Polisanställd borde nog skilja mellan brottet och människan innan brottet uppdagades. Polisanställda borde kanske börja rannsaka sig själva och sin yrkesattityd. Jag är förbannad och ilsk över den misstänkte polischefens brott. Just utifrån att han framstått som jämställdhetens riddare. Men också solen har sina fläckar helt klart. Men jag är lika förbannad över poliskårens reaktioner om att inte kunna fördöma hans eventuella brott (jag utgår från misstanke) som att inte kunna skilja på en kollega som vill verka för jämställdhet. Att jobba för jämställdhet inom polisen verkar vara rätt nödvändigt trots allt och heder åt de poliser den polis som vågar fortsätta detta trots den fd kollegans brott.

Jag kan känna min avsky och mitt hat mot den här handlingen och personen som gjort det, men jag undrar i mitt stilla sinne varför inte de höga direktörerna i samhället fick får ståta med sina namn. Jag vill minnas Geijeraffären där två flickor på en institution i Stockholm såldes och utnyttjades av höga politiker. När dessa namngavs uppstod en solidarisk kör över partigränserna om hur media och den sk bordelldrottningen kunde vara så hemska att de anklagade landets högsta för dessa vidrigheter. Nu hänger vi ut en fd polischef, troligen helt ofarligt. Han jobbar inte längre som polis och fd kolleger kan håna och skratta utan problem.

Jag blir inte förvånad över att kyrkorna och dess församlingar döljer pedofiler, varför skulle svenska samfund vara ett dugg bättre än katolska kyrkan på irland och andra ställen där man utnyttjat och sexuellt förgripit sig på barn som man har haft ansvar för. Jag blir bara så förbannad över att Svenska Kyrkan inte vill beröras eller röras vid Vanvårdsgruppen och inte behagar ens svara på mail.

Jag blir förbannad och sur på alla frikyrkor som inte kan göra rent hus med sina problem och att man sammantaget inte kan göra avbön för de misstag som görs. Polisen och kyrkan är för människor troligen de två institutioner som torde ha stöd av allmänheten, men en polis som kör med dubbla roller en kyrka som inte kan visa empati för de utsatt i Sverige är det stora sveket.

Nu tycker jag till slut att pressen borde gå ut med också namnen på direktörerna, skall en hängas skall alla andra hängas ut också.

Trots att vi haft friskolor i många år nu, diskuteras fortfarande att vissa friskolor inte tar barn med särskilda behov, handikappade, bråkiga och socialt svåra. Trots att det från början hette att friskolorna inte skulle få ta ut avgifter för t.ex böcker, utflykter, resor etc har man nu ruckat på detta och det är fritt fram. Det kommer givevis att bli samma sak med privata arbetsförmedlingar. Lättplacerad arbetskraft sökes av alla, marginaliserade, långtidssjuka, missbrukare, ungdomar och människor utan utbildning kommer knappast vara den grupp som de privata förmedlingarna står i kö för.
På Centerns hemsida kan man läsa om förslaget och bl.a vill “Centerpartiet skilja myndighetsutövning från förmedling.”
Arbetsförmedlingens roll blir att bedöma hur mycket stöd en sökande behöver och betala för de tjänster som de arbetssökande väljer.
“Själva förmedlingen ska på sikt skötas uteslutande av privata aktörer. Fri etableringsrätt ska råda. När den arbetssökande fått sina behov och möjligheter utredda av den nya myndigheten står det denne fritt att välja arbetsförmedlare i utbudet på marknaden.”
“Eftersom de som bedöms ha större behov också får en större peng skapas även drivkrafter att ta hand om dem som står långt från arbetsmarkanden. ”
“Konkurrens ger mångfald och effektivitet
Med vårt system skapas möjligheter för olika arbetsförmedlare att specialisera sig på olika människors behov. Någon skaffar sig kompetens och bygger upp nätverk som passar långtidsarbetslösa. En annan blir specialist på ungdomars situation och behov.”
“En annan fördel är att arbetsförmedlarna uppmuntras att nå bra resultat. Enda sättet att tjäna pengar i vårt system är att förmedla jobb. Den som inte förmedlar tillräckligt många jobb får helt enkelt inga pengar. Genom en sådan reform kan vi få betydligt bättre fart på förmedlingen av jobb än idag.”

Om man får betalt i efterskott vem är då intresserad av att driva en arbetsförmedling, trots allt är det ju inte gratis att ta hand om människor och det kommer att tid för många innan de får jobb. Och dom som aldrig får jobb, vilket blir en självklarhet också i det Nya moderata samhället vad händer med dem. Ska de utredas av myndigheten Arbetsförmedlingen igen.

