Låt nu detta bli ett första steg mot en politik i solidariteten och jämlikhetens tecken. Komplettera med andra skatter som tydligt i första hand innefattar kapitalet – då kan vi snacka om att SAP igen!

I

Den första är en intervju med Kommunal’s förste vice-ordförande, Annelie Hellander. En liten historia om facklig karriärism, om än ett rörande stickspår kring trauman ifrån barndomen. Men det är just karriärismen som är så märklig. Jag fastnar vi svaret på kortfrågan om den höga lönen på 56 926:

Hög, känns lite skamligt. Skapar i någon mån alltid distans. Men ändå: Alla mina pengar har jag slitit ihop själv, har inte fått något hemifrån. Och vem skulle utsätta sig för det här om man inte tjänar skapligt?

Här försöker man i egenskap av att vara funktionär och förtroendevald, ursäkta lönenivåer som skapar en enorm distans ifrån de medlemmar som är själva förutsättningen till varför man överhuvudtaget sitter där man sitter. Att man har “slitit ihop” “sina” pengar “själv”, är bara komiskt, och i förlängningen djupt osolidariskt. Min poäng är, att Kommunal’s förste vice ordförande, här tydligt visar att man inte värderar arbete lika. Tydligt visar hon också upp en tydligt osolidarisk strömning i dagens samhälle, en strömning som hotar den grundval på vilken den fackliga solidariteten vilar. Det är “mina” pengar, som “jag” har slitit ihop “själv” - vilka brukar låta så? Jo, det är ju alla egocentriska moderater och snåla kapitalister, som klagar över höga skatter och höga lönenivåer för arbetarna. Och nu sitter alltså en fackpamp och kör med exakt samma argumentation angående dennes egna löner. Och vad hände med engagemanget? “Och vem skulle utsätta sig för det här om man inte tjänar skapligt” frågar sig Annelie. En person som faktiskt brinner för uppgiften, är svaret.

II

Den andra, riktigt märkliga, artikeln, är den om Satu Söderström. Satu är receptionst och tidigare ordförande för fackklubben på hennes arbetsplats, Hotell Gothia Towers i Göteborg. Hennes fackförbund, Hotell och Restaurang, verkar i en bransch med mycket låg organisationsgrad. Satu var förtroendevald till förbundsstyrelsen, med starkt stöd ifrån både medlemmar och kongress (100 av 113 ombud röstade in henne i förbundsstyrelsen). Efter att ha tagit strid, och varit kritisk emot förbundsledningen, så har alltså Satu stängts av från den förbundsstyrelse till vilken hon alltså fick 100 av 113 rösterna på förbundskongressen. Och nu så väljer hon alltså att hoppa av alla sina uppdrag. Vad fan håller de på med på HRF egentligen? Ett av de svagaste fackförbunden inom LO, i en bransch med låg organisationsgrad, sysslar med någon sorts “härska-söndra” regim. Håller HRF på att bli en enda stor “gul” fackförening?

Avslut

Fackförbunden har det svårt. De utsätts för en frontal attack ifrån sittande regering, och ute i arbetslivet så har arbetsköparsidan trappat upp klasskampen. Det är då logiskt att man i en sådan situation agerar lite mer defensivt. Men det finns alltid ett drag av paranoia och inneslutning, något som man kan se tydliga tendenser av inom dagens LO-fack. Senast jag bloggade kritiskt om facket var i februari, då under sopstrejken i Stockholm. Det inlägget innebar bland annat att den lokala Transport sektionen började att skicka arga brev till det SSU-distrikt som tidningen UngMening tillhör. Dessutom fick jag i kommentators fältet veta att: “Antingen är skribenten egntligen kommunist/anarkist eller så är han lat och mer intresserad av att synas och skapa provokativa rubriker än att förstå vad som händer i samhället.”. Vi får se om polletten trillar ner hos de fackpampar som håller på att rasera sina egna förbund, den här gången?

Intressant?

Problemet med rapporten är dock att det finns frågor och kritik, men saknas svar. Man vill se såväl en ekonomisk som en välfärdspolitik som är grundad i socialdemokratiska värderingar. Men man kommer inte längre än till generella antydningar om vad det ska vara. För att komma vidare i diskussionen hade det varit skönt med några ”konkreta förslag på moderna lösningar”.

Det här är inget de är ensamma om. Många har ställt liknande frågor. Få har tagit på sig uppgiften att ge svaren. Men jag saknar ett praktiskt tiopunktsprogram för ett socialdemokratiskt Rebellasamhälle.

säger han, och jag håller med. Det är överlag ett stor problem med den (S)-märkta idédebatten att det inte har blivit så värsta mycket konkreta förslag på reformer. Och det är vi alla som har varit aktiva inom debatten medansvariga för.

