Polisanställd borde nog skilja mellan brottet och människan innan brottet uppdagades. Polisanställda borde kanske börja rannsaka sig själva och sin yrkesattityd. Jag är förbannad och ilsk över den misstänkte polischefens brott. Just utifrån att han framstått som jämställdhetens riddare. Men också solen har sina fläckar helt klart. Men jag är lika förbannad över poliskårens reaktioner om att inte kunna fördöma hans eventuella brott (jag utgår från misstanke) som att inte kunna skilja på en kollega som vill verka för jämställdhet. Att jobba för jämställdhet inom polisen verkar vara rätt nödvändigt trots allt och heder åt de poliser den polis som vågar fortsätta detta trots den fd kollegans brott.

Jag kan känna min avsky och mitt hat mot den här handlingen och personen som gjort det, men jag undrar i mitt stilla sinne varför inte de höga direktörerna i samhället fick får ståta med sina namn. Jag vill minnas Geijeraffären där två flickor på en institution i Stockholm såldes och utnyttjades av höga politiker. När dessa namngavs uppstod en solidarisk kör över partigränserna om hur media och den sk bordelldrottningen kunde vara så hemska att de anklagade landets högsta för dessa vidrigheter. Nu hänger vi ut en fd polischef, troligen helt ofarligt. Han jobbar inte längre som polis och fd kolleger kan håna och skratta utan problem.

Jag blir inte förvånad över att kyrkorna och dess församlingar döljer pedofiler, varför skulle svenska samfund vara ett dugg bättre än katolska kyrkan på irland och andra ställen där man utnyttjat och sexuellt förgripit sig på barn som man har haft ansvar för. Jag blir bara så förbannad över att Svenska Kyrkan inte vill beröras eller röras vid Vanvårdsgruppen och inte behagar ens svara på mail.

Jag blir förbannad och sur på alla frikyrkor som inte kan göra rent hus med sina problem och att man sammantaget inte kan göra avbön för de misstag som görs. Polisen och kyrkan är för människor troligen de två institutioner som torde ha stöd av allmänheten, men en polis som kör med dubbla roller en kyrka som inte kan visa empati för de utsatt i Sverige är det stora sveket.

Nu tycker jag till slut att pressen borde gå ut med också namnen på direktörerna, skall en hängas skall alla andra hängas ut också.

Trots att vi haft friskolor i många år nu, diskuteras fortfarande att vissa friskolor inte tar barn med särskilda behov, handikappade, bråkiga och socialt svåra. Trots att det från början hette att friskolorna inte skulle få ta ut avgifter för t.ex böcker, utflykter, resor etc har man nu ruckat på detta och det är fritt fram. Det kommer givevis att bli samma sak med privata arbetsförmedlingar. Lättplacerad arbetskraft sökes av alla, marginaliserade, långtidssjuka, missbrukare, ungdomar och människor utan utbildning kommer knappast vara den grupp som de privata förmedlingarna står i kö för.
På Centerns hemsida kan man läsa om förslaget och bl.a vill “Centerpartiet skilja myndighetsutövning från förmedling.”
Arbetsförmedlingens roll blir att bedöma hur mycket stöd en sökande behöver och betala för de tjänster som de arbetssökande väljer.
“Själva förmedlingen ska på sikt skötas uteslutande av privata aktörer. Fri etableringsrätt ska råda. När den arbetssökande fått sina behov och möjligheter utredda av den nya myndigheten står det denne fritt att välja arbetsförmedlare i utbudet på marknaden.”
“Eftersom de som bedöms ha större behov också får en större peng skapas även drivkrafter att ta hand om dem som står långt från arbetsmarkanden. ”
“Konkurrens ger mångfald och effektivitet
Med vårt system skapas möjligheter för olika arbetsförmedlare att specialisera sig på olika människors behov. Någon skaffar sig kompetens och bygger upp nätverk som passar långtidsarbetslösa. En annan blir specialist på ungdomars situation och behov.”
“En annan fördel är att arbetsförmedlarna uppmuntras att nå bra resultat. Enda sättet att tjäna pengar i vårt system är att förmedla jobb. Den som inte förmedlar tillräckligt många jobb får helt enkelt inga pengar. Genom en sådan reform kan vi få betydligt bättre fart på förmedlingen av jobb än idag.”