Det låter väldigt bra när borgliga partier lägger förslag som skall gynna valfriheten och den enskilda individen. Det underförstådda och inte uttalade budskapet är dock att den som inte kan tillgodogöra sig valfriheten kommer att hamna utanför. Valfrihet är bra för den som vet vad den söker, men för en stor grupp är valfriheten detsamma som att stanna kvar i utanförskapet. Privata förmedlingar drivs inte av att driva de svaga utan att ta hand om dom som har valfrihet på arbetsmarknaden.

Med den kultursynen är det ju inte märkligt att bibliotek blir en black om foten, det är trots allt en kostnad och skall det skäras i budgeten, är ju biblioteken en utmärkt angreppspunkt. Det går alltid att hänvisa till att det finns för många bibliotek, att det är dyrt med böcker, höga hyror, dyr kunnig personal och att efterfrågan inte är lika stor på att låna en bok som att handa i en galleria. Som det lilla biblioteket i Aspudden som också det hotas av nedläggning. Förslag öppna en ölpub i en hörnet där barnböckerna står.

I Hornstull vill man göra Lattefik. På biblioteket givetvis. Latte är det nya ordet, lattmammor, lattepappor och alla andra lattemänniskor och så givetvis Lattekultur. Vi spenderar gärna 20 kronor för att få en kaffe med mjölk, men att låna en bok utan kostnad…är en skatteutgift.
” Inom Stadsbiblioteket pågår hela tiden ett arbete med att se över lokaler och utvecklingsmöjligheter. För Hornstulls del är det aktuellt med en renovering av lokalerna som biblioteket ligger i. I samband med detta har en idé lagts fram om att integrera biblioteket med någon form av café-/restaurangverksamhet och samtidigt minska den publika lokalytan något, det finns ännu inget färdigt förslag om hur mycket. Till detta skulle goda samarbeten kring ytor och verksamhet kunna finnas.”
(http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2009/12/18/om-biblioteket-i-hornstull/ 18 dec 2009)
När jag var barn fick jag lära mig att på biblioteket skulle det råda tysnad och lugn. Man skulle kunna njuta av lukten från bokbanden, atmosfären och i stillhet botanisera kring de tusentals titlar och urval som bibliotket erbjöd. På Stadsbiblioteket står numer en skylt, ”stäng av mobilen”, därför att man inte skall prata högt och brett i mobilen på den enda plats där det fortfarande går att njuta av tystnaden och stillheten i stadsbruset.

Nu kanske vi skall göra som med apoteken. Sälja ut och outsourca till privata intressen.
Vad kan t.ex en 20 åring i kassan om vilka värktabletter jag behöver. Receptfria medel är ju inte med nödvändighet detsamma som att allt receptfritt är bra för alla. Men i det moderna samhället har vi fått en annan informationskälla, reklam-TV och Ipremmannen får väl stå för den nya informationsformen kring läkemedel.
Ett lagom hej och hå och lite värktablett ovanpå visar ju att vi alla blir så mycket friskare av detta.
Så tänker jag mig att vi avskaffar bibliotikarien och ersätter henne med en lattsäljare. Lattesäljaren är ett franchiseföretag med en minibetald yngling, tjej som vet hur man blandar kaffe enligt receptboken och som säkerligen kan lära sig att hantera det digitala bokningssystemet på biblioteket. För där är inte kunskap om böcker som gäller, utan om teknik och där vinner den yngre generationen.
Man kanske kan ha barer med öl och alkohol på biblioteken också. Ut med den kostsamma barn- och ungdomsverksamheten. Det ger ju inkomster åt offentligheten och några särintressen, Madeleine Sjöstedt kan vi ju inte tala om, för super gör ju en majoritet av både Stockholm och Sverige.

Jag är ett barn av 60-talets radikala Sverige, vi var långt till vänster om Socialdemokratin och V på den tiden. S framstod som de stora försvararna av systempolitiken och det finns vissa likheter med dagens borgliga poltiker.
Det som var så oerhört viktigt under 60- och början av 70-talet var synen på kultur. Kulturen skulle ut till människorna. Teatrar, musik och böcker skulle vara tillgängligt och helst gratis. Vi fick musikgrupper som vägrade finna sig i de kommersiella skivbolagens krav på vad som var musik och som startade egna skivbolag för att få ge ut den musik de själva gillade och som även vi tyckte om. Vi fick fria teatergrupper som spelade teater som aldrig skulle sättas upp på en nationalarena, teater om vardagen, samhället och politiken. Filmen blev mer avantgardistisk och exprimentlustan inom filmen blev en följd av den kulturradikala stämningen i samhället.

”En Bok För Alla” som kom 1976 var ett viktigt steg i att öka läsintresset hos svenska folket och att en bok inte skulle behöva kosta skjortan. Den subvensionerades med skattemedel och blev en framgång. Utgivningen är idag hotad.

