Jag har även fått en del kritik för varför jag inte bekänner mig som socialist. Socialism är per definition en politisk och ekonomisk ideologi som syftar till att skapa det klasslösa samhället, där produktionsmedlen ägs av folket .Socialism kännetecknas av tilltron till att gruppen, kollektivet eller staten ska lösa politiska och ekonomiska problem. Begreppet används ofta om samhällssystem där egendom och inkomst står under social kontroll istället för att vara beroende av individuella beslut och marknadsmekanismer. Där är jag inte och där kommer jag sannolikt aldrig att vara.

Sedan jag gick med i (S) har jag brottats med den definition och de idéer som arbetarrörelsen vilar på. Kanske inte så mycket för egen del som med mina nya vänner. De öppna frågor som jag ställer, vem som är arbetare och vem som är direktör samt vad som egentligen är klasskamp får inledningsvis snabba svar men efter en tids resonemang blir det i regel tyst. Oroväckande tyst.

Är invandraren vars enda väg in på arbetsmarknaden är att för av släktingar lånade pengar (han eller hon får sällan banklån) köpa ett gatukök och steka hamburgare 14 timmar per dag arbetare eller direktör? Av vilken anledning skall han eller hon ge sin röst till socialdemokraterna? Kan han eller hon finna en gemenskap i vårt parti?

Är den ur sjukförsäkringen utförsäkrade ensamstående mamman arbetarklass eller något annat? Vilken röst för hennes talan i vårt parlamentariska system i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet utan att för den delen behandla henne med en förmyndarmentalitet? Hur får denna grupp utrymme i ett arbetarparti?

Jag som solo- eller mikroföretagare, som betalar tämligen höga premier utöver skatt för att ha ett medicinskt skydd (jag måste vara garanterad vård inom 24 h då min verksamhet annars går i stå med tämligen allvarliga konsekvenser för min ekonomi), varför skall jag över huvud taget engagera mig i ett socialdemokratiskt parti? Ett arbetsgivarinträde på 14 dagar i sjukförsäkringen innebär att det är mina besparingar jag tar av. Idag är 990 000 personer verksamma i solo- eller mikroföretag (0-9 anställda) vilket är ett halvt LO.

Kortast sommarsemester tar småföretagare i landsorten och i mindre städer, samt de småföretagare som har fem till nio anställda. Två tredjedelar av småföretagarna tar maximalt 15 dagars semester under sommaren. Det är något helt annat än de fyra veckors sammanhängande semester som de som är anställda har rätt till. Jag har inte den rätten och kan inte heller ta mig den om jag vill att mitt företag skall leva vidare.

Men jag vill vara tydlig att i grunden så klagar jag inte, företagande för mig är mer en livsstil än något annat. Frihet, och även intellektuell sådan, som jag får uppleva har ett pris som jag är beredd att betala ganska stora belopp för. Den intellektuella är dock inte till salu. Är jag då, med sämre villkor och skydd än de som vi skyddar med LAS, Semesterlagen och kollektivavtal en naturlig del av ett socialdemokratiskt parti? Kan detta parti företräda mig? Eller måste jag gå till utomparlamentariska grupper för att överhuvudtaget göra min röst hörd? Häri ligger begränsningen för de utomparlamentariska grupperna, de har inte rösträtt i parlamenten.

Med en befarad influensapandemi runt hörnet överväger organisationen Företagarna ett gemensamt krav på staten att hantera småföretagarnas sjukkostnader. ”Sjukdomsbortfall är extra kännbara för småföretagare”, säger Företagarnas vd Anna-Stina Nordmark Nilsson.

Andra problem är inriktningen på de näringspolitiska programmen. Riksbanken fortsätter att hjälpa storbankerna med billiga lån. Men trots det har inte utlåningen till företagen ökat. ­ Istället är det bankernas vinster som ökar. Företagarnas varnar för en upprepning av 90-talskrisen då många företag slogs ut.

Samtidigt med detta säger alla partiföreträdare unisont att det är småföretagen som skall ta Sverige in i framtiden. Där skiljer sig inte Socialdemokratin från Alliansen nämnvärt men dom näringspolitiska programmen oavsett politisk hemvist adresserar endast storföretagen eller de finansiella aktörerna och inte de reella problem som Anna-Stina Nordmark Nilsson uppmärksammar.

Men där jag ändock känner en acceptans för min situation i (S) är mitt behov av en social infrastruktur. En infrastruktur som gör att jag på samma villkor som alla andra har rätt till en vård, skola och omsorg av en sådan kvalitet att jag med hårt arbete kan förverkliga min dröm om livet.