Om man får betalt i efterskott vem är då intresserad av att driva en arbetsförmedling, trots allt är det ju inte gratis att ta hand om människor och det kommer att tid för många innan de får jobb. Och dom som aldrig får jobb, vilket blir en självklarhet också i det Nya moderata samhället vad händer med dem. Ska de utredas av myndigheten Arbetsförmedlingen igen.

Det låter väldigt bra när borgliga partier lägger förslag som skall gynna valfriheten och den enskilda individen. Det underförstådda och inte uttalade budskapet är dock att den som inte kan tillgodogöra sig valfriheten kommer att hamna utanför. Valfrihet är bra för den som vet vad den söker, men för en stor grupp är valfriheten detsamma som att stanna kvar i utanförskapet. Privata förmedlingar drivs inte av att driva de svaga utan att ta hand om dom som har valfrihet på arbetsmarknaden.

Med den kultursynen är det ju inte märkligt att bibliotek blir en black om foten, det är trots allt en kostnad och skall det skäras i budgeten, är ju biblioteken en utmärkt angreppspunkt. Det går alltid att hänvisa till att det finns för många bibliotek, att det är dyrt med böcker, höga hyror, dyr kunnig personal och att efterfrågan inte är lika stor på att låna en bok som att handa i en galleria. Som det lilla biblioteket i Aspudden som också det hotas av nedläggning. Förslag öppna en ölpub i en hörnet där barnböckerna står.

I Hornstull vill man göra Lattefik. På biblioteket givetvis. Latte är det nya ordet, lattmammor, lattepappor och alla andra lattemänniskor och så givetvis Lattekultur. Vi spenderar gärna 20 kronor för att få en kaffe med mjölk, men att låna en bok utan kostnad…är en skatteutgift.
” Inom Stadsbiblioteket pågår hela tiden ett arbete med att se över lokaler och utvecklingsmöjligheter. För Hornstulls del är det aktuellt med en renovering av lokalerna som biblioteket ligger i. I samband med detta har en idé lagts fram om att integrera biblioteket med någon form av café-/restaurangverksamhet och samtidigt minska den publika lokalytan något, det finns ännu inget färdigt förslag om hur mycket. Till detta skulle goda samarbeten kring ytor och verksamhet kunna finnas.”
(http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2009/12/18/om-biblioteket-i-hornstull/ 18 dec 2009)
När jag var barn fick jag lära mig att på biblioteket skulle det råda tysnad och lugn. Man skulle kunna njuta av lukten från bokbanden, atmosfären och i stillhet botanisera kring de tusentals titlar och urval som bibliotket erbjöd. På Stadsbiblioteket står numer en skylt, ”stäng av mobilen”, därför att man inte skall prata högt och brett i mobilen på den enda plats där det fortfarande går att njuta av tystnaden och stillheten i stadsbruset.

Nu kanske vi skall göra som med apoteken. Sälja ut och outsourca till privata intressen.
Vad kan t.ex en 20 åring i kassan om vilka värktabletter jag behöver. Receptfria medel är ju inte med nödvändighet detsamma som att allt receptfritt är bra för alla. Men i det moderna samhället har vi fått en annan informationskälla, reklam-TV och Ipremmannen får väl stå för den nya informationsformen kring läkemedel.
Ett lagom hej och hå och lite värktablett ovanpå visar ju att vi alla blir så mycket friskare av detta.
Så tänker jag mig att vi avskaffar bibliotikarien och ersätter henne med en lattsäljare. Lattesäljaren är ett franchiseföretag med en minibetald yngling, tjej som vet hur man blandar kaffe enligt receptboken och som säkerligen kan lära sig att hantera det digitala bokningssystemet på biblioteket. För där är inte kunskap om böcker som gäller, utan om teknik och där vinner den yngre generationen.
Man kanske kan ha barer med öl och alkohol på biblioteken också. Ut med den kostsamma barn- och ungdomsverksamheten. Det ger ju inkomster åt offentligheten och några särintressen, Madeleine Sjöstedt kan vi ju inte tala om, för super gör ju en majoritet av både Stockholm och Sverige.

Jag är ett barn av 60-talets radikala Sverige, vi var långt till vänster om Socialdemokratin och V på den tiden. S framstod som de stora försvararna av systempolitiken och det finns vissa likheter med dagens borgliga poltiker.
Det som var så oerhört viktigt under 60- och början av 70-talet var synen på kultur. Kulturen skulle ut till människorna. Teatrar, musik och böcker skulle vara tillgängligt och helst gratis. Vi fick musikgrupper som vägrade finna sig i de kommersiella skivbolagens krav på vad som var musik och som startade egna skivbolag för att få ge ut den musik de själva gillade och som även vi tyckte om. Vi fick fria teatergrupper som spelade teater som aldrig skulle sättas upp på en nationalarena, teater om vardagen, samhället och politiken. Filmen blev mer avantgardistisk och exprimentlustan inom filmen blev en följd av den kulturradikala stämningen i samhället.