Nu menar inte jag att kultur måste vara poltik a la 60-talet, men bortsett från det talades det om tillgänglighet för folket och där var biblioteken ett nav. För var det något som var folkets, så var det biblioteken. Jag kan inte säga hur många som läste eller lånade böcker, men de gånger jag som tonåring besökte inrättningarna var det alltid besökare där. Visste ni att biblioteken startades av arbetarrörelsen för att ge vanliga människor en chans att läsa och förkovra sig? Har det behovet minskat idag?

60-talets radikala kulturvind dog inte ut, den förändrades, den vilade och återkom-mer med förnyad kraft i 2000-talet. Vi läser fortfarande klassiker inom litteraturen, vi lyssnar på klassisk musik, begreppet opera har nått bredare folklager, film produceras som aldrig förr samtidigt som vi fortfarande kan se gamla stumfilmer eller svartvita filmer från 50-talet.
MEN vi lyssnar också på den radikala musiken från 60/70 talet. Proggmusiken överlever och spelas som aldrig förr. Vi lyssnar med förkärlek på rockmusik som har mer än 40 år på nacken. Men vi gör allt detta i samklang med ny framväxande kulturentusiaster. På biblioteket möts det nya och det gamla. Vi kan låna och lyssna på musik, låna film och njuta av boken som inte finns i bokhandeln.
Det är detta borgarna idag kallar särintressen. Särintresse utgör skillnaden mellan att idka galleriakultur och att kämpa för mötesplatser utan kommersiellt intresse där vi alla kan rymmas utan att tvingas köpa det senaste eller färdigmacka för 75 kr.

Mogens är en facklig ombudsman i sina bästa år, pensionär, som älskar opera och verkligen kan området. Han ser allt som finns att se i södra sverige och han reser till Stockholm för att Valkyrian, som inte är världens lättaste, men oerhört spännande. Det märkliga med Mogens är att han vågar visa att att folket (arbetarrörelsen) också kan ha passioner som normalt vikts för vad jag kallar uppvisningspublik ur övre medelklass och överklass, opera. Ändå skrevs operan från början inte för överklassen utan som ett försök till att blidka just överklassen och kejsarvärlden och lyfta fram situationer som normalt inte talades om. Där ser vi vad musiken kan skapa.

Själv har jag slagits av att hårdrocken och opera har mer gemensamt än vad folk i gemen förstår. Att sjunga hårdrock kräver en otroligt stark och skolad röst, för att orka höga och utdragna toner. Men också för att innehåll och tema ofta ligger nära varandra. Det kanske inte är så konstigt att flera av världens främsta hårdrockssolister (sångare) har ett förflutet inom operan eller sk operaskolad röst. Kanske kan vi föra tillbaks opera i folkleden genom att hitta nya områden, teman för modern opera som fungerar i dagens samhälle ungefär som operan i det traditionella fungerade i dåtida samhälle.

Nåväl jag tycker det är starkt av en person att lägga ner så mycket tid och arbete på att hitta forum för kulturbloggare i landet. Utav nomineringarna att se, finns åtskilliga kulturbloggare som slår traditionella kulturskribenter på stora tidningar med hästlängder. Genom utmärkelsen som årets kulturbloggare ger vi internetbloggandet status och även om inte alla bloggare har mängder av läsare fyller de en viktig funktion genom orka och ha entusiasm, passion att göra något de känner är viktigt. Det blir inte som SVT att man mäter efter läsar/tittarsiffror i så fall skulle inte många av de nominerade orkat fortsätta.

Det som slår mig är att Blondinbella skapat skola för unga människor om meningsfullhet på bloggen. Hon har fått så många efterföljare som skriver om mode, stureplan, smink, om hur man skall se ut, vara och INTE tänka att man utifrån detta borde klassa dagens unga om idioter och fullständigt manipulerade. Manipulerade så tillvida att att är vi som Fru Anka i USA är vi helt rätt kvinnor, mode, hemmafruar, brist på inditet att vi duger som vi är utan moderiktiga väskor för tiotusentals kronor. Jag förslog att det skulle inrättas ett bloggkulturpris i ungdomsklassen för att stimulera ungdomar som inte bugar och bockar för modeindustrin, Stureplansgänget och leva för dagen. Det finns många ungdomar som tänker och funderar, som inte når ut ge dem en chans i årets kulturbloggare.

Men undrar man ju stillsamt så här hemma i soffan. Var fanns kultursnobbarna från pappers- och etermedia? Är inte vanliga människors bloggande om kultur tillräckligt initierat för att få en liten rubrik eller måste det vara det etablerade ståndet från pressen för att tala om offentligt kulturskrivande. Egentligen blir jag förbannad, men också ledsen närRosemari Södergren med vänner tagit initiativ till något ger internet o bloggandet ett högre värde än bara att vara “internet” och finkulturskribenter inom radio och tidningar låtsas som att inget annat finns.