Men hur skulle detta “praktiska tiopunktsprogram” se ut? Själv så skissade jag fram ett eget “drömprogram” “på skoj” härom dagen. “Tio punkter för ett lite mer socialistiskt Sverige 2020″, fick det heta. Men problemet är ju just att folk inte verkar våga ta steget från abstrakt diskussion till konkret sådan. Det stannar vid att vara “drömmar” och “på skoj”. Vad är det som gör att människor som vanligtvis kan diskutera hetsigt och passionerat om allt möjligt, som kan uthärda de intensivaste av personliga bataljer på diskussionsforum och bloggar, inte förmår att ta bladet ifrån munnen och komma med några konkreta förslag? Är det rädsla, okunnighet, oförmåga, ointresse?

Mina punkter då? Jag lät de heta:

1. Ambitiös välfärd: att höja kvalitén inom vård och omsorg

2. En offentlig sektor på offensiven: 200.000 nya jobb och slopade egenavgifter

3. Expropriera mera! Demokratisk kontroll och styrning över naturresurser, infrastruktur och basindustri

4. Fondsocialismens återkomst – upphovspersonskontrollerade bredbandskattefonder, arbetarekontroll i företagen och ett nytt pensionsystem

5. Bygg det nya landet: 500.000 nya tak över huvudet, grön transportsektor, bostäder som rättighet

6. En skola för omdaning: kunskapsbetonat betygssystem, satsning på utbildningen

7. Kunskap är makt: bildning som klasskamp

8. Kulturen åt folket! Demokratisk kultur, sann yttrandefrihet och mångkulturens utveckling

9. Omfördelning på riktigt! Ett nytt skattesystem 

10. Demokratiseringen av Sverige

“-Är du helt dum i huvudet?”, “-Retroproggresivt!” , “-Sure pall!”, kanske någon utbrister. Och jo visst, punkterna är mer utopiska än pragmatiska, de är en aning både överdrivna och kategoriska, och de är (än så länge) mer ämnesrubriker än konkreta förslag. Men är det ändå inte så att det är vad idédebatten behöver i detta stadium? Något någorlunda heltäckande och konkret, om än överdrivet och kategoriskt, att utgå ifrån. Diskussionen kan ju handla om förslagen i sig, om detaljer och gradskillnader. Eller så kan diskussionen handla om själva riktningen i förslagen, om principerna varpå de vilar. Vad tycker ni? Vad har ni för tio punkter för de närmsta tio åren? Snickra ihop något och länka tillbaka till det här inlägget, så har vi förhoppningsvis uppnått en helt ny nivå på den socialdemokratiska idédebatten i bloggosfären inom ett tag. För det behövs inför höstens partikongress och nästa års arbete med valmanifest, koalitionsförhandlingar och allehanda programskrivningar inför valet.

Intressant?

Vad är solidaritet då? “Solidaritet [...] innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa.” säger Wikipedia. Samtidigt så måste det påpekas att solidaritet är en ömsesidig handling, något man gör människor emellan, som jämnlikar. 

Det är här som den socialdemokratiska idédebatten fullkomligen spårar ur i ideologisk förvirring, osäkerhet och populism.

Vi ska vara ett parti som gör det möjligt för människor att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Då måste vi, förutom det givna att vara det parti som solidariskt står upp för jämlika livschanser och valmöjligheter för alla, också vara partiet som bejakar drömmar, framgång och utveckling.

som någon sa för nån vecka sedan, är bara ett exempel. Det talas överlag väldigt mycket om “solidaritet mellan arbetarklass och medelklass”, men vad är innebär detta egentligen? Solidaritet mellan klasser är nämligen inte någon strategi för jämnlikhet; klasskillnader är ju ett hierarkiskt förhållande, med över- och underordningar, och att då ägna sig åt någon sorts “solidaritetstaktik” är endast att cementera ojämnlikheten, snarare än att upphäva den. Alltså så är solidaritet mellan klasser egentligen en omöjlighet, åtminstone om man samtidigt ska värna “jämlika livschanser och valmöjligheter för alla” eller “ett solidariskt finansierat välfärdssystem som kan ge både jämlikhet och stark ekonomi för alla innevånares bästa” - om man ska kombinera det hela med solidaritet. Annars så spär man bara än mer på ordets utveckling till en meningslös floskel. Men då uppstår ju ett problem, vars lösning är av största intresse för alla socialdemokrater som vill se ett regeringsskifte nästa val: “hur ska vi vinna valet, om vi inte kan vinna de breda folklagren åt vår politik?”. För att kunna få ett svar på denna fråga, så måste vi först göra två konstateranden:

I 

Den “framgångsrika, urbana medelklass” som det vurmas för, påstås inneha vissa värderingar, vilka vi som parti och rörelse måste bejaka för att ha en chans att vinna nästa val. ” – De vill hålla skatten nere, ha en bra kollektivtrafik och nya vägar. De vill ha en stad och ett parti för de framgångsrika” påstår man. Men då blir ju frågan, på vilket sätt dessa värderingar är “solidariska”? För det första: att vilja hålla skatten nere, som “framgångsrik”, innebär ju att man som princip vill ha så mycket pengar som möjligt på banken istället för i den offentliga sektorn – på vilket sätt är det en värdering i andan av att som jämnlikar ömsesidigt ta ansvar för något gemensamt? För det andra: hur fungerar “framgång” i ett kapitalistiskt samhälle? Är det inte så att framgång inte allt för ofta innebär exploatering, att trampa på andra, att utnyttja folk och situationer på de mest cyniska sätt, att vara allt annat än solidarisk? “Socialdemokraterna måste även få vara partiet för den som lyckas” - eller innebär inte solidariteten, att vi istället ska vara ett parti som river ner de strukturer och företeelser som innebära att framgång konsekvent kan kopplas till underordningar och “osolidaritet”?

II

Sen så har vi ju förstås den tillsynes eviga frågan om klassanalysen. Undertecknad har behandlat detta ämne flera gånger tidigare. Klasskänsla, tycks inte vara någon självklarhet inom partiet längre. För att påpeka det ytterligare en gång: vår ideologi grundar sig på den analysen och synen att de grupper som brukar sägas tillhöra “medelklassen” och “arbetarklassen”, i själva verket båda tillhör arbetareklassen. För det är ju så, att klasstillhörigheten manifesteras i din relation till produktionen, ekonomin och ditt arbete. Vissa måste lönearbeta för att få mat på bordet och tak över huvudet; andra äger produktionsmedel, kapital och köper andra människors arbetskraft – dessa behöver inte lönearbeta för att få ihop till basbehoven, andra människor förädlar och håvar på så sätt redan in rikedomarna åt dem. Löntagare kontra kapitalister. Det är på denna konflikt som vår rörelse är uppbyggd, det är kring denna konflikt som våra insikter och värderingar grundar sig. Det är därför man talar om löntagare - det är bara ett modernare ord för arbetare, eller mer korrekt proletärer. Och ska man då tala om solidaritet emellan “medelklassen” och “arbetareklassen”, så rör det sig inte om solidaritet emellan två vitt skilda grupper, utan om solidaritet inom en grupp: löntagarna.

Därför vill jag påstå att vurmandet för “solidaritet mellan klasser” och “ett parti för lyckade och framgångsrika”, i själva verket är ett vurmande för icke-solidariteten. Med det menar jag inte att “lyckade” och “framgångsrika” inte är välkomna eller har en plats i vårt parti, jag menar bara att deras medverkan inte kan vara grundad på deras egenskap av att vara “lyckade”. Nu är ju bara frågan den, om vissa kan tillåta sig att tänka dessa tankar?

Vi måste stoppa detta missbruk av ordet solidaritet: solidariteten måste alltid utgå från en ömsesidighet, den är något som ett kollektiv av jämlikar ägnar sig åt. Ett exempel är dikten ifrån LO-tidningen. Här beskrivs solidaritetens sanna natur: medmänsklighet. För solidaritet kan aldrig utgå ifrån att bevara, bejaka och uppmuntra snedfördelningar i makt och möjligheter. Något annat vore att acceptera det icke-solidariska!

Annat intressant om socialdemokratins framtidsfrågor: Calle Fridén, Johan Sjölander, Claes Krantz, Anders Eriksson, Erik Laakso