”En Bok För Alla” som kom 1976 var ett viktigt steg i att öka läsintresset hos svenska folket och att en bok inte skulle behöva kosta skjortan. Den subvensionerades med skattemedel och blev en framgång. Utgivningen är idag hotad.

Nu menar inte jag att kultur måste vara poltik a la 60-talet, men bortsett från det talades det om tillgänglighet för folket och där var biblioteken ett nav. För var det något som var folkets, så var det biblioteken. Jag kan inte säga hur många som läste eller lånade böcker, men de gånger jag som tonåring besökte inrättningarna var det alltid besökare där. Visste ni att biblioteken startades av arbetarrörelsen för att ge vanliga människor en chans att läsa och förkovra sig? Har det behovet minskat idag?

60-talets radikala kulturvind dog inte ut, den förändrades, den vilade och återkom-mer med förnyad kraft i 2000-talet. Vi läser fortfarande klassiker inom litteraturen, vi lyssnar på klassisk musik, begreppet opera har nått bredare folklager, film produceras som aldrig förr samtidigt som vi fortfarande kan se gamla stumfilmer eller svartvita filmer från 50-talet.
MEN vi lyssnar också på den radikala musiken från 60/70 talet. Proggmusiken överlever och spelas som aldrig förr. Vi lyssnar med förkärlek på rockmusik som har mer än 40 år på nacken. Men vi gör allt detta i samklang med ny framväxande kulturentusiaster. På biblioteket möts det nya och det gamla. Vi kan låna och lyssna på musik, låna film och njuta av boken som inte finns i bokhandeln.
Det är detta borgarna idag kallar särintressen. Särintresse utgör skillnaden mellan att idka galleriakultur och att kämpa för mötesplatser utan kommersiellt intresse där vi alla kan rymmas utan att tvingas köpa det senaste eller färdigmacka för 75 kr.

Lagena är dotterbolag till Systembolaget, som ansvarar för leveranser av sprit och vin till bl.a krogar och restauranger. Förändringen skedde över huvudet på de anställda och Handels, de fackligas organisation kunde bara stå bredvid och titta på.

Nu kommer nästa, COOP har redan i södra Sverige outsoursat delar av sitt lager till privata företag och vill även ersätta fast anställda med bemanningspersonal. Nästa steg är COOP-lagret i Västerås. I Bro har man redan påbörjat omändringarna. Det var inte länge sedan som COOP övervägde att flytta hela lagerverksamheten från Västerås till Bro. Men verksamheten blev kvar och idag kan vi förstå varför. COOP har naturligtvis hela tiden letat efter vägar att göra sig av med fast anställd personal och bli av med kostnadskrävande lagerhantering.

Allt detta sker under överinseende av den borgliga arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin som inte uttalat sig i den mycket märkliga hanteringen. Men troligt är att Littorin kommer att sätta upp samma förvånande min här som han gjorde med miljardfiaskot coacher för arbetslösa.

Det som skett inom Lagena och nu COOP visar på en oroväckande utveckling inom svensk arbetsmarknad. Detta leder till att fler företag och givetvis kommuner kan sparka fast anställda för att ersätta med inhyrd bemanningspersonal. Det är anmärkningsvärt att ingen ansvarig politiker reagerar men också lika anmärkningsvärt att Handelsanställdas Förbund inte agerar mer synligt.

Fackliga organisationer idag har mer karaktären av trivselverksamhet och att göra arbetsgivare och regering till lags än att ta strid för sina medlemmar. Något har gått fel inom den fackliga rörelsen.

I Räppe, Småland ändrade COOP ledningen från 90 till 100 anställda som skall bort. I Umeå noteras den 11 november, att Coop Sverige AB ska omvandla Coops lager i Umeå från en dagligvaruterminal till en omlastningsterminal. De lagervolymer som hanteras på Umeålagret i dag ska successivt överföras till Coops terminal i Bro utanför Stockholm.
“Omstruktureringen sker över hela Sverige. Totalt kommer runt 500 medarbetare att bli övertaliga, främst vid terminalerna i Umeå, Luleå, Växjö och Malmö, forsätter Fredrik Persson”.