Stockholms Stad vill förenkla för nationella adoptioner i landet. Grunden är BBIC /Barns behov i Centrum). Barnuppdraget (BUSS) har uppmärksammat förtydliganden av förhandsbedömningar och inledande utredning. Ärendet har gått på remiss till tre stadsdelsnämnder som samtliga tycker att förslaget är bra. Hägersten-Liljeholmens stadsdelsnämnd lyfter fram vikten av neutral information till föräldrarna. Begreppet neutral ges dock ingen förklaring. En adoption skall kunna genomföras av både icke födda som nyfödda barn, enligt förslaget med föräldrars medverkan. Här kommer den första farlig passus. Tidigare har förädrarätten vägt tyngre än barnets behov, men att ställa en fråga till en förälder om de vill adoptera bort sitt barn är inte alltid detsamma som att få ett medgivande. Föräldrar i en dysfunktionell situation kan ha svårt att ta ställning och måste ges såväl betänketid som garantier för att kunna ha fortsatt information och möjlighet att träffa barnet.
I den gamla barnavården hette det att adoptionen var frivillig, men den skedde under hot och press på mödrar som hade liten eller ingen kunskap alls om vad beslutet innebar. Det får aldrig i ett modernt förslag uppstå en situation där biologiska föräldrar kan anklaga socialtjänsten för att ha blivit övertalade eller tvingade.
Ett ja till förslaget i Stockholms stad måste kompletteras med såväl psykologisk som juridisk kompetens. Ett fristående juridiskt ombud skall alltid finnas för föräldrarna för att granska och finnas med i diskussionerna. Det skall också om det inte finns exeptionella skäl, rätten till att såväl träffa som få löpande information om det barn man adopterar bort. Under förutsättning att den biologiska familjen kräver och vill detta.
Barnet som bortadopteras skall ha access tlll alla handlingar rörande sitt ursprung den dagen han/hon så önskar. Ett önsketänkande är att man förfar som vid internationella adoptioner, att blivande adoptivföräldrar inte kan välja barn, utan tilldelas ett barn som finns för adoption. Detta förhindrar sk önskemålsbarn, vilket kan innebära att det blir barn trots allt som ingen vill ha. En adoption är ett ansvar för livet, det är barnets trygghet och rätt till familj som skall prioriteras och inte familjens önskan om att adoptera ett önskemålsbarn.
Den stora faran som jag ser det är den bristande samsynen på tolkningen av Socialtjänstlagen som skall ligga till grund för en eventuell adoption. Redan idag förekommer det att vissa socialdistrikt kör över föräldrar som är lämpliga för att ta hand om sina barn. Detta kan ske av olika skäl som prestige, löften till fosterfamiljen bakom ryggen på den biologiska föräldern, socialsekreterarens eventuella privata antipati mot en förälder etc. en Adoptivutredning måste ske på objektiva grunder utan socialsekreterare som redan har en uppfattning klar i frågan. Vidare måste det till nationella regler för hur socialtjänstlagen skall tolkas, vilka kriterier som skall ligga till grund för ett beslut om långvarig placering eller adoption. Den skall också granskas av oberoende jurister dock inte knutna till den kommunala förvaltningen.
Mina farhågor kan låta som jag inte är för adoption, men det är jag. Åtskilliga barn skulle få det bättre med en fast förankring i en familj där de vet att de hör hemma. Den ständiga omprövningen var sjätte månad skulle försvinna och rädslan som barn har där de trivs över att kanske tvingas flytta är skäl nog för att diskutera sakligt med den biologiska familjen om att medge en adoption. Men i fall där det inte finns en fosterfamilj anser jag att adoptivbarn tilldelas enligt samma princip som vid utlandsadoption. Med andra en adoptivfamilj skall inte kunna ställa krav på barnets kön inför en adoption.
En annan oro som infinner sig är de barn som är för gamla, där adoptivfamiljen väljer bort på grund av ålder. Skall det bli som i gamla tider att barn över fem år blir över och att vi flyttar upp åldersgränsen för barn som flyttas runt mellan olika fosterhem och biologisk familj.
I början av artikeln nämnde ordet neutral information till biologiska föräldern. Jag tror det är ett farligt begrepp som behöver förtydligas och få en skriven tolkning. Därför hoppas jag att innan förslaget börjar gälla, att Stockholms Stad också granskar juridiskt, utredningstekniska frågor etc. Ett litet misstag i en hantering av nationell adoption kommer att för evigt skapa oro bland alla som inte uppfyller samhällets krav på föräldraskap och inte minst kommer det att väcka en oro över vad som krävs för att få uppfostra sitt barn.

