalitära ideologiers försök att beskära tankefriheten. Samtidigt påpekade han att diktaturerna var beredvilliga att dra nytta av tankefrihetens och det vetenskapliga arbetssättets frukter i form av kunskap och teknik. Högst satte han yttrandefriheten.
För egen del var Ahlberg medveten om att humanismen var ett så allmänt begrepp att det riskerade att bli ”något slags blek och till intet förpliktande månskedsidealism”. I hans humanistiska ideal ingick emellertid förväntningar på att människor skulle tillägna sig nyansering i uttryck och argument (för att markera distans mot totalitär propaganda), skaffa sig en grundläggande beläsenhet (för att motverka historielöshet och ytlighet) samt visa respekt för andra människor (för att motverka diskriminering och diktatur).
Under många årtionden på 1900-talet låg också ett mer eller mindre uttalat humanistiskt ideal till grund för det svenska folkrörelsearbetet. Den svenska demokratins utveckling präglades av att de svenska folkrörelserna som skapade rum och rörelse för den demokratiska utvecklingen i vårt land. Men folkrörelserna bidrog även till att demokratisera arbetsformerna. I det arbetet spelade humanism och folkbildning en avgörande roll för att skapa respekt för saklighet och ordnade argument. Humanismen skapade ett idémässigt skydd mot extremism och gatuvälde. Till skillnad från den borgerliga bildningsaristokratiska humanismen, som ofta hade snäva bildningsideal och prydde sig med akademiska ornament, ville folkbildningen bredda vägen till kunskapen för alla. Folkbildningen omsatte sin humanism på ”bredden” genom göra kunskapens källor och frukter tillgängliga för envar. Bildningen och demokratin skulle främja varandra: ökad bildning skulle ge insikt i demokratins arbetsformer och ökad demokrati skulle frigöra resurser för allt fler att skaffa sig bildning. Så valde också den svenska bildningsrörelsen till motto ”Kunskap är makt”.

Humanistisk demokrati
I ett perspektiv av demokratins utveckling genom flera steg skulle man kunna säga att Ahlbergs program för människors andliga utveckling och det tidiga folkrörelsearbetet pekade fram mot en ”humanistisk demokrati”, där de formella demokratiska beslutsprocesserna styrs av en humanistisk vision. I sin sista bok, Människan och den moderna tekniken (1978), betonade han vikten av att livskvalitet sätts före materiell levnadsstandard. Han skrev att man kan tala om en hög grad av livskvalitet när ”… den specifikt mänskliga naturen fungerar bäst, i kärleken till livet, i känslan av att de möjligheter människan bär inom sig kommer till sin rätt, när livet får värde och mening, när människan är aktivt skapande, när livet är rikt och spännande”. Bättre än så kan man knappast sammanfatta visionen om en humanistisk demokrati.
I en humanistisk demokrati har samhällets insatser till syfte att hjälpa människor:

• att finna mening i livet, så att eget och gemensamt arbete ger en känsla av att skapa bestående värde,
• att skaffa sig bildning, så att de förstår historiska och samtida skeenden,
• att utveckla ett dialogiskt förhållningssätt, så att de kan möta människor med öppenhet och respekt, samt
• att möta framtiden med nyfikenhet och tillförsikt, så att deras arbete i samhället blir en utmaning och resan mot framtiden blir ett äventyr.

En humanistisk demokrati får dessutom gärna vara en humoristisk demokrati, dvs. skänka människor riktig glädje och hjälpa dem att inte ta sig själva på för stort allvar.

En ny vision
Alf Ahlberg såg det antikt-kristna bildningsarvet som det viktigaste källflödet i den humanistiska traditionen, även om han med tiden fokuserade allt mer på den moderna västerländska humanismens framsteg och utmaningar. Beläst som han var, hänvisade han gärna till den klassiska litteraturen.
För några tusen år sedan började en ny berättelse om människor i rörelse mot framtiden – ”ett folk på marsch” – mot nya mål. Andra sången Odyssén beskriver hur Telemakos och hans besättning for fram över havet: ”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt.” Den strofen borde vara vision för det svenska folkhemmets rörelse mot en humanistisk demokrati.

Thure Jadestig