Detta är emellertid en sanning med modifikation, eftersom konceptet går ut på att få bort fast anställda och lägga ut verksamheten på andra intressenter. För COOP innebär det att man slipper ifrån personalansvar och kostnader/drift för sin lagerverksamhet.

Omstruktureringen har inte fått några större rubriker i pressen, men Handels egen tidning, Handelsnytt, skriver, “COOP planerar att outsourca stora delar av sin lagerverksamhet. Man har dessutom för avsikt att ta in bemanningföretag i mycket större utsträckning, istället för egna anställda”.

Den här formen av arbetsmarknadspolitik ligger i linje med Maud Olofssons uttalande om rörlig arbetsmarknad, minskad trygghet och kringgående av arbetsmarknadslagarna. När inte kongressen var beredd att avskaffa LAS, var det inget större problem. Att sparka befintlig personal och ta in bemanningsföretag är ett indirekt sätt att kringgå arbetsmarknadens lagar. Därmed kan också Littorin sjunga fackens lovsång eftersom han vet att facken i de här frågorna är maktlösa eftersom dagens lagar tillåter att göra handel med människor.

När Maud Olofsson arbetade för att införa FA skattsedel (finns) fanns det givetvis en baktanke. Om varje enskild anställd blir sin egen arbetsgivare, underställs bemanningsföretag sätts de arbetsmarknadspolitiska lagarna ur spel. Bemanningsföretagen behöver bara betala lön under den tid man arbetar. Finns inget jobb, ingen lön och heller ingen rätt till A-kassa. För anställda inom bemanningsföretagen kan inte stämpla när de är arbetslösa. Jag vet för jag kunde inte ta vikariat via en bemanningpool eftersom A-kassan skulle försvinna.

Under den socialdemokratiska kongressen stod ett gäng tappra Lagenaarbetare utanför entren i Älvsjö och demonstrerade, se “http://arvidfalk.se/2009/10/ar-du-stolt-vanja/”. En av dem som var med hade bara arbetat ett halvår när hon fick beskedet om att säga upp. Inne på Kongressen fanns arbetarrörelsens ledning och LO-basen Wanja Lundby-Wedin. Men lagenagänget fick inget besök och Wanja sade senare att hon inte visste att de stod utanför. Men varför kunde inte få gå in? Polisen hade klart och tydligt markerat att gruppen inte fick komma in i entren till Älvsjömässan.

Nu tog dock kongressen ett viktigt beslut, att om man vinner valet lagstifta mot möjligheten att säga upp befintlig personal för att byta ut mot bemanningsföretag. Det är en klen tröst i ett land där arbetande ställs mot arbetslösa, olika anställningsformer spelas ut mot varandra och där vi idag inte ens vet om det blir ett regeringsbyte 2010. Än så länge är det så att den välmående och överbelånade storstadsbefolkningen har röstövertaget och arbetslösa samt andra svaga grupper inte utgör ett hot mot den sittande regeringen.

Jag har i två omgångar raljerat över coacherna, blev erbjuden av AF i Liljeholmen, men tackade nej. Har inget större förtroende när en tjänsteman lämnar över till en amatör. Det kanske beror på förmedlarna är lika stora amatörer som de coacher man anlitar. Hit tills jag har inte nått min sk kontaktperson vare sig per telefon eller vid besök och inte blivit uppringd.

Littorin vägrar att själv svara på kritiken och det som AB lyft fram, uttalandet från hans pressekreterare säger mer om Littorin än om historien i sig “Det finns alltid en risk att kvalitén drabbas när ­volymen ökar så fort, säger Littorins pressekreterare Karolin A Johansson”. Nu vet ni budskapet, snabbt och slarvigt med skattemedel är tillåtna när Alliansen skall skapa jobb. Hur många har fått jobb med hjälp av de sk coacherna hit tills, mig veterligt ingen. Alla säger ganska samstämt att det är en bluff och slöseri. Arbetsförmedlingens ledningsstab svarar lika undermåligt som Littorins, ”Upphandlingen som vi har gjort prioriterade kanske mångfalden på bekostnad av kvaliteten”. Och…. som ungdomarna säger…

Och sedan när prioriterades mångfalden inom Alliansen, hit tills har det mesta gått till storbolagen vad gäller försäljning av gemensam egendom. Vilken dj….a mångfalde är det man pratar om?