Alliansen har skjutit många pilar mot oppositionens brist på tydligt ledarskap, men nu lär de få det svårt. Visserligen har media än så länge varit relativt snäll mot Maud Olofsson och hennes två pudlar att först inte veta och sedan plötsligt veta om Vattenfalls famösa lek med medborgarnas pengar är egentligen lika grov som Jan O Karlssons en gång på tiden.

Detta var väl kanske inte vad Sverige behövde på sitt halvår som ordförandeland för EU och Fredrik Reinfeldt har legat osedvanligt lågt i egenskap av statsminister. Men å andra sidan det är kanske svårt att kritisera sin vice statsminister. Intressant skall det bli inför det stundande Klimatmötet. Svenska Vattenfall som svarar för merparten av all nedsmutsning i Europa genom sitt ägande av bl.a kolkraftverk skulle ju vara juvelen i kronan i Sverige som nu blivit betydligt solkigare genom Maud Olofsson.

Har just lyssnat i dagarna på kraven kring evidecnebaserad behandling inom missbruks- och ungdomvården. Det är möjligt att man till viss del kan mäta vissa saker men hur mäter vi känslor, enskilda behov etc. Däremot skulle det mot bakgrund av Maud Olofssons nya pudelsamling vara intressant med evidencebasering på politiken och varför inte en kvalitetssäkring på åtminstone ministerposterna.

Hoppas nu också kunna läsa lite mätningar kring förtroendet för den borgliga alliansen och se hur senaste tidens händelser påverkat opinionsläget.

Hassela går in på sin tredje dag av firandet 40 år. 40 år med Hasselakollektivet visar att kvalitet och engagemang lönar sig.

Från politisk demokrati till ekonomisk demokrati
I den traditionella beskrivningen av den svenska demokratins utveckling har man ofta urskilt tre steg. Det första steget omfattade den politiska demokratin med allmän och lika rösträtt, kvinnorepresentation m.m. Det andra steget var den sociala och välfärdspolitiska demokratin med omfattande stöd- och skyddssystem. Det tredje steget var den ekonomiska demokratin med facklig organisering, fackligt inflytande över arbetsledningen m.m. I detta steg återstår emellertid viktiga punkter på dagordningen.
Framgångarna har gjort att det svenska samhället – folkhemmet – kommit att bilda mönster för många andra länders politiska program. Folkhemstanken enligt Per-Albin Hanssons vision är 1900-talets mest framgångsrika modell när det gäller att skapa bestående välstånd för de stora folkgrupperna.
2000-talets folkhem dras dock med betydande svårigheter. Det var länge sedan någon talade om svenskarna som ”ett folk på marsch” (den sista boken med den titeln utkom 1978). Visionen om att ”stiga mot ljuset” är vag. Känslan av äventyr, av spännande samhällsbygge där alla kan vara med inställer sig knappast ens på första maj. Berättelserna om folkhemsbygget har fått allt fler inslag av nostalgi. Folkhemmet är dessutom hotat genom att skattebaserna viker. Det kommer att bli svårt att finansiera den gemensamma välfärden om det inte finns någon gemensam vision inför framtiden.
Generella välfärdsåtgärder har visat sig otillräckliga för att få bukt med brott och drogmissbruk. I den yngre generationen finns en förväntan om att försörjas av samhället. Idag kan 17-åriga narkotikamissbrukare vilja bli förtidspensionerade för att odelat kunna ägna sig åt sina droger resten av livet.
Många människor känner sig diskriminerade genom t.ex. kön, handikapp eller etnisk tillhörighet. Att känna sig ”kränkt” har blivit ett livsavgörande inslag i tillvaron för stora grupper.
Ett särskilt allvarligt problem är att stora grupper känner sig deprimerade eller berövade mening i livet. Svenska barn och ungdomar är kroppsligt sett de friskaste i värden. Likafullt har många av dem dålig psykisk hälsa och känner oro inför framtiden. Till synes vardagliga händelser som att en pojk- eller flickvän gör slut kan utlösa en kris som kräver besök på en psykiatrisk klinik.
När jag kom in i folkrörelsearbete vid mitten av 1930-talet fick känslosamheter och personliga problem stå tillbaka för gemensam kamp. Beredvilligheten att offra något för visionen om ett bättre samhälle kunde omfatta tid, svett och ett eller annat byxknä eller rent av ett blåmärke. Rörelsen framåt gav deltagarna ny energi och blåste bort en massa personliga problem som idag kan ältas på terapisoffor. Vi såg den bästa boten i en upplevelse av att vara med och forma framtiden genom samfällt arbete. Det var en tidig form av det som på 1990-talet kom att kallas ”egenmakt”.