Ett auktoritärt perspektiv

De bådas inlägg, och deltagande i kommentatorsfältsdebatten, andas en auktoritär och avantgardistisk syn på vad som faktiskt är en socialdemokratisk rörelse och inte. Det är nämligen så att de definierar rörelsen efter resultaten, och inte efter viljan. Socialdemokratin är inte en socialistisk rörelse, inte därför att den inte vill socialism, utan för att den inte har gjort socialism! Vilket underligt påstående! Hur kan detta vara en analys av arbetarerörelsen? Svaret är att den inte är det, då varken arbetarna eller själva rörelsen finns med i den – de ser bara förd politik och maktinnehav. Detta är en rörelseanalys av samma sort som den sortens hemska självgodhet som ibland drabbar oss alla i samband med historiska tillbakablickar över folkhem, Palme och gyllene år – det är en auktoritär tolkning av arbetarerörelsen, med ett tydligt perspektiv uppifrån. För är det inte så att en rörelse aldrig blir något annat än summan av dess medlemmar? Är det inte så att själva definitionen av en rörelse är en samling människor som tillsammans rör sig emot något? Och där kan man aldrig radera ut socialismen ur vår historia, eller nutid för den delen. Jag själv är medlem i ett SSU-distrikt som alltid har varit en radikalt socialistisk röst inom arbetarerörelsen – vi är socialdemokrater, och socialister. På samma sätt funkar det runt om i rörelsen – medlemmarna är socialister, medlemmarna vill socialism.

Fångade i den liberala spegeln

Samtidigt så måste man ställa sig frågan om vilken sorts “liberalism” de båda syftar till, då de relaterar till den som ett livaktigt och centralt inslag i rörelsen? Det är ärligt talat lite tveksamt, att som Laakso och Westerholm, tala om liberalismen på det sättet de faktiskt gör.

Socialdemokratin är ett vänster/mitten-parti och ska så vara enligt min uppfattning och då finns det starka inslag av liberalism i vårt synsätt.

Som Laakso säger den 30 juli. Eller ” - Socialliberal (S) med en slagsida åt det liberala hållet.” som Westerholm definierar sig själv i presentationen av sig själv på sin blogg. Jag får ursäkta om det blir personfixerat här, men det måste påpekas. Laakso och Westerholm speglar sig i liberalism, de definierar sig efter den, de rättar sig efter den – de blir liberaler. Och detta helt och hållet tack vare valet av begreppsapparat. Varför spela på liberalernas planhalva? Varför denna vurm för “det liberala”? Laakso säger:

Fackföreningsrörelsen var tidigt en klart liberal rörelse, i 40-50 år innan det blev en uttalat socialistisk rörelse så var fackföreningarna liberala och även framsprungna ur frisinnades rättvisesyn. Att detta skulle ha sopats bort så till den grad att det inte fanns någon liberalism kvar fram emot 1890 är inte troligt eftersom förändringar sker mycket långsamt.

- vilket låter märkligt. Men låt mig förklara. På 1840-talet så bildas de första “arbetarföreningarna” i Sverige. Dessa är liberala till ideologin. Dessa är dock föreningar för, men inte av arbetare, de är föreningar grundade i en “faderlig omtänksamhet”. Låt oss sedan gå framåt lite i tiden, till Sundsvallsstrejkens dagar. Under strejkens tid så bestod sågverksarbetareförbundet på orten av 16 fackföreningar – alla på liberal grund. Strejken i sig slutade med ett bakslag för arbetarna. Värt att notera är att de 16 liberala fackföreningarna, hade ett betonat avståndstagande ifrån socialismen. Kraven byggde på “mycket moderata grunder” och framfördes “ödmjukligen” såsom “vår vördsamma ansökan”. Detta resulterar i att de socialdemokratiska arbetarna bildar en egen klubb, och inom några år så har socialdemokraterna tagit över alla de andra fackklubbarna! Efterspelet till Sundsvallsstrejken är ett tydligt exempel på liberalismens utraderande ur den tidiga arbetarerörelsen. Ända sedan Julirevolutionen 1830 har det funnits en berättigad skepsis mot liberala inslag i arbetarerörelsen, baserat på det bemötande från den borgerliga och liberala regering som arbetarna hade revolterat fram – kraven arbetarna ställer viftas bort då de anses vara “irrationella”, skulle innebära långtgående ingrepp på det fria näringslivet. Liberalismens utraderande ur arbetarerörelsen är en konsekvens av liberalismens klara oförmåga att företräda och tillmötesgå arbetareklassens krav och strävanden.

Socialismen i SAP

Laakso tycks vilja kasta oss tillbaka till Sundsvallsstrejkens dagar, då han tillsammans med Westerholm kramar om liberalismen. Arbetarerörelsen gjorde upp med de liberala barnsjukdomarna och valde en socialistisk inriktning. Hjalmar Branting var socialist, ja uttalad marxist, inte “liberalt frisinnad” . Lustigt då att de antyds att socialismen inom SAP skulle vara någon form av dåtida populism, idag främst “djupt förpackat bland symboler som röda fanor och gamla slagdängor”! Socialismen i SAP växte inte fram som en populism för att tillfredställa socialistiska strävanden hos arbetarna. Socialismen hos arbetarna växte fram tack vare agiterande från SAP’s sida –  en agitation som byggde ett medvetande om klasstillhörighet och det kapitalistiska samhällets uppbyggnad å inre logik. Att den privata “äganderätten inte bara är något kapitalisterna gillar utan något som medelsvensson faktiskt respekterar och uppskattar, även när det gäller produktionsmedlen”, är kanske ett tecken på att rörelsen har avstannat, att vi i vår agitation och folkbildning inte längre lyckas bygga ett klassmedvetande bland löntagarna?