1 00 miljoner kronor hit tilldags. Pengar som troligen skulle gjort mer nytta genom höjda A-kassor, mer stimulans inom utbildning för arbetslösa. Det är möjligt att svenska folket fortsätter hylla, Reinfeldt och Moderaterna också nu, för den som inte är arbetslös berörs ju inte av fiaskot och de får ju dessutom skattelättnader. Solidaritet och kollektiv omsorg är ord som är dammiga och sorgkantade numer.

Men om man betänker att Staten lånar pengar till skattesänkningar, kastar 3 miljarder i sjön så måste åtminstone jag i egenskap av medborgare börja fundera över hur man sköter ekonomin. Inom sjukvården är det förbjudet med kvacksalveri, det finns en lag mot detta och många naturläkemedelsföretag och sk naturläkare har råkat illa ut. Oseriösa företagare kanske också borde falla under samma lag… eller….!

Om detta hade gjorts av en S-regering hade pekfingrarna från opositionen inte räckt till, men nu är det förvånansvärt få både från opositionen och inom Alliansen som uttalar sig. Maud Olofsson är det det här du menar med att satsa på företagandet i Sverige… i så fall har du lyckats oerhört väl. Alla nya sk företag i Sverige har tillkommit med hjälp av skattemedel. Om man räknar skolförsäljningar, apoteken, statliga företag, utsourcing av verksamhet och nu coachsatsningen så torde andelen nya företag te sig stort under er tid.

Tyvärr vill jag säga att insatsen genom AF förstört marknaden för seriösa coacher, varav några som jag känner. Ingen människa vågar under överskådlig tid engagera en coach av rädsla för att det är en lycksökare. Grattis Alliansen till ett strålande arbete.

Efter att ha avnjutit en bra middag med Tomas Oredsson som konferencier och med Miss Li som middagsunderhållning kan jag bara meddela att det här är ett parti som mår bra. Socialdemokraterna är ett parti som siktar på riksdagsvalet 2010 med självförtroende och självinsikt.

När Thomas Bodström och Ibrahim Baylan framför “Staten och kapitalet” visar självironin inga gränser och när Tomas Östros framför “In the ghetto” så så pekar man på en självinsikt som är bra, tydligt och uppfriskande.

Besluten från partikongressen visar på att partiet går i takt med sina medlemmar på de flesta plan, det är en naturligtvis en och annan som tycker att det kunde vara mer vänster, mer radikalt och mer av socialistisk prägel men partiet och dess ombud på kongressen vet att ta ansvar för framtidens politik. Det är inget tvivel om att högeralliansen har all anledning att se upp den 19 september 2010.

Erik Laakso

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, jobbkongress, festkongress

Under den pågående partikongressen på Stockholmsmässan står partiledningen stark och får igenom de strategiska besluten utifrån de politiska riktlinjerna. Det är inte på många områden som partistyrelsen får på nöten av ombuden. Det tyder först och främst på att rådslagsarbetet har fungerat bra och att medlemmarnas förslag utifrån landet har fått fäste hos partiledningen. Det tyder också på att falanger av olika sort står ganska svaga inom partiet och att ombuden är framröstade på ett representativt sätt.

När man talar om “förankring” brukar det ha handlat om att partiledningen bestämmer och sedan ska medlemmarna övertygas om förträffligheten. men genom rådslagsarbetet har förankring fått rätt innebörd. Det är medlemmarnas förslag till politik som har förankrats hos partiledningen, det är så det ska vara.

Kongressen närmar sig avslutning och riktlinjerna ska senare utformas till en valplattform och en politik för 4 år i regering. När nu partiledningen tagit till sig vilken politik medlemmarna vill ska föras och när det nu syns i riktlinjerna så finns grunden för en bra valplattform vilket ger goda möjligheter till att vi tillsammans med de andra två rödgröna partierna har ett regeringsdugligt, starkt och politiskt tryggt alternativ till den moderastyrda alliansen.