”Öka de andliga behoven”
Efter mer än 75 år av folkhemsbygge kan vi säga att de yttre ramarna blev bra, särskilt de som tryggat den materiella sidan av människors tillvaro. Däremot tvingas vi konstatera att innehållet inte blev fullödigt.
På 1930-talet, när folkhemsbygget kom igång på allvar, varnade Alf Ahlberg (fil. dr, folkbildare och rektor för arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik) för att försumma vad han kallade ”den andliga sidan” av livet. Numera skulle vi kanske hellre tala om livskvalitet eller livets mål och mening. I boken Idealen och deras skuggbilder (1936) beskrev han socialismens kamp som innerst inne ”en kamp mot det kapitalistiska tänkesättet, den kapitalistiska andan”, mot vad han kallade ”mammonismen” (efter Mammon, penningens och girighetens gud; Matt. 6:24).
Ahlberg fann lösningen inte i att öka de materiella behoven (när de grundläggande väl var tillfredsställda) i en ändlös skruv utan att ”i stället öka de andliga behoven”. Det var för honom en fråga om bildningskamp långt utöver att öka människors kunskap. Det var en fråga om ”hela människans inre andliga frigörelse, möjligheten att växa och vidga horisonten, möjligheten att tillgodogöra sig de kulturvärden, som sekler och generationer frambragt”.
I årtionden var Ahlberg en av dem som flitigast kämpade för de humanistiska värdena, på 1930-talet t.o.m. under uttalade dödshot från svenska nazister. Han ansåg humanismen vara den stora ljuslinjen i vår kultur och en förutsättning för fri diskussion och vetenskaplig utveckling. Den humanistiska människosynen tror på människans förmåga till utveckling men även på hennes vilja till kamp mot de krafter som vill snöra in människoanden och beröva den dess frihet. Ahlberg vände sig kraftfullt mot totalitära ideologiers försök att beskära tankefriheten. Samtidigt påpekade han att diktaturerna var beredvilliga att dra nytta av tankefrihetens och det vetenskapliga arbetssättets frukter i form av kunskap och teknik. Högst satte han yttrandefriheten.
För egen del var Ahlberg medveten om att humanismen var ett så allmänt begrepp att det riskerade att bli ”något slags blek och till intet förpliktande månskedsidealism”. I hans humanistiska ideal ingick emellertid förväntningar på att människor skulle tillägna sig nyansering i uttryck och argument (för att markera distans mot totalitär propaganda), skaffa sig en grundläggande beläsenhet (för att motverka historielöshet och ytlighet) samt visa respekt för andra människor (för att motverka diskriminering och diktatur).
Under många årtionden på 1900-talet låg också ett mer eller mindre uttalat humanistiskt ideal till grund för det svenska folkrörelsearbetet. Den svenska demokratins utveckling präglades av att de svenska folkrörelserna som skapade rum och rörelse för den demokratiska utvecklingen i vårt land. Men folkrörelserna bidrog även till att demokratisera arbetsformerna. I det arbetet spelade humanism och folkbildning en avgörande roll för att skapa respekt för saklighet och ordnade argument. Humanismen skapade ett idémässigt skydd mot extremism och gatuvälde. Till skillnad från den borgerliga bildningsaristokratiska humanismen, som ofta hade snäva bildningsideal och prydde sig med akademiska ornament, ville folkbildningen bredda vägen till kunskapen för alla. Folkbildningen omsatte sin humanism på ”bredden” genom göra kunskapens källor och frukter tillgängliga för envar. Bildningen och demokratin skulle främja varandra: ökad bildning skulle ge insikt i demokratins arbetsformer och ökad demokrati skulle frigöra resurser för allt fler att skaffa sig bildning. Så valde också den svenska bildningsrörelsen till motto ”Kunskap är makt”.

Humanistisk demokrati
I ett perspektiv av demokratins utveckling genom flera steg skulle man kunna säga att Ahlbergs program för människors andliga utveckling och det tidiga folkrörelsearbetet pekade fram mot en ”humanistisk demokrati”, där de formella demokratiska beslutsprocesserna styrs av en humanistisk vision. I sin sista bok, Människan och den moderna tekniken (1978), betonade han vikten av att livskvalitet sätts före materiell levnadsstandard. Han skrev att man kan tala om en hög grad av livskvalitet när ”… den specifikt mänskliga naturen fungerar bäst, i kärleken till livet, i känslan av att de möjligheter människan bär inom sig kommer till sin rätt, när livet får värde och mening, när människan är aktivt skapande, när livet är rikt och spännande”. Bättre än så kan man knappast sammanfatta visionen om en humanistisk demokrati.
I en humanistisk demokrati har samhällets insatser till syfte att hjälpa människor:

• att finna mening i livet, så att eget och gemensamt arbete ger en känsla av att skapa bestående värde,
• att skaffa sig bildning, så att de förstår historiska och samtida skeenden,
• att utveckla ett dialogiskt förhållningssätt, så att de kan möta människor med öppenhet och respekt, samt
• att möta framtiden med nyfikenhet och tillförsikt, så att deras arbete i samhället blir en utmaning och resan mot framtiden blir ett äventyr.