Så min öppna fråga är egentligen som följer:

Vilka grupper är vi de facto beredda att släppa in i socialdemokratins arbete med att möta framtiden? Eller är det bara deras röster vi vill ha?

Johan Westerholm

Gabriel Urwitz, f.d professor vid Handelshögskolan i Stockholm, gör i ett annat sammanhang ett utspel som är intressant i denna debatt. Han efterlyser en reformering av det finansiella systemet mot bakgrund av finanskrisen. Vad han anför är framför allt ökade kapitaltäckningskrav för bankerna så att dessa kan stå emot kreditförluster bättre och därmed minska risken för en kollaps. En kollaps av det finansiella systemet eller bankväsendet skulle få oöverskådliga effekter och riskera att tvinga oss in i en bytesekonomi.

Dessa idéer är tillämpbara på alla de företag som är verksamma i den offentligt finansierade välfärden.En problematik som finns i de konstruktioner som vi ser idag, och som förbisetts av alla, är problemet med konkurser i offentligt finansierad verksamhet. Det senaste exemplet är Doctrinagymnasiet i Uppsala men det finns flera och, det kommer finnas fler liknande fall runt hörnet.

Det behövs ingen avancerad hjärngymnastik att sluta sig till att detta leder till förvirring och oro bland elever för att inte tala om de negativa effekterna på utbildningens kvalitet och resultat. Och de konsekvenser som följer när kommunerna, med mycket kort förvarning och med lagens skyldigheter, måste skaka fram utbildningsplatser som inte finns.Jag är mot denna historik benägen att införa vinstbegränsningar eller andra kapitaltäckningskrav för privata aktörer så att det som händer i Doctrinagymnasiet undviks.

Ett sådant krav skulle kunna vara att bolaget eller operatören tvingas ha en löpande kapitaltäckning som garanterar tre månaders drift. Skälet är krasst ekonomiskt, det ger kommunen som har den lagstadgade skyldigheten att svara för utbildning, en förvarning om tre månader och därmed tid att sörja för alternativ om en konkurs skulle inträffa. Ett högre kapitaltäckningskrav och tydliga kvalitetskrav på det som levereras, ytterst till eleverna, skulle sannolikt begränsa intresset för de som endast ser till vinst.

Men jag är i grunden förespråkare av att den enskilde medborgaren skall kunna välja. Och det finns eldsjälar som kan utveckla verksamheter som inte fungerar bra i den stordrift som kom att prägla 1970-talet. De krafterna skall vi vara rädda om.

Som exempel kan nämnas ett vårdföretag som specialiserat sig att inom Stockholms Län (SLL) habilitera ungdomar med Aspergers syndrom in i samhället och som jag kom i kontakt med i början av 2000-talet. Man tillämpar en metodik som närmast kan liknas vid “jobblinjen”. Grundarna är före detta anställda i SLL och hade under många år sett vad som kunde göras om pengarna användes på ett annat sätt och om man aktivt arbetade med små-företagare för att ordna praktikplatser. I landstingsbyråkratin var detta omöjligt vilket fick till följd att dessa ungdomar isolerades och hänvisades, i bästa fall till varandra, till en på alla sätt konstgjord daglig verksamhet mellan kl 10-14 vardagar. På sommaren uppehåll i 9 veckor.

Detta är allt annat än värdigt. Cirka 50% av ungdomarna kom, genom bolagets försorg, att habiliteras ut i arbeten och lönebidragen kunde successivt trappas ner till låga nivåer. Resultatet blev mer än en vinst för bolaget. Det blev till en vinst för den enskilde klienten och samhället. Detta då den offentliga byråkratin i det enskilda fallet var en begränsning. En sådan verksamhet skall självklart premieras.Jag tycker Carin Jämtin (S) dragit igång en intressant debatt. Den har många bottnar vilket hon söker beskriva och jag ser fram emot att det kommer att leda till ett klart ställningstagande på Socialdemokraternas kongress i höst.

Jag bedömer att vi, utöver de moraliska och känslomässiga argumenten internt och i valrörelsen, måste komplettera debatten med de ekonomiska motiven. Dom är tydliga och är, anser jag, enskilt av sådan tyngd att vi kan få väljarnas stöd för en förändring. Så som den avreglerade välfärden utvecklas idag kommer den att bara leda till ytterligare merkostnader för skattebetalarna.

Johan Westerholm

Det här inlägget om: skolpolitik är pingat på Intressant.se

Bilden från Herr G