Erik Laakso

Foto: Anders Löwdin

Läs även andra bloggares åsikter om mona sahlin, partikongress, jobbkongress, jobb09, politik, socialdemokraterna

Här är bloggväggen med de senaste inläggen från kongressen:
Åsa Lindestam
Joakim Kellner kommunals kongressblogg
Röda Berget
Camilla Wedin
Dan Oskarsson
Jonas Morian
Eva Rundkvist Käringen mot strömmen
Åsa Westlund
Johanna Graf
Stefan Svärd
Krassman
S-Buzz
Reza Javid Mohammedsvensson
Erik Laakso På uppstuds
John Johansson
Örebro läns delegationsblogg
Västmanlandsdelegationen
Lidmans legender
Anders Teljebäck
Gabriel Wikström
Åsa Eriksson
Tingeling
Peter Gustavsson
Lars Wiberg
Darina Agha
Markus Blomberg
Robert Noord
Thomas Bodström
Best of mankind
Fredriks kongressblogg
Fredrik Lundh Sammeli
Rödgrön
S i norr – kongressblogg
S debatt i Jämtlandslän
Mats Engström
Rosemari Södergren med Kulturbloggen
Peter Andersson med rätt att tycka
Johan Westerholm på Mitt i steget
Alexandra Einerstam HBT-sossen
Monica Green
Arvid Falk hela redaktionen på plats
Anders Löwdin på Lowdin.com
Claes Krantz och hela gänget bakom sosse.tv och Solidariskt Sverige
Mårten Wedebrand
Nathalie Sundesten Landin
Stefan Wikén Stefans konspirationer
Peter Högberg Högbers tankar
Viktor Tullgren
Fredrik Jansson tankar från roten
Karin Bergh
Haningeposten
Eva-Lena Jansson
AC Brockman
Fredrik Pettersson
Thomas Hartman
Anna Vikström
Alliansfritt Sverige -kommer hålla i “bootcamp”-avdelningen

Vanvårdsgruppen har länge krävt inte bara ekonomisk kompensation utan också en ursäkt från Samhället men det enda svaret hit tills har varit att Maria Larsson säger sig kunna gå ut. Men det är inte en fråga för ett departents minister utan en fråga för landets högsta politiska ledare och här har Fredrik Reinfeldt offentligt aldrig kommenterat vare sig kravet på ursäkt eller den ekonomiska kompensationen.

Vanvårdsutredningen som med Göran Johansson som utredningsansvarig, kommer efter jul- och nyårshelgerna att lägga en delrapport som tar upp 450 intervjuer. Mer än hälften av gruppen består av kvinnor och Göran Johansson har förvarnat om att delrapporten kommer att visa den mest nattsvarta delen ur den svenska socialhistorien.

Hälften av de barn som vuxit upp på barnhem, i fosterhem och på institutioner har utsatts för sexuella övergrepp visar utredningen.
Minst 250 000 barn placerades i fosterhem och på barnhem av den sociala barnavården i Sverige mellan 1925 och 1995, enligt utredaren Göran Johansson. I de 400 intervjuer som sammanställts uppger både pojkar och flickor att de blivit sexuellt utnyttjade eller våldtagna.

Intervjuerna med totalt 1 000 personer kommer att fortsätta fram till 2011. Först då uppger Maria Larsson att regeringen tänker ta ställning till ersättningsfrågor och ursäkt. I det här fallet kan vanvården ha hamnat på den rödgröna regeringens bord. Och med det löfte som Mona Sahlin gav idag lördag 31 oktober vet vi att det åtminstone blir en offentlig ursäkt värd namnet.

Anne Skåner

Foto: Anders Löwdin

Läs även andra bloggares åsikter om mona sahlin, vallöften, vanvård, politik, jobbkongress

Först vill jag välkomna er till det seminarium där jag och Rosemari Södergren medverkar tillsammans med riksdagledamoten Eva-Lena Jansson, kommunpolitikern Ann-Catrin Brockman samt historikern Lars Ilshammar. Klockan 14 i sal B4. Vi ska samtala om övervakningssamhället, integritetspolitik och digitala klyftor. Det är ett seminarium som arrangeras av Sossar mot Storebror. Välkomna.

Jag har suttit hemma och följt kongressen via Twitter och SVT24 och konstaterar att det är ungefär som det brukar vara på den här sortens tillställningar. I vissa frågor sätter partiledningen ner foten skarpt redan innan debatterna tagit fart för att stämma i bäcken och göra tvehågsna ombud mer på det klara med hur de bör rösta i kommande voteringar och i andra frågor, kanske där det har marginell betydelse hur voteringarna utfaller, uppmuntras till hårda tag i debatterna.

Inte minst minns jag har förre partiordföranden Göran Persson kritiserades skarpt för att ha föregripit kongressens debatter och voteringar angående föräldraförsäkringen på kongressen 2005, när nye partiordföranden Mona Sahlin gör en snarlik markering om arbetstidsförkortning så är ingen lika upprörd. Det som förvånar mig är att det finns folk som på allvar tror att ombuden i egentlig mening har så väldigt mycket att säga till om, det är partistyrelsen som får igenom sina frågor nästan undantagslöst. Stämmer det med det medskickade mandatet? Stämmer det med rådslagsmaterialets slutsatser och stämmer det med opinionen? Det är väl bäst att hoppas att det är så.