En humanistisk demokrati får dessutom gärna vara en humoristisk demokrati, dvs. skänka människor riktig glädje och hjälpa dem att inte ta sig själva på för stort allvar.

En ny vision
Alf Ahlberg såg det antikt-kristna bildningsarvet som det viktigaste källflödet i den humanistiska traditionen, även om han med tiden fokuserade allt mer på den moderna västerländska humanismens framsteg och utmaningar. Beläst som han var, hänvisade han gärna till den klassiska litteraturen.
För några tusen år sedan började en ny berättelse om människor i rörelse mot framtiden – ”ett folk på marsch” – mot nya mål. Andra sången Odyssén beskriver hur Telemakos och hans besättning for fram över havet: ”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt.” Den strofen borde vara vision för det svenska folkhemmets rörelse mot en humanistisk demokrati.

Thure Jadestig

Lagena är dotterbolag till Systembolaget, som ansvarar för leveranser av sprit och vin till bl.a krogar och restauranger. Förändringen skedde över huvudet på de anställda och Handels, de fackligas organisation kunde bara stå bredvid och titta på.

Nu kommer nästa, COOP har redan i södra Sverige outsoursat delar av sitt lager till privata företag och vill även ersätta fast anställda med bemanningspersonal. Nästa steg är COOP-lagret i Västerås. I Bro har man redan påbörjat omändringarna. Det var inte länge sedan som COOP övervägde att flytta hela lagerverksamheten från Västerås till Bro. Men verksamheten blev kvar och idag kan vi förstå varför. COOP har naturligtvis hela tiden letat efter vägar att göra sig av med fast anställd personal och bli av med kostnadskrävande lagerhantering.

Allt detta sker under överinseende av den borgliga arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin som inte uttalat sig i den mycket märkliga hanteringen. Men troligt är att Littorin kommer att sätta upp samma förvånande min här som han gjorde med miljardfiaskot coacher för arbetslösa.

Det som skett inom Lagena och nu COOP visar på en oroväckande utveckling inom svensk arbetsmarknad. Detta leder till att fler företag och givetvis kommuner kan sparka fast anställda för att ersätta med inhyrd bemanningspersonal. Det är anmärkningsvärt att ingen ansvarig politiker reagerar men också lika anmärkningsvärt att Handelsanställdas Förbund inte agerar mer synligt.

Fackliga organisationer idag har mer karaktären av trivselverksamhet och att göra arbetsgivare och regering till lags än att ta strid för sina medlemmar. Något har gått fel inom den fackliga rörelsen.

I Räppe, Småland ändrade COOP ledningen från 90 till 100 anställda som skall bort. I Umeå noteras den 11 november, att Coop Sverige AB ska omvandla Coops lager i Umeå från en dagligvaruterminal till en omlastningsterminal. De lagervolymer som hanteras på Umeålagret i dag ska successivt överföras till Coops terminal i Bro utanför Stockholm.
“Omstruktureringen sker över hela Sverige. Totalt kommer runt 500 medarbetare att bli övertaliga, främst vid terminalerna i Umeå, Luleå, Växjö och Malmö, forsätter Fredrik Persson”.

Detta är emellertid en sanning med modifikation, eftersom konceptet går ut på att få bort fast anställda och lägga ut verksamheten på andra intressenter. För COOP innebär det att man slipper ifrån personalansvar och kostnader/drift för sin lagerverksamhet.

Omstruktureringen har inte fått några större rubriker i pressen, men Handels egen tidning, Handelsnytt, skriver, “COOP planerar att outsourca stora delar av sin lagerverksamhet. Man har dessutom för avsikt att ta in bemanningföretag i mycket större utsträckning, istället för egna anställda”.

Den här formen av arbetsmarknadspolitik ligger i linje med Maud Olofssons uttalande om rörlig arbetsmarknad, minskad trygghet och kringgående av arbetsmarknadslagarna. När inte kongressen var beredd att avskaffa LAS, var det inget större problem. Att sparka befintlig personal och ta in bemanningsföretag är ett indirekt sätt att kringgå arbetsmarknadens lagar. Därmed kan också Littorin sjunga fackens lovsång eftersom han vet att facken i de här frågorna är maktlösa eftersom dagens lagar tillåter att göra handel med människor.