Äpplen och päron

Och varför ge liberalerna patent på ord/uttryck som “frihet? Kan inte socialismen innebära “frihet”? Varför måste förekomsten av “frihetssträvanden” inom arbetarerörelsen nödvändigtvis betyda ett inslag av liberalism? Jag tror att våra herrar blandar ihop äpplen och päron här – den tidiga liberala rörelsen för arbetarna kontra den ständigt närvarande “frihetliga” strömningen (gillesocialismen, austro-marxismen, frihetlig marxism). För kritik emot staten, och statssocialism i synnerhet, har alltid funnits, ända sedan rörelsens barndom – både anarkisterna i första internationalen och senare “Unghinkarna” i vårt eget parti. Det är kanske dessa’s “frihetssträvanden” som man syftar till, ovetandes om att det rör sig om syndikalister? Tage Erlander sa ju om Ernst Wigforss en gång, att “Wigforss egentligen är syndikalist, han vet bara inte om det”. Och då Rudolf Meidner presenterade sitt ursprungliga förslag till löntagarfonder, så blev han kallad för “jäkla syndikalist” av de lite gråare LO-pamparna. Är det kanske så, att det inte är liberalismens inom socialdemokratin som borde lyftas fram, utan snarare den frihetliga strömningens kritik av staten, den frihetligas strömningens än idag aktuella teoribildningar kring Wigforss, austro-marxisterna och gillesocialisterna?

Rörelsen som frigörare

Folkrörelsen är trots allt en länk mellan det kollektiva och det individuella. Men med det auktoritära perspektivet så går man ju miste om hela den synen, trots att man samtidigt visar sig sympatisk till “individen” då man vurmar för liberalismen. För samtidigt är föreningen – rörelsen – en motvikt/motpart till staten och dess myndighetsapparatur – man går miste om det perspektivet någonstans emellan vurmandet för liberalismen och det auktoritära perspektivet. Laakso avfärdar hela rörelsen, då han definierar socialdemokratin efter vad staten har uträttat!

Jag vidhåller att vår placering intill den politiska mittlinjen beror på att vi inte är ett renodlat socialistiskt parti, och har aldrig så varit (för hade vi varit det så har vi gjort ett jäkligt dåligt jobb som inte klarat av att införa socialismen på de trekvartssekel vi haft makten).

- tycks vara svaret vi får om vi söker efter det som har sagts. Men även här har han fel! Man kan inte säga att socialdemokratin inte är socialister med hänvisning till att “vi” i så fall skulle ha gjort ett “jäkligt dåligt jobb”. För vi är ju reformister, och i det ställningstagandet ligger insikten om att saker och ting tar tid. Men visst, nog har staten - och socialdemokratiska företrädare i rollen som “politiska förvaltare” av staten – på vissa punkter gjort ett “jäkligt dåligt jobb”.

Slutsatser

Men för att tala rörelse igen – en rörelse är en organisation som organiserar människor och människors idéer. Här gör dagens arbetarerörelse ett stort misstag, då allt mer energi går åt till att bevaka intressen, istället för att utveckla dem! Arbetarerörelsen måste ägna större del av den energin som går åt till intressebevakning åt att istället analysera dagens kapitalism – för att syna den i dess sömmar, så att man kan synligöra de nya samhälleliga grupper som har anslutit sig till proletariatet/löntagarna/arbetarna. Jag talar om samma egenföretagare och frilansare som “högern” i partiet talar om. Skillnaden är bara att jag inte vill berättiga deras existens i rörelsen genom vilsenhet och historieförfalskning, genom auktoritära synsätt och vurmande för liberalism – det är genom att odla och utveckla intresset, det är genom att analysera och syna, det är genom mer socialism, som vi kan bygga en arbetarerörelse för ett nytt århundrade! För socialdemokrati är ingen ideologi – socialdemokrati är en rörelse!

Nima Djohari-Taimouri

Undertecknads har tidigare bloggat om socialdemokratin och socialismen här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Annat intressant…