Idag diskuteras ungdomsfrågor med partistyrelsens föredragande Thomas Bodström, ett val av ansvarig som jag har anledning att återkomma om men jag hoppas partiledningen har sonderat med SSU om det är det bästa ungdomsgenerationen kan erbjudas som spetspolitiker? Dessutom kommer de viktiga miljöfrågorna upp senare i eftermiddag. Jag ser också fram emot sjoket om folkrörelserna som avrundar dagen.

Nåväl, har du tips på något som vi borde skriva om här på Arvid Falk eller vill du kanske skriva något själv så är du välkommen att söka upp mig eller någon annan ur redaktionen, vi lär svärma runt netroot-området från och till under resten av kongressen.

Erik Laakso

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, jobbkongress, jobb09, politik

I det moderna ledarskapet som Mona Sahlin representerar finns inget av detta. Hon valde att lyssna på rörelsen. Det kom inga vallöften, det kom inga uttalanden om hur alliansen skulle bekämpas. Media betraktade detta som sen svaghet. Men hade hon gjort utfästelser eller uttalat sig hade också detta lagts till hennes minuskonot. Hon hade gjort misstag i sitt privatliv som hon straffas för idag åtskiliga år senare. Ingen av hennes företrädare skulle någonsin behövt stå i skamvrån 20 år senare för begånga fel eller misstag. När media eller väljare angrep Göran Persson tog han ett steg framåt. Män inom socialdemokratin som gjort bort sig ser alltid till att komma tillbaks i nya ledande positioner.
Mona Sahlin har det svåra jobbet att leda socialdemokratin in i ett modernt ledarskap, som inte bygger på auktoritärt styre utan inlyssnande och försök till att höra efter vad omvärlden har för tankar i olika frågor. Hennes stora misstag, som Gudrun Schyman nämner, är att Mona inte tillräckligt utgår från ett feministiskt tankesätt utan tvingar in sig i hörnet bland männen. Det var troligen detta som fick henne att på kongressöppningen säga nej till 6-timmarsdagen och travestera Reinfeldt “alla måste jobba mycket mer”. Hon tvingas välja både höger och vänsterflygeln inom sitt parti, anpassning till döds, istället för att bestämma sig för vilken linje hon egentligen står för. Bära eller brista och om det så skulle bli också kunna diskutera 6-timmars arbetsdag utan att därmed frånsvära sig ansvaret för jobblinjen.

I debatten sägs att kvinnorna sviker Mona Sahlin, ja men de sviker inte bara henne. Kvinnor är konsekvent de största svikarna gentemot sina systrar. Maktkampen bland kvinnor är inte mindre än bland män. Kvinnor som kommer fram stöttar inte med automatik sina medsystrar, utan väljer ofta män som samtalspartner och koalition. Det är just bristen på systerskap och stöd, kvinna till kvinna, som gör det svårt för Mona Sahlin. Precis som  kvinnliga chefer på en arbetsplats antar partriarkatets ledarstil gör kvinnor inom politiken samma sak. Det är svårt att vara kvinna när samhället fortfarande har en maktstruktur som styrs och bestäms av männen.

Den borgerliga alliansen seglar på ett moln av nallebjörnsfaderlig värme. Fredrik Reinfeldt får den mest förhärdade socialist att sluta Reinfeldt i sina armar, men vad vi glömmer bort är att det inte moderaterna man kramar om utan Reinfeldt. Under de år han varit statsminister har jag aldrig hört Fredrik Reinfeldt säga en enda obehaglig sak eller lämna ett meddelande som skakar om folket. Det är Reinfeldt som talar om de positiva nyheterna, det vi vill höra. Mer i plånboken, mer att konsumera för. Han säkerställer fördomarna om att sjuka, gamla och arbetslösa bara är en kostnadsfråga och vänder sig till det arbetande folket. Men de obehagliga detaljerna låter han Anders Borg, Maud Olofsson och Jan Björklund stå för. Jag nämner inte KD eftersom det mer känns som det partiet är en utfyllnad för att alliansen skulle få regeringsmakten.