När Maud Olofsson arbetade för att införa FA skattsedel (finns) fanns det givetvis en baktanke. Om varje enskild anställd blir sin egen arbetsgivare, underställs bemanningsföretag sätts de arbetsmarknadspolitiska lagarna ur spel. Bemanningsföretagen behöver bara betala lön under den tid man arbetar. Finns inget jobb, ingen lön och heller ingen rätt till A-kassa. För anställda inom bemanningsföretagen kan inte stämpla när de är arbetslösa. Jag vet för jag kunde inte ta vikariat via en bemanningpool eftersom A-kassan skulle försvinna.

Under den socialdemokratiska kongressen stod ett gäng tappra Lagenaarbetare utanför entren i Älvsjö och demonstrerade, se “http://arvidfalk.se/2009/10/ar-du-stolt-vanja/”. En av dem som var med hade bara arbetat ett halvår när hon fick beskedet om att säga upp. Inne på Kongressen fanns arbetarrörelsens ledning och LO-basen Wanja Lundby-Wedin. Men lagenagänget fick inget besök och Wanja sade senare att hon inte visste att de stod utanför. Men varför kunde inte få gå in? Polisen hade klart och tydligt markerat att gruppen inte fick komma in i entren till Älvsjömässan.

Nu tog dock kongressen ett viktigt beslut, att om man vinner valet lagstifta mot möjligheten att säga upp befintlig personal för att byta ut mot bemanningsföretag. Det är en klen tröst i ett land där arbetande ställs mot arbetslösa, olika anställningsformer spelas ut mot varandra och där vi idag inte ens vet om det blir ett regeringsbyte 2010. Än så länge är det så att den välmående och överbelånade storstadsbefolkningen har röstövertaget och arbetslösa samt andra svaga grupper inte utgör ett hot mot den sittande regeringen.

Jag har i två omgångar raljerat över coacherna, blev erbjuden av AF i Liljeholmen, men tackade nej. Har inget större förtroende när en tjänsteman lämnar över till en amatör. Det kanske beror på förmedlarna är lika stora amatörer som de coacher man anlitar. Hit tills jag har inte nått min sk kontaktperson vare sig per telefon eller vid besök och inte blivit uppringd.

Littorin vägrar att själv svara på kritiken och det som AB lyft fram, uttalandet från hans pressekreterare säger mer om Littorin än om historien i sig “Det finns alltid en risk att kvalitén drabbas när ­volymen ökar så fort, säger Littorins pressekreterare Karolin A Johansson”. Nu vet ni budskapet, snabbt och slarvigt med skattemedel är tillåtna när Alliansen skall skapa jobb. Hur många har fått jobb med hjälp av de sk coacherna hit tills, mig veterligt ingen. Alla säger ganska samstämt att det är en bluff och slöseri. Arbetsförmedlingens ledningsstab svarar lika undermåligt som Littorins, ”Upphandlingen som vi har gjort prioriterade kanske mångfalden på bekostnad av kvaliteten”. Och…. som ungdomarna säger…

Och sedan när prioriterades mångfalden inom Alliansen, hit tills har det mesta gått till storbolagen vad gäller försäljning av gemensam egendom. Vilken dj….a mångfalde är det man pratar om?

1 00 miljoner kronor hit tilldags. Pengar som troligen skulle gjort mer nytta genom höjda A-kassor, mer stimulans inom utbildning för arbetslösa. Det är möjligt att svenska folket fortsätter hylla, Reinfeldt och Moderaterna också nu, för den som inte är arbetslös berörs ju inte av fiaskot och de får ju dessutom skattelättnader. Solidaritet och kollektiv omsorg är ord som är dammiga och sorgkantade numer.

Men om man betänker att Staten lånar pengar till skattesänkningar, kastar 3 miljarder i sjön så måste åtminstone jag i egenskap av medborgare börja fundera över hur man sköter ekonomin. Inom sjukvården är det förbjudet med kvacksalveri, det finns en lag mot detta och många naturläkemedelsföretag och sk naturläkare har råkat illa ut. Oseriösa företagare kanske också borde falla under samma lag… eller….!

Om detta hade gjorts av en S-regering hade pekfingrarna från opositionen inte räckt till, men nu är det förvånansvärt få både från opositionen och inom Alliansen som uttalar sig. Maud Olofsson är det det här du menar med att satsa på företagandet i Sverige… i så fall har du lyckats oerhört väl. Alla nya sk företag i Sverige har tillkommit med hjälp av skattemedel. Om man räknar skolförsäljningar, apoteken, statliga företag, utsourcing av verksamhet och nu coachsatsningen så torde andelen nya företag te sig stort under er tid.

Tyvärr vill jag säga att insatsen genom AF förstört marknaden för seriösa coacher, varav några som jag känner. Ingen människa vågar under överskådlig tid engagera en coach av rädsla för att det är en lycksökare. Grattis Alliansen till ett strålande arbete.