I triviala vardagsfrågor undviker Fredrik Reinfeldt att uttala sig, han har en form av standardsvar om arbetslinjen och det upprepar han som ett mantra. När Reinfeldt skulle diskutera alkoholfrågan i TV gjorde han bort sig så totalt att jag är förvånad över att inte någon tidning reagerade på vad han sa. Att bara tio procent missköter spriten så då borde väl andra kunna få ta sig ett glas vin utan att bli tillrättavisade. Ett sådant uttalande om en av de stora folksjukdomarna vittnar om hans brist på närkunskap om vardagen, detta trots att Fredrik Reinfeldt själv är alkoholistbarn. Hans bristande insikt i vardagssvenskens liv gör att han hellre håller sig till övergripande och släta frågor som inte retar upp och framför allt inte får media att ifrågasätta hans ledarstil.

Maud Olofsson har sagt att hon vill bli statsminister, men trots att hon har en ledarstil som periodvis är värre än hennes manliga kollegors, kommer hon inte att bli vald. Maud Olofsson har heller inga “systrar” som sluter henne i sin famn, hon omges av samma jantelag bland kvinnor som Mona Sahlin. Skillnaden är den att det är svårt att känna systerlig sympati med Maud Olofsson medan jag kan känna en oerhörd värme och förståelse för Mona Sahlin. Det har att göra med att jag inte har mycket till övers för den auktoritära högröstade stilen utan trivs med lågmäldhet och diskussioner där man lyssnar på varandra. Ja men männen då, säger någon, de kommer inte att rösta på henne i egenskap av blivande statsminister, för många äldre manliga väljerare söker en annan form av kvinnor än den Maud Olofsson representerar. En bufflig Göran Persson går bra, men Margret Tatcher skulle aldrig vinna ett val i Sverige.

Nästa problem för Mona Sahlin är pressen. Inte ens Aftonbladets s.k. politiska skribent Lena Mellin kan se något gott i personen Mona. Hon har under de år som Socialdemokraterna haft en kvinnlig ledare, konsekvent ägnat sig åt att tala om hur dålig hon. Merparten av pressen i Sverige är borgerlig och där har de dubbla övertag. Dels att den  S-märkta debatt-  och ledarsidan på AB (enda rikstäckande tidning med S-prägel) beter sig som de är betalda av Bonnierpressen, gör att borgerliga media ohämmat och oemotsagt kan angripa Mona Sahlin och göra henne till syndabock för alla problem som finns inom rörelsen. Här har socialdemokratin sig själva att skylla då man sålt ut den egna pressen.
I en undersöknig för lite sedan visade det sig att såväl miljöpartister som medlemmar i LO-kollektivet och socialdemokraterna tyckte att det var en bra ekonomisk politik så tillvida att man uppskattade skattesänknigar som gjorts av den borgliga regeringen. I det läget komma att säga att vi måste höja skatten för att klara välfärdsmålen är inte lätt. Den borgliga alliansen kan sänka skatterna på bekostnad av utförsäljning av offentligt ägd egendom, lånade pengar, minskade bidrag till pensionärer, arbetslösa, skola och sjuka. Om målet är att gamla tant Stina skall få 400 kr mer i månaden efter skatt, eller att satsningar på barn med särskilda behov inom skolan mm kräver skattehöjningar går solidariteten i stå. Rör inte min plånbok.

Jag tillhör den lilla gruppen kvinnor som anser att man skall ge Mona Sahlin en chans. Att gamla oförrätter inte skall hänga med i oändlighet. Trots allt när straffet är avtjänat är det väl ingen svensk som vill att det skall dyka upp flera år senare. Jag tror också att vi måste överge den stalinistiska och partriarkala ledarstilen, att vi behöver mer av debatt, lyssna och reflektera. Jag tror också att man måste vara ärlig i sitt ledarskap och inte lämna över det obehagliga till sina lakejer som Fredrik Reinfeldt gör. Och vad gäller Alliansens kvinnor är det väl bara Maud Olofsson som har skaffat sig en plattform som moderaterna inte kan sparka undan. I övrigt har man valt att kicka sina kvinnliga ministrar som gjort fel och när man lyfter fram kvinnor,  ge dem svaga och intetsägande poster.

På söndag vet vi om åtminstone kongressledamöterna har låtit sig övertygas om att stötta Mona Sahlin inför den kommande valrörelsen, men hur vida det sprider sig till svenska folket avgörs av hur media hanterar frågan.

Anne Skåner
på plats på Socialdemokraternas partikongress

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, patriarkatet